sariskt

de auktionerar ut kramar på aftonbladet

jag skulle betala vad som helst



egentligen är det inte alls det här inlägget jag ska skriva nu. det har varit så kul de senaste dagarna, jag har nya fina bilder som ska läggas upp och jag har bara inte hunnit med att få ner det ännu. helt oväntade grejer var det. jag har till exempel nästan käkat frukost med lars winnerbäck. han var bara en asiat bort. och jag var på operan. jag har varit i lerum oxå. och pappa var här. ni hade blivit glada tror jag.

det är synd att jag inte publicerade det. för nu kommer det kanske dröja.


det var längesen, kanske flera år sen. men nu är jag ledsen på riktigt. sådär så att jag kan börja grina hur som helst. och herregud det är så jobbigt att vara runt sånna människor. de är som tickande bomber. tröttsamma.

ni vet mestadels har jag det ju bara gott. det är ett härligt liv, det är det. men just nu vill jag helst bara ligga under mitt täcke och stanna där. inte ta in posten eller börja dra sladdar eller prata ens. äta kanske lite youghurt ibland. men annars stanna där. det var en som gjorde slut med mig förut. det är så sorgligt när det händer. det är synd oxå att han aldrig var min kille, fast vi var ihop i ett år nästan. och allt är mitt fel faktiskt. det är då man blir så ledsen, när det egentligen är ens eget fel.

jag vet att ni vet hur det känns.
nästan alla har blivit lämnade. (iochförsig inte min mamma men alltså jag skulle inte heller lämna henne.) 
det händer i livet sa han. att man måste bestämma sig och att man måste gå. jag grät och hade mascara i hela ansiktet och sa som vanligt massvis med smarta grejjer. typ nu vill jag kasta tallrikar på dig. det är okej sa han, gör det. gick la sådär.

vi är tre personer nu på tretti kvadrat. och det är ensamt här idag.
imorgon blir det bättre. det blir det.

imorgon blir det bättre