sariskt

det är sällan på måndagar jag känner mig så här. eftertänksam. fundersam. lågmäld.
nej det brukar vara annat då. beslutsamhet. raka ryggar. allt det där med ljus och nystarter och de bitarna jag pladdrar vidare om.

allting startade här. en annan måndag men med samma sol i ögonen. och jag måste nog bara acceptera att först tar man i, och älskar det men sen kommer något annat. att det blir kanske alltid ett lugn att andas i där emellan. när man hämtar lusten och knyter tummar och sådär, hoppas att man är på rätt spår. kommer ni ihåg hur jag pratade om att vrida upp? om att börja. och så gjorde jag det. alla som försökt med något ordentligt vet att det är inte det som är grejen.  det trixiga ligger nog i att fortsätta. att liksom, leva.

jag vaknade idag med huvudet i kläm. lagade stuvade mackaroner för att liksom be om ursäkt men istället gav det honom bara lika ont i magen som jag. är det inte fint hur man känner, helt och håller med någon annan. jag har också fundrat på: om man håller huvudena alldeles intill tillräckligt länge, läcker de över då, tankarna? jag menar tänk vad nära de är, hans tankar och mina. vore konstigt om de inte kände av varran tycker jag.
med det var ett sidospår.

allting blev hursomhelst bättre. som det ju alltid blir. min faster sa som vanligt några väl valda. om att just, kanske andas. tänka efter. och jag sa till mig själv att jag ätit för lite makrill på senaste. pratat lite för lite med min sambo, som egentligen är det finaste här. att det som finns mellan två sådana som vi inte behöver mer än en cola zero och nån bisarr dokumentär på tv, sen är det tillbaka. det är inte alltid jag som har rätt och trösten ligger nog just däri. imorgon dricker vi champagne igen bara vi och firar tisdagen.

kärlekens tisdag va.