halvårslängtan

Jag vet inte vad som händer med den här bloggen, men den blir vad den blir. Något inlägg här och där när det blir för mycket prat och för lite skriv i det verkliga livet. För så blir det ju nu. Kanske ska jag ta upp de där krönikorna igen? Kanske ska jag sansa mig och hålla fast vid att inte jobba utan faktiskt verkligen vara mamma. Men ett halvår utan deadlines är en utmaning för en journalist. Varjedagen. Rutindagen. Sammadagen. En utmaning som sagt. En vacker utmaning. Men ja.

Och jag lär mig. Jag väcker min dotter samma tid varje dag innan solen gått upp och jag gör nästan allt det där som de säger att man ska. Går med henne. Busar. Artikulerar. Morsar på andra morsor. Jag matar henne, dock med saker ur burkar jag köpt alldeles för dyrt på ica maxi och ibland när jag gör saker riktigt rätt skrattar hon så hon tjuter och då går mitt hjärta uteslutande sönder av kärlek.
Och den där kärleken, den krossar mig. När jag igår satt och vek ihop alla de där små plaggen som ska upp på vinden nu. Som vi inte ens har. Förrådet för det väl bli. Så kort tid hon var sådär liten, tänkte jag. En sorg över att jag får ha hennes skiftande jag hos mig så kort tid. Om en vecka fyller hon sex månader. En stor liten människa som bekantat sig med den här världen i ett helt halvt år nu och som inte längre är det där lilla knytet. Hon bestämmer nu, väljer nu. Funderar nu över vad hon tycker. Katrinplommon, gott. Potatis utan salt, inte gott.
För varm om fötterna, svårt att somna. Kylig vind i håret, omöjligt att vara ledsen.
Eller ja, hår och hår.
Men ni hajar.
Hon är en liten person nu.
Välkommen hit, du med.