sariskt

vilken dag jag har. det ramlar in ungefär femton mail med låtar som jag måste lyssna på. de som sjunger är typ sonja aldén, shirley clamp, charlotte perrelli, andreas lundstedt, jessica andersson, sanna nielsen och några sånna. de sjunger så det står härliga till och den som bestämt hur de ska sjunga och som spelar till spektaklen heter staffan och är min nya kompis.

sen så mailar gisela, om ni minns henne på länsstyresen och vill styra upp nåt med min uppsats, som jag fått en hurrans sving på nu igen förresten. den kommer att bli bra. man går inte under. den kommer att presenteras för folk i de här fem kommunerna under en temadag där vi tillsammans ska diskutera hur vi gör det bättre för de här barnen nu. 

och  så breder sig känslan plötsligt ut sig, att efter metodkraschar och idiotisk tidigare forskning och dispositioner från helvetet, och allt som hände den där natten när det sket sig, finns en verklighet. ett på riktigt. ett tack för hjälpen sara.

och så känslan av vår.