sariskt

igår hade jag en spelning. det är alltid en jävligt konstig människa som man blir av det. det är iallafall mitt roligaste i livet. kommer förhoppningsvis alltid vara så. ventilen. ut med allt, in med allt. förti minuter tar det och så har man en ny uppsättning celler. jag brukar somna efteråt när allt släpper. att komma hem till tysta väggar blir liksom lite som att stoppa frusna händer i stekhett vatten. 

det som är varmast i själen är nu att folk börjar känna igen. börjar komma av sig själva och inte för att de känner mig. nej nu har de här smålänningarna börjat veta vad jag heter och gör och när de kommer så förväntar de sig. 

och så där har det nog alltid varit. att jag måste flyttas längst ut på plankan. med svärdet i ryggen. krokodilerna nedanför. bara när jag är in over my head är jag med.

men igår hände nåt roligt. eller ja. det hände som så att jag fick en backdrop i skallen. en stor planch uppsatt med stålstänger som var del av scenen och som ramlade ner rakt över mig mitt i en sång. ja där skulle ni vart med. först blev jag livrädd och fick ur mig ett mycket tvivelaktigt läte, och sen så skrattade jag. och sa på engelska att  oh boy, someones gonna pay.

big time.