sariskt

har flyttat in hos oss. Den smög sig upp över våra kuddar, fastnade i tyget på kläderna. Den letade sig in bland alla våra möbler och plötsligt finns den överallt. Över och under allt och ska för alltid finnas.

Igår fyllde hon fyra veckor. Fyra korta veckor sedan hon drog det där första andetaget. Det längsta, viktigaste. Jag hör fortfarande hur det lät. Det där genomborrande skriket, som borde vara självklart, men som gjorde mig så förvånad. Hon finns.

Hon finns nu.


Jag kikar på bilderna från fyra veckor innan hon föddes. Fyra veckor som är uppdelade i två, med det där ankomstdatumet i mitten. Minns de två första. De två veckorna med alla våra kära samlade. Lyckan i att ha människor överallt som man älskar, tillsammans i världens kanske vackraste kuliss. Och så det sprattlande nya livet, som kändes så nära då. Som sedan aldrig skulle kännas så avlägset som de två efterföljande veckorna. De över tiden. När allt allt allt stod still.

Men det visste vi inte här: