det som gick förlorat slash det vi vann va
jag gillar själva det hela med dagarna nu. det de egentligen vill är fint. genomförandet kan sen bli sådär. det är som politik, slår det mig nu. från början vill alla inget annat än att det ska bli gött. vi skiljer oss först i våra övertygelser om hur.
jag funderar vidare den här natten. ensam. och glad.
men så slår det i otakt ibland här i mig.
det är svårt att vara tjugoettår snart och alltid vara där. med i, med om. vara här hos sig själv. och där, i framkant. vara nischad och bred. vara skarp men mjuk.
jag antar att vi försöker vårt bästa. och jag vet att det går bra. jag har mina regler, ni börjar lära er dem nu. mina mantran om att det är jag som bestämmer. att man väljer. att man håller. räcker. och att det inte finns några alternativ till att lägga sin varmaste hand mot just, sin egen kind.
trots det så faller vi igenom, och ibland på det mest obegripliga grunder. nån tjej säger åt mig att jag är duktig på vad det nu var. att hon är imponerad. hon säger att hon tycker det är så härligt när folk inte lägger så stor vikt vid att bli framgångsrik. själv plågar det henne hela tiden säger hon. prestationen. hon talar i ska-form. jag i skulle-vilja.
jag går hem, lägger mig och funderar över konsekvensen av det.
han viskar lugn i mina öron, eftersom han fattar vad det är jag försöker säga, egentligen.
precis när jag somnar viskar han tyst tyst så att det ska följa med mig in i drömmen
det är ingen tävling
vilken väg sa du?
det går min väg det här. fast regnar gör det och jag har en sån sjuk träningsvärk i nacken. det är en konstig del av sig själv att ha träningsvärk i. känns lite töntig om man nu ändå ska ha tränat menar jag.
jag tycker det är konstigt att ni inte sagt nåt om att jag outat honom här nu i bloggen. han gillar inte sin frisyr säger han men han gillar mig. jag gillar min nya hårfärg. ser ni den? den är ljusare, som livet.
jag fick lägenheten. lyckliga dagar.
två år tog det i kö och jag tog vägen via trasiga dörrar, fönstertittare, råttor i spislådan, avloppsbesvär, andras pojkvänner i mina soffor och allt det där. nu väntar solmornar i min franska balkong. och grillkvällar på innergårdens gräsmattor. det kommer bli mycket ljus i den lägenheten och mycket av annat jag längtar efter.
ro.
gatan kunde ju inte heta nåt annat än
ja just det
framtidsvägen
en fågel i handen är bättre än tio i skogen
angående sex
min kille har skadat ryggen. rejält.
när man närmar sig trettio, är det nåt som man ska räkna med?
söndagar!
vad tycker vi om dem.
mja.
det är en helg som har gått och jag minns den som vacker. nu börjar vi om, tentan vet ingen hur det gick. jag gick upp svintidigt och gick och la mig svinsent och gjorde verkligen det jag kunde. idag sov jag till fyra.
natten innan slutade jag, enligt en säker källa, andas ett litet slag. tog bara en paus. la av. stängde ner temporärt för att sedan helt byta sida och dra det längsta andetaget hittills.
det är nog så jag är. så som det alltid kommer vara. det ska vara verkligen, eller inte alls.
nu väntar ny kurs och jag blir lite hoppig i kroppen när jag tänker på att alla lektionerna börjar klockan 8. hur går det för er som har det så jämt? går det verkligen eller har ni gått ihop och helt enkelt bestämt er för att hålla enad front?lyssna noga nu kompis, det här om att kroppen som en möglig disktrasa varje morgon när man går upp, det håller vi käften om.
inatt är den natten på året som jag stannar uppe. gör mig snygg, plockar fram asmycket goda grejer och frossar i oscarsblåsor. jag älskar det. imorgon tar jag alltid ledigt och bara tycker att allt är härligt. ser det som en liten symbol. en natt i glamour, sen en dag i godhet och lugn. nu skiter det sig fullständigt, för jag ska till tranås och jobba. 06.30
hur jävla vuxen får man bli.
tummen upp del 6: Lillebror
det här är en nu lite större, lillebror.
typiskt en sån som är mer än vad man tror. det har inte vart lätt för honom att växa upp som minsting när de här schizosyskonen stakat väg. en med ett oförtjänt mindervärdskomplex och en med ett näst in till humoristiskt storhetsvansinne.
trots det har han lyckats hålla sitt sinne intakt och stoltserar ofta med den högsta av moraler i familjen nygren.
vi har alltid vetat vad han vart duktig på. datorer, tjejer, kladdkakor. sånna saker.
men nu på senare tid har det kommit fram dolda talanger i det lilla livet.
sjunger
gör han tillexempel sen nåt år tillbaka. troligtvis yngst kören. definitivt snyggast.
kör bil
gör han tillexempel, sen nån timme tillbaka.
tog väl en vecka, och en uppkörning. så var det klart. den lille lorten satte säfflerekord.
för mig tog det tre veckor och tre uppkörningar i samma stad med samma bil med samma hjälp. räkna om det i 500 per halvtimme och kolla sedan upp ert blodtryck.
vi pratar inte mer om det.
jag är mycket stolt över min lillebror idag.
mycket stolt.
tentastatus dag fyra: winners dont quit. quitters dont win.
somewhere finns det ett ljus i det här. nånstans finns det en känsla av frihet och glädje i att det är det här som är det värsta. tentaveckor. pffffffffft.
iag har jag lämnat alla mina huvudskav hemma och istället vridit upp volymen på mina skratt. från magen ska det vara.
livet är snyggt igen. skit samma, klarar vi den inte nu klarar vi den sen. vi kommer över det.
vi bokade första resan nu. franska rivieran blir vårt paris. (we'll always have paris) jag vet inte om nån av er nånsin vart så här kär. eller klart ni har. hur länge fortsätter det att växa? hur många gånger får de barn i mig, fjärilarna?
idag!
har jag skrivit förord till den här årgången av poesitävlingen som en gång startade allt det här för mig. och så har jag kollat in lägenheten. en ny. lägenhet för en. för mig och för bara mina loppor igen.
det kommer vara bara mina trosor på golvet, min youghurt i kylen. om nåt annat så bara hans linsvätska.
det känns vackert och vemodigt och helt jävla underbart.
tvingar man världen att vara shysst så är den det. testa.
man ber den visa sig från sin finaste sida och så svarar den att
gör du gör jag.
tentastatus dag tre: vi har iallafall tur med vädret
ja det vore konstigt att säga att det går bra.
men varje gång så blir tentaplugget istället till en del i diagnosen om sig själv. vem man är. vad man är bra på. vart man brister. man skulle kunnna vara ett pucko och säga att det är här jag brister. men det vore ju inte sant. jag är duktig. jag kan sånt här. det går alltid bra i slutändan. ja bra är min väg. vilken är din?
dålig är jag på annat, (plocka in disken, komma i tid) inte på det här.
affirmera mig till månen va.
ett smarto sa till mig idag när jag sa att det här går åt skogen att nehe-e-du sara. ska du klaga får du åtminstone vara ärlig. du är ju duktig egentligen.
du vill bara göra annat. annat roligare.
tentastatus dag två : om möjligt sämre
helskotta vad det här går trögt. sannerligen har jag kastat mig långt långt ut på tunn våris nu. den här demokratin är så komplicerad. jag förstår väl. men ja. hur brukar ni göra når ni förstår fast det liksom, aldrig tar slut.
jag vet ju att ni är ett gäng välutbildade härligheter som läser ibland. hjälp mig nu. hur gör man när man känner att det huvud som är ens eget kanske inte alltid är stort nog?
angående era flitiga kommentarer.
jag vet inte hur jag ska säga det. blir så lätt klysight när jag försöker och det vore ju dråpligt. men ja, jag tror ni fattar vad jag menar.
tack.
för er som fortfarande vill kolla in den
krönika ett
utan socker i tio dar, försmäkta vi på denna ö
det här är en soluppgång. en av de första som födde en dag som skulle visa sig bli nåt av. jag blir sentimental och lite trött i kroppen när jag ser den. allt visste den, om vad som skulle ske. vänta bara, viskade den, lita på mig.
efter att jag och bulan tagit dagens vårpromenad känns livet lättare igen. det är konstigt det här. är det förresten nån som sett krönikan idag? säga vad man vill om AT, men feedback är inte deras grej. jag har inte en aning om hur det blev, var den ens med? stavade jag rätt?
ni skulle sett när jag tillslut fick klartecken för deadline med den, tror ni inte då att jag lyckades radera hela worddokument? där hade jag även de närmaste fyra krönikorna. vi snackar kanske tio, femton timmars arbete. bam. borta. det var i fullständig panik jag ringde varenda datanörd jag känner, som i sin tur hackade sig in hos varenda hacker de känner, men ingen kunde rädda dem. allesammans sa dem att nej du får skriva om sara, jag är ledsen.
så det var jag med och det fick jag göra.
och så tänker jag som vanligt när jag klantar till det
att det här är mitt pris. det är det här jag betalar, antagligen, för att få vara mig.
och så känns det bättre.
tentastatus dag ett: sådär
i mitt ansikte har det hänt nåt jävligt oväntat. tragikomik på hög nivå. det är en böld som växt ut strax under min högra mingipa. ingen kan ta mig på allvar. den är så stor och så böldig. som en extra haka nästan, alltså ingen finne, nej nej. en riktig bula. huden är spänd och öm och när jag mot all förmodan försöker mig på ett skratt så blir hela ansiktet snett.
statsvetarna försöker gå igenom saker, riktiga grejjer, som problematiken med majoritetsprincipen, och så ser de på mig och alla bryter ut i ofrivilliga garv. tobias bad mig innan han åkte till jobbet att lämna tillbaka hans tjej. julia frågade när jag om hem nu på lunch ifall, "det inte går att sticka lite i den, tror du?"
mos
att vara en flickvän är annorlunda. jag har alltid sagt att det inte ska vara det men visst fan står jag här och lagar stuvade mackaroner och ungsbakade falukorvar och gud vet allt fast jag egentligen mest gillar typ italiensk take away. hemmalagat potatismos är det nu. det är härligt men jag vet inte hur det ska sluta. säg till när jag slutar bli för full på vardagar eller när jag tycker att det är att var oansvarig att slänga ut alla sina pengar på kläder och champagne de två första veckorna i månaden. första kommentaren om att pulvermos på varmvatten är under min värdighet och jag blir tvungen att göra nåt åt det här nya helyllelivet.
det är söndag och jag känner mig som två. en som är lycklig och varm i själen. en som har en elvisp i bröskorgen. tentaveckan smyger sig på mig och jag kan inte värja mig. vill fly eller slåss eller hoppa av skolan. räkna med en kärleksförklaring till livet igen på lördag. jag antar att ni börjar se mina mönster nu.
imorgon kan ni läsa den första krönikan. den säger mest hej och lite om vad som är min tanke med dem i framtiden. jag tror de kommer vara på internet också, men köp tidningen. gör det. man vill ändå värna om sånna där lokala saker. jag köper alltid min foundation i herrljunga tillexempel. viktigt att hålla kvar de små principerna om att just, ta hand om det som faktiskt behöver dina omtankar.
nu: jag har fått potatisstänk över hela min nya klänning.
visst är jag samma.
kära hjärtanes
jag älskar den här dagen, det gör jag verkligen. den spritter i mig och rullar runt i gräset som om den vore en hund eller så. känner ni det med?
alla mina dagar är tänkt att vara hjärtans dagar, för all del. men idag slår den mig i huvudet med sin väme. solen skiner på växjö idag som om den vill be om ursäkt för att den varit en absent mother hela höstvintern. det finns ingen hejd på det där skinandet. universitetet är fyllt med gymnasieknattar och jag är så glad att det inte längre är jag. att jag inte längre behöver tänka på det som rusar i deras huvuden. vem och vart och allt det där som man ska reda ut, ni minns hur det kändes. och mest känner jag nu att de här armarna räcker till dem med om de behöver dem. kom an bara så värmer jag er. klappar på pannan och säger snart blir det lättare.
jag och min paula von essen sitter på en bänk med huvudena i molnen om dem hade funnits och fötterna i grönt gräs. med famnarna fulla med nytt hopp äter vi chokladmuffins formade som hjärtan och säger att det är snyggt när det är ljust.
jag gick upp tidigt och läste på idag, har ni hört. och som pappor säger så hjälper det. jag var killerduktig på mitt seminarie. det är så härligt att kunna säga det. de fick säga att jag hade rätt. att det visst finns en framtid och att vi om några måste tro att det funkar det här. att vi kommer palla med att räta ut de där rynkorna i pannan och att det inte gör nåt att göran persson bor i ett palats. han får det. han jobbade hårt. jag vill oxå jobba hårt sen och ha palats.
jag är så lycklig för de här dagarna.
förut ringde min kille och frågade om jag ville ha nåt idag. urbota dum fråga. jag blev tvungen såklart att säga nej.
jag hoppas att ni får nåt. jag vill ge er nåt oxå, nåt litet varmt. om det inte riktigt når fram så ge er själva en kram. borde man göra oftare. lägg armarna runt bara. klappa er sjävla på kinden och känn efter. hör hur det dunkar. det är nåt gott där inne. det slår i er och det är såklart ingen slump.
tobias!
det var skitdumt att jonglera med dina playstationspel!
det har jag slutat med nu, för alltid.
hedersord och samvete.
tisdagstipset
hej!
nu är jag med i matchen igen tror jag. när jag är nere gör jag samma idiotgrej varje gång, funderar mig utochin på vad i helsicke det kan vara. när det alltid är skolan det handlar om. så går man på en föreläsning där den härliga gravidkillen så gott som ger oss sidnummrena inför tentan. och så lägger sig livet sked igen.
idag läste jag på alingsåstidning om en lärare i vårgårda tror jag det var, som gett ungarna kattmat och sen fått en helskottas massa skit för det när föräldrar började ringa in som tokar till rektorn. orättvist. jag tycker det var en störtskön grej att göra. de hade ju pratat om katter och nu var det då läge för dem att "lära sig att vara öppna för nya saker"
ni funderar kanske över några grejer som vi ska reda ut nu.
om min resa till frankrike ja. Marseille, jag vet inget, så berätta lite om det! jag har hört att det ska va rätt rufft. men det kan bli bra. det är ju stort. och rivieran, väl? jag hittade iallfall biljetter dit för 2000 spänn. på riktigt. då ingår flyg och hotell tre nätter. antaligen är det väl gjort av typ papper. allt för två. i verkligheten.
lite rufft? ppffft...
om det är stefan strinds autograf där längst ner på min whiteboard? absolut.
om min kille köpte tolv liter vin till mig förra helgen? klart han gjorde. fast ikväll blir det som sagt, annat. jag och julia, vi dricket inte sånt.
om spanien, fast det kanske ni vet eller? mina fina hanna och robin bor ju där nu de små hjärtanen. dem ska jag hälsa på i samband med allt våren peakar och att b-uppsatsen ska börja växa i mig. allt kommer bli bra.
I write sins not tragedies
det är sällan på måndagar jag känner mig så här. eftertänksam. fundersam. lågmäld.
nej det brukar vara annat då. beslutsamhet. raka ryggar. allt det där med ljus och nystarter och de bitarna jag pladdrar vidare om.
allting startade här. en annan måndag men med samma sol i ögonen. och jag måste nog bara acceptera att först tar man i, och älskar det men sen kommer något annat. att det blir kanske alltid ett lugn att andas i där emellan. när man hämtar lusten och knyter tummar och sådär, hoppas att man är på rätt spår. kommer ni ihåg hur jag pratade om att vrida upp? om att börja. och så gjorde jag det. alla som försökt med något ordentligt vet att det är inte det som är grejen. det trixiga ligger nog i att fortsätta. att liksom, leva.
jag vaknade idag med huvudet i kläm. lagade stuvade mackaroner för att liksom be om ursäkt men istället gav det honom bara lika ont i magen som jag. är det inte fint hur man känner, helt och håller med någon annan. jag har också fundrat på: om man håller huvudena alldeles intill tillräckligt länge, läcker de över då, tankarna? jag menar tänk vad nära de är, hans tankar och mina. vore konstigt om de inte kände av varran tycker jag.
med det var ett sidospår.
allting blev hursomhelst bättre. som det ju alltid blir. min faster sa som vanligt några väl valda. om att just, kanske andas. tänka efter. och jag sa till mig själv att jag ätit för lite makrill på senaste. pratat lite för lite med min sambo, som egentligen är det finaste här. att det som finns mellan två sådana som vi inte behöver mer än en cola zero och nån bisarr dokumentär på tv, sen är det tillbaka. det är inte alltid jag som har rätt och trösten ligger nog just däri. imorgon dricker vi champagne igen bara vi och firar tisdagen.
kärlekens tisdag va.
och nu så vill jag sjunga
det grejas här i växjö nu. fixas och trixas som om allt liksom vill vara sitt finaste när den verkligen kommer. vägarna river de upp, nya hus överallt som vill vara med och fåglarna kvittar sig tokiga.
det känns härligt, poliserna nedanför mitt övar igen. de har roliga rollspel där tränar på att ta fast fylleungdomar på stan. det om nåt måste väl vara ett vårtecken?
även om det spritter i kroppen så har jag den där känslan ni vet när de skaver. som om revbenen hamnat i nån slags skarv och så hostar man fast det händer inget. det har jag ofta de här veckorna innan tentaveckorna. när jag inser att jag borde jobbat hårdare och när man överväger hur viktigt det var det man istället gjorde. och när man ändå håller på och klankar så kan man lika gärna slänga in hela lasset har jag tydligen fått för mig. det är rätt kass att vi alltid ska hålla på så här. fram och tillbaka och det är ändå i slutändan vi sitter med livet i högerhanden en chokladbit i den vänstra och säger synd att vi oroade oss så.
jag gillar mitt namn på skånska, hur gillar ni ert?
har nu förresten hört att jag tänkte ta med mig min snubbe till frankrike och sen nån månad efteråt packa väskan med alla mina spanska verb.
är inte det en smekning över ryggen så säg?
med de stora ljusa känslorna kommer även de stora mörka
det är inte lätt alla gånger att hålla ihop sig själv. det är svårt. för alla. för mig iallafall. dig med antaligen. vi vet inte alltid och det är när man blir rädd man tar de mest håliga besluten. när man blir rädd. och det gäller ju såklart för alla andra med. man är knäpp, men egentligen bara rädd.
det går så fint det här livet. det är en enda lång sång. en snyggt komponerad krönika. det är nära och det vill väl. jag älskar i varje liten del, det jag är med om. att jag får vara med. att jag får vara här. och jag.
nånstans där blir jag rädd. kanske känner du det med ibland? att när vi gör våra piruetter, ser oss runt, så finns allt där. plötsligt har vi så mycket att vara rädda om. och i vår bräckliga mänsklighet tar vi fel väg där och blir istället rädda för.
tiden som räcker till. dagarna som lyser mig i ögonen. benen som orkar längre nu. armarna runt mig som viskar välkommen hem. farmorshänder och kusinkramar och den sista chokladlikören i flaskan kvar till mig. två generationer kvinnohjärtan på melodifestival. sångerna som skrivs för mig. vibrationerna från en jeansficka. två barn i en bastu som hör sig själva säga
i år fyller vi tjugoett.
fåglarna
glömde säga!
att det är ett väder här som känns som vår när man är i det, men ser ut som nåt annat om man är inne.
och jag vet inte om det är för att jag är så kär eller för att det är sant men
det kvittrar
men jo jag tror faktiskt jag såg några andra som såg ut att höra det med nyss
så det är nog så.
välkommna,
som jag har längtat.
check up on it
hörrni nu har jag tagit tag i det här eller ja åtminstone försökt. inte tvättat än, men det kommer. inte heller rensat men tänk nu inte på det. jag har köpt en kalender och den heter som sig bör:
ett skönare liv, 2008
egentligen är det ju inte min stil med almanackor, det var typ fem år sen sist. jag gillar tanken på att man har sitt liv i sig själv och inte nån annan stans. men man får ge upp när det blir för mycket till och med för ett huvud. så nu har inte bara koll på mina salar och lektioner och jobb och träningar och studiotider. jag en sån där trendig attgöralista för varje vecka och fina ord om att hålla sina delar i ett och samma stycke. och så gilla det stycket då såklart.
det var en fin kompromiss tänker jag.
igår var jag på jobb i jönköping, har ni hört. och ikväll åker jag till trollhättan och som den ambassadör jag är blir det inte nu bara en heldag med middag och semlor som igår, nej nej. nu är det två med hotel och frukostar och allt som händer där. vi är fyra tjejer och vi har en minst sagt pimpad ride, vi har håren i höga tofsar och likadana tröjor kombinerat med våra allra mest inbjudande och drivna ansiktsuttryck på oss.
sen tänkte jag åka hem igen eftersom jag är ledig lite och ändå i krokarna. jag gillar att vara hemma för det är så lungt och skönt där. ingen som skriker och drar i mig utan bara klappar fint. man åker till herrljunga för att värma sig och röra om i det som gjort en sån här. jobba är inte längre en anledning till varför jag rör mig ditåt.
det finns bättre sätt att vara glad på.
om att vara tacksam
okej jag läser en del va. gillar sånt. bloggar och folk som skriver av sig och sånna som skriver för cash och sånna som skriver för cred och herregud jag vet inte allt vad de skriver för. men jag tycker om dem. de har härliga sätt att bestämma var bokstäverna ska vara. de imponerar mig, absolut. inspirerar.
det finns vissa regler dock. man ska helst vara lite över gränsen och man ska helst vara lite mystisk och folk ska helst säga att alltså den däringa, hon är inte riktigt klok.
regel nummer ett, blogga aldrig om att blogga.
men jag tänker skita i det nu och göra det ändå.
den här bloggen kan, som ni säger, kanske stundtals passera som en feelgoodblogg. det var aldrig meningen egentligen. men om den får er att lätta lite på de där vackra läpparna då och då så kan jag inget annat än knyta min hand i något snarlikt en segergest. den är jag. med eller utan moms. ibland lite mer ibland lite mindre och jag älskar den. det känns alldeles varmt på insidan av mig när jag inser att den har blivit lite av en dialog. det är er det handlar om nu. lika mycket som jag. den är ett sätt i raden att hålla i varran.
men det jag förstått är främst att jag ska jävlar i mej hålla mig ifrån att skriva när jag inte känner för det. om det inte föds, föds det helt enkelt inte och den smörja som kommer ur de här tangenterna när jag skriver för att jag borde, är under er värdighet. om ni scrollar ner kan ni enkelt hitta de här. av en händelse sammanfaller de med de dagar jag lämnat dig endast med tanken om vem som hittat min kreativitet och gömt den.
ni håller mig på tårna. ni får mig sortera och leta i skallen efter vad jag är med om och vad jag tycker och hur det ska kunna roa eller underhålla. på nya sätt att utrycka sig. på nya sätt att utveckla och glädja. dagens outfit excluded.
vi får inte så många sånna här chanser.
fortsätt skriv här. skriv gärna till varandra. det är det nya nu.
hitta era glada platser.
nya tider
lördag. och lika nyktert som igår. jag gör nya saker nu. mindre destruktiva. lite mer kontrollerade. lite mer vettigt. lite sundare. inte alltid! men ibland är jag sån nu.
jag håller dock inte bättre ordning nu. men skit i det.
jag pluggar och jobbar försöker skapa något att hänga upp livet på. springer mina rundor i solsken nu och försöker samtidigt vara en vän till de som är mina. de har det tufft, lite här och var och jag lägger mig ibland ner på gräset och tänker att det är tur att jag själv mår så bra, så att man kan prata om det trovärdigt. om att det är ett val att må bra.
idag har jag varit på återbesök i studion och lagat det som inte var bra på provinspelningen igår. man gör inte samma fel twice och idag var vi tillbaka i form, jag och banden. vi spelar in en schlagerballad nu. jag älskar den såklart, spelar verkligen ut i studion och producenten skäms, säger han som den hårdrockare han är. han ville bara "testa hur långt det skulle ta att skriva en idolvinnarlåt"
tio minuter tog det.
tänkta kila till honom som jag gillar nu.
som inte är det minsta preliminär längre.
fett jävla anställd, skulle man kunna säga.
hur gillar ni mig som flickvän?
makten, bruschan, makten.
fredagar får jag dåligt samvete. det är fan så dumt men det slår aldrig fel.
det är en svag punkt, det är det.
idag har jag dock haft det bra. jag har spankulerat på stan och velat massvis med saker men fått gjort det jag ska. när man ser tillbaka kan man vara nöjd. kände mig lite som en kvinna, som en stor tjej nu. håret satt föresten som det skulle. tiden var min och maten var från nåt annat land. jag gillar reaktionen och att folk fortfarande höjer ögonbrynen och frågar en extra gång, "att ta med?" ne jag äter här. "ehm..är du själv?"
jag älskar att vara ensam. helst ensam bland många. sakta men säkert känner jag hur växjö krymper sina väggar allt närmre inpå mig nu. gradvis börjar hon lära sig mina rutter, kartlägga mina steg. den väsentliga frågan är när pulsen verkligen slutar gå ner, efter att den gått upp. eller om den nånsin kommer göra det.
studion idag!
ny studio igen. en liten mindre lite torrare lite ljusare en. det har jag svårt för. det är nånting som kramar ihop i mig när jag ska sjunga i för ljusa rum och idag kära vänner var jag inte speciellt duktig. men det kommer och han är så bra patrik som vet det och litar på det.
"vi sliter inte i de där stämbanden när de inte vill. vi älskar de där stämbanden, vi vårdar dem istället, seså, hem med dig."