sariskt

det är som ett litet krig som utspelat sig här. freja har har just somnat. markus med. jag sitter i lugnet efteråt i en mörk takvåning i jönköping med stora tänkarhatten på och käkar bullar med mjölk. det är så, konstigt. allt det här. allt som händer den här sommaren. och allt som inte gör det.

jag spelade som sagt, för första gången på allsången i måndags. det var en av de största adrenalinkickarna jag varit med om. jag sa lika dant sist, men det blir bara större. det bara växer. kärleken till det där. aldrig aldrig aldrig vill jag göra något annat.

på scen är varje sekund värd. varenda jävla ögonblick räknas. det finns inga marginaler. man kan visa trosorna och så kan man inte sen neka till att man gjort det. för det var fler än tusen som såg. och så skrattar dem och så får man le, se förvånad ut och gå vidare. för nästa ton bryr sig varken om trosor eller bortflygna papper eller ens att det är en kändis som sjunger. nästa ton kompromissar inte med den tidigare, den har en enda agenda och det är att bli av.

och det är väl mest det som fascinerar mig. den totala närvaron. härkänslan. nukänslan. känslan av att så som det är nu har det aldrig varit och så som det är nu kommer det aldrig mer bli.

allsången började som en saga i sommarskenet och slutade abrubt efter en kvar när det åskregnade så mycket att vi fick bryta för att scenen blev strömförande och livsfarlig att vara på. vi fick ta paus och jag och de andra satt och tjurade i ett tält och käkade godis tills vi kunde köra igång igen. då kändes det helkonstigt och inte alls på riktigt längre.

men vi gjorde vad vi kunde. och visst blev det allsång alltid.

och för er som undrar så var markus fagervall en darling. såklart. och vi fick faktiskt rätt mycket tid tillsammans vilket ni ju kan tänka er att jag gladde mig åt. han är nämligen typ som en kille från norrland är mest. varm, lugn, praktisk. han var där skitlångt i förväg och han var mycket mer musikaliskt påläst än jag trodde.
och om ni hör honom sjunga visa vid vindens ängar så vet ni nu att det var jag som lärde honom. där vi satt invid scenkanten i parken, tuggandes på varsin ostfralla, under vad vi trodde skulle förbli en solig dag i juni.
en dag som vilken sommardag helst.

fast inte.