För en lång lång tid
Det slår mig ibland att jag ska föda det här barnet.
Och det slår mig ibland att det är snart. Att två tredjedelar av min graviditet gått. Och att det har rullat på så väldigt mycket fortare än jag kunnat föreställa mig.
Så mycket av allt det där jag hade planerat som inte blivit av. De extra starka armmusklerna jag inte tränat upp. Alla babysånger jag inte hunnit lära mig i fina ackord, alla melodier jag ännu inte sjungit. Alla de där bilderna på veckoväxande mage jag inte tagit och definitivt inte klistrat in i några av de där albumen som man ska ha att visa för framtida kärlekar och peka - Tänk. Däri låg jag.
Och det där jag skulle skriva. Som inte ens är påbörjat. Det där om hur verkligheten såg ut här ute när livet började där inne. Om hur diktatorerna bombade sönder världen. Om folken som reste sig. Om hur Sverige levde upp först i april efter att vintern slitit människorna här i stycken.
Om hur min farmor mådde, vad de som skulle bli mormor och morfar gjorde. Om hur min lillebror blev vuxen och flydde landet. Om hur stora och modiga den lilla krabatens kusiner redan hunnit bli.
Jag skulle skriva till den som ska komma, om hur det var, för att text kan överleva allt. Föralltid skulle man kunna läsa om hur lycklig jag var nu. Blossande kär. Hur vi låg vakna om nätterna och provade hundra namn i munnen. Smakade på det svindlande att säga dem högt. Och om hur fin han var, den nya pappan. Han som lät alla mascaratårar torka mot i sina dyra tröjor, när jag aldrig verkade sluta spy.
Allt det där hade jag tänkt skriva ned till babyn. Kanske gör jag det.
15 veckor kvar nu. Det känns som ingenting och allting. 15 veckor.
Och så här,
ser den ut nu:
Jag får hybris
Fick mitt roligaste mail hittills på SR. Ett svar på min hybris i jakten på sveriges politiker.
Förra veckan träffade jag Jan Björklund för en, i mitt tycke, sanslöst viktig intervju om hur han ser på sig själv som minister. Om han tänker på det när han ska sova, att här ligger minsann utbildningsministern och slumrar. Och om hur jargonen är på regeringskansliet när det typ är fredag och nån kanske är på lite lattjo humör. Vad de snackar om då. Vem som går före i kaffekön. Hur fredde är som chef. Sånna saker.
Det där hann jag tyvärr inte med då, eftersom mina chefer tyckte jag skulle använda mina fem minuter till andra frågor. Nyheter och sånt. Politik, som jag blev tvungen att fokusera på.
Dock lovade pressekreteraren mig att få göra den andra, mysiga intervjun jättesnart.
Hur förbannad blir man inte när det inte blir så då? När det ständigt skjuts upp i mail efter mail, va?
JO
tillslut skickar man ett syrligt mail, om hur länge en stackars journalist ska behöva vänta på sin utlovade intervju?
Detta var alltså igår.
Fick svaret:
Hej Sara,
Som du kanske sett har regeringen idag presenterat en bred migrationspolitisk uppgörelse med Miljöpartiet bland annat om skolgång för gömda barn. Det har tagit all tid.
Kan vi återkomma i denna fråga när vi har det lite lugnare här?
Med vänlig hälsning
Eva-Marie Byberg
Pressekreterare hos Jan Björklund
Utbildningsdepartementet
Okej okej okej. Tänkte inte på det. Men tjatar inte mer nu.
Utbildning till gömda barn är ändå ett helt okej giltigt skäl.
(MEN VISST UNDRAR NI FORTFARANDE? VAD GÖR MINISTRARNA?)
Den ultimata bekräftelsen
Fick jag häromdan på jobbet, när jag fick mitt eget fack!
Ett fack har en person som ska vara här länge. Inte direkt nån vikariegrej, det där med fack. Jag har väl i och för sig aldrig någonsin fått något postat till mig, men OM, så har det nu en destination.
Den lilla underbara stencilen som ligger där nu, är en förteckning över vad man gör i nödsituationer. Tillexempel om man häller ut sin kaffe över kontrollbordet, eller sätter eld på någon viktigt radiopryl. Eller om man är ensam på stationen och kungen dör. Sånna saker. Men ser ni att det bara ligger i mitt? Cheferna räknar visst med att de andra här kan sånt, alternativt inte sätter sig i de situationerna.
Verkar med andra ord som de lärt känna mig nu.
Och TROTS det, ger mig ett eget fack.
Vilken grej.