Sverige
Efter tre dagar till havs somnade vi igår i en liten lycklig hög i stugan på berget. Sådär trötta i kroppen som man bara blir efter en tid på båt. Med höstruggiga saltvindar kvar i håret och gunget fortfarande under fötterna.
Lyckan i att vara sin egen chef då och kunna säga, vi stannar över natten. Vi åker inte hem nu. Det finns mat att värma och säkert något glas vin kvar. Vi stannar här.
Så istället damp vi då ner här hemma imorse och trots att klockan är snart lunch är det mörkt ute. Vi tänder små lampor och Astrid har fortfarande pyjamasen på. Hon har och sömn i de glada ögonen. Vi sjunger något och hon skrattar genom nappflaskan när jag matar henne. Sätter i halsen, och skrattar åt det med.
Så suckar hon sådär nöjt och kramar hårt om min tumme. Äter långsammare och somnar.
Jag börjar nästan grina när jag tänker på att jag har betalt för det här. Att fina fina Sverige har bestämt att det är viktigt för barn att ha sina föräldrar nära i början. Att i längden så tjänar vi också ekonomisk på det och att vi ska hjälpas åt så att också mammor som jag, som långt ifrån betalt för det här ännu, ändå ska kunna vara hemma. Sverige vill inte att barn som valt föräldrar med ett skralt skattekonto ska få det sämre och har därför kännt sig skyldig att fatta det beslutet åt oss. Stanna hemma ni. Vi betalar. Vi allihop. Du med, så småningom.
På samma sätt började jag nästan grina när jag fick Inbetalningskortet från BB. 240 kronor kostade det. För den kanske mest kvalitativa vård du kan hitta i den här världen. För fyra dygn med full uppbackning. För full uppmärksamhet från barnmorskor, undersköterskor och läkare. För mediciner, lustgas, ryggbedövning och en hel pipande maskinpark. Och för hon som tog hand om allt slafs i salen efteråt. För hon som klädde på mig nya kläder och rullade upp mig och min familj från förlossningen till BB i rullstol. För hon som tog emot oss morgonen efter. Hon som frågade om det fanns någon typ av mat jag inte ville bli serverad. Om jag ville ha röd eller gul saft. För alla de som hjälpte till, som la bäbisen rätt vid mitt bröst, som med varma händer stack henne i fingret, la mojänger hennes öron och bände och böjde i den lilla kroppen. Stämmer allt? Hör hon? Äter hon? Och hur mår ni?
För det här ville de nu ha 240 kronor.
I livet mest bräckliga läge var det inget snack om vem det var som gav och vem det var som tog. Och det var ingen som undrade om jag hade gjort mig förtjänt av det här. Om jag verkligen hade råd. För frågan är ju - även om vi hade haft råd - hade vi prioriterat det så här?
Och det som är ännu mer gråtfärdigt är ju att Sverige redan hade hjälpt mig i nio månader. I nio månader hade de undersökt mig, pratat med mig och svarat på mina mail och telefonsamtal, vägt och mätt och klappat och stöttat. De hade stått med dockor från sjuttiotalet och visat mig hur barnet snurrar sig ut och lärt mig möta smärtan genom att andas fånigt i grupp. De hade till och med ljugit trovärdigt om att det visst är helt normalt att väga nästan hundra kilo.
Femtio kronor betalde vi under den tiden.
En femtilapp för ultraljudsbilden.