sariskt

det händer att jag får syn på en ådra. oftast en i armvecket eftersom där syns dem extra tydligt. börjar jag då titta noga på en vet jag vad som är på väg. jag tittar och vrider och vänder på armen och ser riktigt hur ådran slingrar sig längst underarmen fram till handen. tänker mig hur blodet flyter där inne. da-dum, da-dum, da-dum tänker jag att jag hör hjärtat. det flyter runt där inne och lämnar vad det nu är det ska lämna och flyter sedan fint tillbaka.

blodet, just nu

bara nån tiondels cenimeter innanför skinnet. jag ser det ju nästan. det här får mig att tänka på insidan av kroppen och det är här det börjar gå riktigt illa. nu snurrar det njurar och mjältar en och annan lever i mitt huvud. gallor. livmödrar, ja hela artilleriet av inälvor undersöks där inne nu. tänker att de är bara mina, men att jag inte vet nåt om dem. vet inte om de mår bra där inne. jag vet så mycket annat. och så fortsätter det snurra.

da-dum, da-du, da-dum
 
jag tänker på det lilla i mig. det lilla i oss. som om det gör nån skillnad. så tänker jag på stjärnorna. och tiden. där får jag sätta mig ner. tänker på nu. nu, som är det enda som inte finns. nu som bara är gränsen mellan då och sen. som rusar framåt och aldrig nånsin stannar. det enda som inte finns och det enda vi jagar efter. 

jag tänker på tystnaden igen. på att när alla vargarna ligger med stenar i magen längst ner i brunnen finns bara frågan kvar om vem vi ska bekämpa nu.

allt för en liten armvecksådra.