sariskt

- Jag skulle vilja ha en pitbull, säger han plötsligt. De har nyss satt sig med var sin kopp kaffe och dagens soppa. Det hörs att han menar allvar.
- Glöm det, svarar hon bestämt. Jag vill ha barn. Och om du tänker tvinga mig vänta fem år som du sagt, så får du lämna mig nu. Fem år är för långt för mig.

Jag sitter på barstolen bredvid, med Borås bästa ceasarsallad och ett nytt nummer av tidningen Filter. Ofrivilligt, men inte motvilligt blir jag inkastad i deras diskussion. Tycker om det öppna, ärliga i den. Men ändå, det finns något sorgligt där. När han säger att han aldrig kan ta det ansvaret. När hon svarar att han inte behöver. Att hon vill ändå.

Babyn i min mage slår kullerbyttor och jag blir glad när jag tänker på att vi aldrig gjorde det där. Att vi aldrig vägde för och nackdelar. Bara bestämde att, ja. Barn ska vi ha. Men vi ska inte bestämma att det är enklare att ha kalas på sommaren, eller att det kan vara smidigt för barn att födas tidigt så de slipper vänta på körkort och systembolag. Eller att man kanske borde öppna nåt konto eller att det är smart efter att vi har skaffat hus eller ens att vi kanske borde prata igenom det här.

Istället, bara att ja. Klart vi vill ha barn. Och när det också vill, så ska vi säga hej och prata med våra gladaste röster och älska det sönder och samman.

och så ska det bli nu.