sariskt

har vi pratat om det här med min strumpor? att jag brukar vägra ta på mig strumpor så länge som jag kan. man ger upp då, det gör man. släpper taget om sommaren och ser sig besegrad. i förrgår gjorde jag det. tog på mig strumpor och riktiga skor och igår föll snön över växjö.

det var vackert.



jag har försökt bestämma mig för att plantera bara goda frön i den här världen.
det minsta man kan göra när man inte gillar livet är att inte sprida den torrheten in i andras ögon. ni förtjänar inte fler idioter i er vardag än de som redan finns där. sluta tro på dem som säger det måste vara en kamp. de blodigaste krigen är alltid inbördeskrigen.

jag vaknade upp idag och insåg att allt var tillbaka. att min kärlek till hela den här karusellen bara växer. det sitter inte i läpparna som möts. det sitter inte i utbetalningarna som ska bli större. det sitter inte i att byxorna sitter lite lösare. det handlar om framtiden och att det kommer bli bra.

för första gången på ett halvår har jag musik i öronen på riktigt. högtalarna gick sönder i typ april, och nu kom jag på att hörlurar funkar. det är nåt med volymen som gör att musiken hittar fram. när man känner hur de fysiska öronen dunkar i takt. jag är på väg nu. uppvriden som jag sa. för första gången på jag vet inte hur länge så skiter jag i vem som ringer eller om det ens är nån som gör det. jag saknar mest av allt mitt piano och dialogen som blir bara där. att jag inte skapar längre har jag kommit på är svaret på varför jag inte skapar nåt längre. 


tomas andersson wij. för att fortsätta på den tidigare inslagna tonen om tips på bra kultur. heter man så så tänkte jag att man måste vara jävligt pretto. det är han inte. jäklar.  det är när musiken slår rakt igenom och håren reser sig man vet att det är ingen ide att säga emot. och ingen anledninge heller. det är gratis. det är för mig. det är för oss

det är för oss.