sariskt

det finns ju lägen när man inte vet att man inte vill veta vad som ska hända, eller hur?


igår var en konstig dag. och jag uppskattar era kommentarer mer än nånsin. det är förändringens tid som är nu. inget och allt är som det brukar. jag kommer hem imorse och inser att nån inte fällt ner toalettsisten. och inte spolat.  vi är två tjejer i det här huset. vi fäller inte upp nån jävla sits.

mina män och andras snubbar. det gastar och gormar om de mest banala saker. och igår lyckades de där karlslokarna sjunka lite lite lägre. lågvättenmärket i den ständiga traingeldramat måste vart då. ja om inte då så vet jag varken ut eller in. min anna deklarerade att ta ingen skit och jag stegade utan jacka ut i regnet till andra armar. till varma filtar och te istället gråt och skrik och missförstånd. 
till hans äldre ord att sara livet förändras.


hur tänker ni egentligen om det där. är det läge att bara släppa taget ibland? är det inte så att vi kämpar för jävla dåligt mest hela tiden. om inte på fat, så inte alls?