imorgon är det finbesök
och idag är jag självklart ett virrmoln.
men ja, det kan gå tokigt för alla ibland.
en grej bara
när slutade man äta kolasnören? ni vet de där långa godislianerna man kunde knyta skitgoda knutar på.
och framförallt, varför?
grow tall, sugarcane
den första snön faller över växjö och jag sitter här med ett dåligt immunförsvar, en säck clementiner och våta ögon.
det är vinter igen. den är lika vacker och hänsynlös som jag minns den. det kommer att gå det här, vi kommer klara oss, vänner. vi köper större halsdukar om det krävs. håller varandras kroppar tätare om vi måste.
vi kommer klara oss, mina vänner, det är lugnt.
det händer att jag somnar i hans famn framför tvn. det händer att han väcker mig och säger sara vakna, du kommer vilja se det här. min kille vet nämnligen exakt vad jag gillar.
han vet de exakta proportionerna som kännetecknar ett par riktigt fina klackar, han vet de exakta skillnaderna på varenda makrill-i-tomat-sås-märke i hela världen och även om han aldrig skulle lyssna på det själv, vet han samma sekund han hör en låt om jag kommer sitta en timma senare med den på repeat och ögonen fyllda till bredden.
och så var det igår med den lilla mörkhåriga tjejen vid den gigantiska flygeln hos jay leno. hon kommer från australien och har gjort en av årets kanske bästa skivor.
jag råder er att lyssna, iallafall lite.
missy higgins
bring me all youve got
när det kommer till musik för mig är det det enklaste som finns. det mest simpla jag håller om i det här livet. det enda jag vet helt säkert med.
ni pratar ofta om smak, om musiksmak. folk frågar mig vad jag gillar för sorts musik och jag svarar alltid bra låtar. jag gillar bara bra låtar. inte hiphop eller soul eller nåt sånt, inte indie ens. jag gillar bara det som händer med kroppar när man plussar på musiken.
för mig är det mina enklaste val. lyssna, känna och så är det bara så. de växer sällan. krymper nästan aldrig.
av den enda anledningen att jag sysslat lite med musik rent teoretiskt när jag var liten kan jag se små mönster i vad jag tycker om och kanske varför. jag skulle kunna säga att jag fastnar för meoldier där subdominanterna färgas med nior och inte fäljes av en tonika. men det är irrelevant. det handlar om känslor, så klart.
jag sitter nu och tar ut låtar vi ska spela den sjuttonde, och jag vill ha er hjälp. ´
tänk er ett gammalt café med snirkliga tapeter och plyschsoffor, lampor med spets och varmt dämpad belysning. en måndagkväll med höstvintern utanför och varma tekoppar inomhus. och så en gitarr och en sångerska. sånna sånger, som du skulle vilja höra då. enkla, finstämda, ärliga.
det ska hålla på i en timma ungefär och vi behöver kanske någon sång till.
ge mig nu era bästa tips och så spelar vi dem, för er.
karma's a bitch
nu har jag tänkt lite på det här med att önska någon lycka till. det gör man ju rätt ofta ändå. fast hur ofta gör man verkligen det sen, liksom går runt i sin ensamhet och tänker och önskar att det ska gå bra för dem man just önskat lycka till?
ibland önskar jag mig själv lycka till. då säger jag det högt, bara sådär.
"jag önskar mig lycka till."
men nu ska jag börja göra det med er också. verkligen.
lovar.
angående det här med min namnsdag
så vet jag inte hur det blev så. eller det vet jag, men ni skulle inte riktigt förstå.
(jag visste att det var idag bara hanna (gullunge) hade sagt grattis och jag ville på ett subtligt sätt göra er uppmärksamma på det. funderade i all hets ut dagens datum genom att tänka på pappas födelsedag som visserligen var i måndags och gjorde en något bristfällig överslagsräkning i huvet innan jag kom fram till den 27e, skrev sen nuvarande månad som jag önsketänkte till november och så var det klart)
menade såklart, idag.
att göra!
för er alltså. några saker vi ska gå igenom nu som ni inte ska glömma.
spänn öronen nu!
6e december som min pappa så fint berättat är en lördag ska ni komma och lyssna på mig i kyrkan i herrljunga. där är det luciakröning och fin kör som sjunger och så jag. 6e december!
17e november spelar jag på tufvan i växjö. skitmysigt kvällsfik som har musiker där en måndagskväll i månaden. den där måndagen är min.
27e november är det min namnsdag. glöm inte det! viola är nämnligen mitt finaste namn.
förresten så har jag insett att jag är i en ekonomisk kris. det enda man kan trösta sig med är väl att man inte är ensam. när man dock inser att man är i en ekonomisk kris måste man fundera på huruvida man ska minska sin konsumtion eller öka sina inkomster.
så
har ni nåt jobb till mig?
jag var bara inte gjord för dessa dar
det i mig som inte är en musiker,
är tillexempel det i mig som fördriver sina dagar med statistik.
uppgiften har totalt fjorton frågor och ettan innebär ungefär:
att man ska presentera forskningsproblemet, varians- och spridningsmått för beorende och oberoende variabler, göra en korrelationstabell för eventuella risker för intern multikollinearitet, göra en multivariat regressionsanalys, pröva signifikansen samt presentera värdena för residualen, de standardiserade värdena, standardfel samt de övriga coefficienterna exempelvis beta.
i slutänden är svaret, på fullaste allvar
att andel invånare som betalar förmögenhetsskatt förklarar de kommunala borgerliga mandaten till 23 %
eller rättare sagt:
B = 7,939E-05
buy a bag and get over it
alltså ni ska inte oroa er, jag är duktig på att komma igen. jag hade ett litet bryt igår och det är väl första steget. tobbe smög in i sovrummet för att sätta igång ett nytt avsnitt av typ, nåt rymdprogram, och jag trodde i sömnen att han var tjuv. skiträdd blev jag och började grina. längesen jag gjorde det nu och det är ju aldrig bra, det hoppas jag ni vet.
det är bara lite många saker, till och med i mitt huvud nu. det är mest länsstyrelsen. eller mest professorerna. mest statistiken. mest alla regler. mest det.
på tal om att göra saker i sömnen så har jag gjort bort mig lite igen. jag har ju sagt de mest bisarra saker till min kille förr, men ja, i lördags tog jag väl priset när jag glad i hågen satte mig upp och sa
"NEJ MEN DÄR ÄR DU JU!
jag ligger här och tänker på en massa andra killar!"
han gillar mig ändå verkar det som. och det sa han, varpå jag svarade ömt att jag behöver köpa ny jeans.
jag har förresten skaffat hemförsäkring nu. det har jag inte haft på nästan tre år. då höll jag tummarna och köpte chapagne istället för pengarna. those were the days. nu är jag vuxen.
jag skulle blogga.
men så såg jag att klockan var halv två och blev så att säga helt tagen på sängen
NATTI!
dont judge me so hard little girl
vilken dag är den sjätte december? jag kan inte räkna ut det även om jag försöker. och jag har ju ingen kalender. eller det har jag men den är bara för syns skull, mycket som är det med mig skulle man kunna tänka och då tänker man ju helt rätt och helt fel.
farsan gjorde högskoleprovet igår och skopade ut mig totalt. jag gillar inte det. gillar det inte alls. äpplen som faller hit och dit långt eller vart de nu är från trädet. vi är iallafall samma. går väl sönder i ungefär samma leder och skiner väl ungerfär lika när det ska till att skinas.
den här bloggen blir som den här dagen inser jag nu, det får vi ta.
ibland iakttar jag mig själv rent objektivt. det är liksom en viss typ av människor som trycker på knappen "restart later" när man installerat nåt nytt på datorn. samma typ som äter marsipanen på tårtan först. jag skulle gärna se den utvärderingen sen i himlen.
förövrigt så leve jag på halvfart utan mina pianon. jag får göra något åt det snart. mer och mer och mer tar det över i mig som inte är en musiker. och det i mig som inte är en musiker behöver inte betyda det i mig som inte sysslar med musik. mer bara allt det jag gör när jag biter ihop käkarna hårt hårt tills det ringer i öronen ler mitt finaste tänker håll ut sara, håll ut.
och så har jag tänkt jättemycket på tyngkraften på senaste. på magnetjorden. boy där kan kan fastna ett tag. det hinner jag inte nu, men testa gärna själva.
NU: fokus på PM-baby.
SEN: mycket viktig omgång av min och tobias när-och-fjärran-battle.
lördag!
eftersom den här dagen är helt sjukt lik en vardag för mig, med plugg plugg plugg och sen jobb jobb jobb så har mannen här i huset bjudit ut mig på typ hundra rätters mat och vin ikväll.
och en av toppsakerna med att ha kille, är att när de bjuder på dejt blir det i princip alltid bra. man behöver inte oroa sig, de vet vad man gillar för ställen och de vet vad man ska prata om och inte och de försöker inte med en massa luringar.
om några timmar ska jag rusa iväg och snabbjobba med ambassadörerna på högskoleprovet. se fin ut peppa lite och dela ut några grejer. fatta vilket jobb jag har. men än så länge sitter jag här med min underkänding och kämpar vidare. jag ska fasen chocka skinnet av den där halvdöe nu. han ska förundras över min brillians, det ska han. häpna vid blotta åsynen.
alla tiders.
fast det jag egentligen gör nu är att jag sitter och drömmer här och så tänker jag..
lamm?.. ankbröst?.. lamm?... ankbröst?..
jag vet inte
om ni har skrivit en cuppsats i statsvetenskap nån gång - kanske har ni det. då vet ni kanske hur jag känner mig som om huvudet är ögat i en orkan. helt still, och så runtom, bara damm. man väntar och hoppas och blundar hårt, kanske kanske det håller. kanske klarar man sig.
jag är lite rädd för det här. lite rädd för hur allt ska gå. för ansvaret. för storhetsvansinnen. för mäktiga mäktiga gisela på länsstyrelsen som säger att allt kommer gå galant. för professorerna, för kommunpamparna, för dubbla budskap.
för riktiga myndigheter nu, riktiga flyktingbarn.
för verklighet.
jag är lite rädd för det här. lite rädd för hur allt ska gå. för ansvaret. för storhetsvansinnen. för mäktiga mäktiga gisela på länsstyrelsen som säger att allt kommer gå galant. för professorerna, för kommunpamparna, för dubbla budskap.
för riktiga myndigheter nu, riktiga flyktingbarn.
för verklighet.
möte!
det är nånting fint med möten, som jag gillar. man får prata och man behöver oftast inte tänka på statistik eller så. som jag förresten har knäckt lite idag! förstod på riktigt hur man faktiskt gör de där regressionsanalyserna och kände mig återigen lite grann on top. fråga mig när som helst om huruvida några värden riskerar att vara multikollieariata och jag fixar troligtvis biffen.
men idag ska jag på ett nytt möte angående min ständigt skiftande c-uppsats. det är viktigt att det blir bra. att jag blir mitt bästa någonsin nu. jag måste fundera mitt allra finurligaste. jag har valt och valt om och valt bort och valt nytt. jag vet inte allt jag har valt nu. idag ska jag hursomhelst träffa gisela som är integrationschef på länsstyrelsen.
hon kan vara min framtid, det kan hon. eller så är hon inte det.
denna ständiga ovisshet gör mig galen.
men inte så galen att jag blir finnig igen. nej för det vet jag bättre än nu.
allt är inte hela världen.
jag lugnar mig
jag har lugnat mig nu. främst av den anledningen att jag får så dålig hy när jag är på dåligt humör. ni ska se mitt fejs nu, det är som en liten finncentral. där samlas små kvisslor, bulor, pormaskar och annat gott.
så nu slutar jag vara kinkig. min lilla baby, min PM alltså, har jag matat och satt dit några härliga tabeller och analysscheman. det kommer krävas lite mer jobb och det får bara vara så, man kan inte vara arg hela livet. är man inte tillräkligt bra får man jobba hårdare. också jag, min brutus.
på tal om det önskar jag mig den här i julklapp.
som är ett tryck av en som är konstnär och heter Anthony Burril och är helt jävla genious.
NU ÄR DET ALLVAR
HALLÅ!
jag är arg! skitarg nu. rasande arg är jag.
två saker!
1. vi har börjat läsa statistik igen. jag klarar det inte. jag är bara inte en som är gjort för statistik. jag gillar ju inte ens fakta. jag gillar känslor. och lärarna lurar mig! de vill få mig att känna mig som en sopa.
fast jag lurar dem tillbaka att jag fattar och frågar uppenbart smarta saker i stil med "så du menar att b-värdet här som är regressionskoefficienten är samma som riktningkoefficienten i en nominalskala?" och så skiner de upp och säger JA! PRECIS SÅ! fast jag fattar inte varför det är så och de fattar inte varför jag frågar det.
alla förlorar.
2. jag har fått mitt livs första underkänt. fast då luras dem igen och säger att det är bara en komplettering när det faktiskt är ett fett jävla IG, det är vad det är. eller F som de kallar det nu, luringarna. samma sorts människor som kallar städare för hygientekniker.
men det värsta är inte att jag helt plötligt spelar i b-ligan utan lärarens förklaring till det (minns ni han som höll på att dö?) han sa att min text är för retoriskt korrekt, i samma mening som han sa att den är för politiskt provocerande. vilket när vi diskuterar statsvetenskap, är två motsatsord.
så jag fortsatte med min retoriska korrekthet och frågade vad i hela helvete han menade att jag skulle ändra på och fick till svar att han varit så trött när han rättat och att nästan ingen blir underkänd på sin komplettering ändå. plus att han inte skulle berätta för nån att han underkänt oss, utan att det i slutändan kommer se helt ut som om vi fått godänt på lika villkor som alla andra.
och när jag verkligen trodde han var på väg att dra sin sista suck så avslutade han
"ge bara din baby, lite mat"
Att göra en "Papa Dee"
eftersom vi inte gör varandra illa länge när vi sover får man ju hitta nya sätt.
jag börjar med att placera klacken och sedan alla mina fina kilon på tobias stortå, vars nagel nu är blå och kommer inom en snar framtid ramla av.
"äh vad ska man med naglar till ändå" sa han.
fortfarande oklart dock hur mycket sanning det låg i hans lättsamma respons, eftersom han några timmar senare kontrade med en klockren uppercut rakt i näsan på mig när han piruettvände sig om och jag stod lite väl nära.
brosket rasslade till där inne och jag seglade vimmelkantig ner mot marken.
"blöuöörgh..." sa jag
vi har fått en stor säng
den är jättefin och såklart bra på alla vis.
tråkigt bara att vi sover så gott nu, kan vara dödstöten för det här förhållandet.
vi somnar direkt som stockar och vill vi säga nåt får vi liksom ropa för att den andre ska höra allra långt där borta helt inburrad i två meter fluffigt täcke.
och det värsta av allt. jag armbågar honom inte i huvudet eller råkar ställa mig på hans smalben när jag klättrar över honom som förut. så han vaknar liksom inte när jag går upp så där tidigt om mornarna. säger inte hejdå. kramar inte varm pojkvänslukt på mig innan jag går.
nej plötsligt sover han bara gott. mumlar nåt om kaffe om jag har tur.
så jag får trösta mig med er, hur går det?
angående pms
så var det nån reklam på tv som triggade följande konversation
tobias: hörrö de säger här att man kan bli nervös när man har pms, blir du det?
jag: näe mest arg. fast jag fattar liksom inte själv att det är därför. är bara .. jävligt arg.
tobias: aa ja. så när du attackrasade när jag ifrågasatte doktor phil, och gav mig en avhyvling utan dess like rätt upp och ner, 100% befriat från glimt i ögat..
jag: så var väl det ett rätt så fint exempel på det ja.
... fast du har ju fortfarande fan så fel när du säger sånt.
hur gör ni?
när jag ser på de små siffrorna längst ner till höger på skärmen ringer det likt ett brandlarm i huvudet och mina stackars ögon försöker med näbbar och klor värja sig mot denna tidiga morgon. om ungefär arton minuter ska jag sitta och se sådär krispigt morgonfräch ut på biblioteket.
hur gör ni?
hetast på fejjan
på facebook finns en funktion, som går ut på att man rankar sina vänner. man klickar i vem som är ditt och vem som är datt oh sen så finns det listor hos alla vad ens vänner har rankat en som. de flesta stoltserar med egenskaper som "merriest" "most likely to succed" eller "most beautiful".
högst rankad på min är, konstigt nog,
"most likely to skip class"
argkrönikan
det är ju så trendigt med spets
att jag slog till på en klänning. lila spets. två av två rätt den här hösten tänkte jag.
jag är ju ihop med en taktiker, som alltid tycker att jag köper snygga kläder. och att de klär mig och att de är helt rätt för tillfället. det gjorde han såklart idag med.
" jag gillar den!
fast du ser lite ut som en tant.
...eller en duk."
- Tobias "modeoraklet" Björk
adam is on fire!
men hallå! min lillebror är ett geni.
det är såklart mamma som fått mig att utveckla denna plötsliga lust att nypa folk i stjärten. det har ju hon gjort sedan urminnes tider. inte tänkte hon på då, att detta skulle komma att sätta hennes älskade avkommor i sådana här piniga situationer.
på tal om adam är han en av den här bloggens kanske skarpaste kommentatorer. hans små tillägg för ofta folk att skratta betydligt högre än själva inläggen. det gillar jag! för exempel kolla in hans senaste där efter att farsan jämfört mig med en seriefigur.
har jag förresten berättat om att lilla adi ska bli fotomodell? det hände honom nyss, som jag undrat länge varför det inte händer mig, att det kom fram en kille med internetklädbutik och utbrast att herregud jag har aldrig sett ett så härligt ansikte och en trendig frisyr och en så perfekt kropp. bli min!
hur går det nu med det hela adam?
och möts vi hemma till helgen?
one hand reaching for heaven
onsdagar är bättre än tisdagar, det vi vet. det har vi lärt oss nu. igår var allt fel.
idag sitter jag med fina mail i inboxen. sånna man blir glad av. av glada, vackra människor. sånna som vill hjälpa mig. sånna som vill säga hej. sånna som vill säga att de ska visa min nya krönika för chefen.
jag blev nämligen förbannad och skrev en krönika, det har jag aldrig gjort förut så jag blev så glad när de gillade den. och vi får se hur ni ser på saken sen. den tog ett tag att bli klar. man vill liksom inte skriva argkrönikor och sen skicka den när man fortfarande är arg.
sen har jag sjungit också, det förstås. jag är alltid glad när jag sjunger, det är så kul. jag hoppas ni sjunger ofta.
på vägen till sången höll jag förresten på att ha ihjäl en joggare. jag cyklade som en idiot på tobias cykel, gjord för supercyklare med tvåmetersben. jag ser ju inte klok ut på den men jag blev ändå lite imponerad av mig själv och över den fart jag trots min begränsade längd färdades i.
då kom en snorunge typ två äpplen hög, på grön hemmagjord cykel och for om mig. och mitt i förudmjukelsen dök då denna springare upp från ingenstans och mitt nylle höll på att bli det sista han såg.
haha! det hade vart nåt.
NU:
BONDE SÖKER FRU
nu är jag pinsam igen!
igår på ica häll jag på att nypa min funktränare i rumpan där han intet ont anande stod och plockade apelsiner.
det är nåt jag gör ibland med folk jag känner. tycker det är en lite härlig gest sådär. men känner, i det här fallet, är en grov jävla överdrift.
det kom jag dock på liite för sent och i sista sekund fick jag försöka rädda situationen genom att peta honom lite på ryggen och fick väl sen ur mig mitt allra mest psyksjuka hej.
funktränaren svarade med ett liknande hej, tobias fann hela händelsen mycket roande och jag ville väl mest skjuta mig.
skit i melodifestivalen, vi har annat att tänka på
melodifestivalen!
jag rumlade in på aftonbladet så här med käften full av äggmacka och ser att bidragen offentliggjorts. jag läser och läser och jag läser och jag hittar inte min låt. jag hittar bara de gamla vanliga låtarna. jag blir arg!
sen ledsen.
sen arg igen!
tuggar och tuggar på min äggmacka.
jag säger till patrik att jag tänker bojkotta den här skitmelodifestivalen eftersom de ska ha med sånna trista som BWO igen och alzacar igen och lilli och sussi och sånna. blir skitarg och han är som vanligt helt lugn och säger när kunde du komma hit och lägga lite stämmor sa du?
jag säger högre att herrgud hör du inte! jag ska bojkotta melodifestivalen, tänk för att det ska jag!
fast sen skrattar jag.
haha!
det är klart jag inte ska
jag älskar melodifestivalen
fina, fina melodifestivalen.
yeehaw nu börjar det igen!
du och jag anna, gbg?
ägg!
mitt blixtrande humör idag fick mig osökt att tänka på ägg, och när jag tänker sådär intensivt på nåt blir jag ofta även sugen på det.
så!
när jag då stekt ägget och är i färd med att placerara det på mackan inser jag att det här ägget fan är gjort för den mackan. det har den exakta formen av en lingongrova.
lustigt och listigt i vardagen, med sara nygren.
det finns någon för alla.
ARG!
akta er. idag är ingen bra dag.
dem strular med mig! är det nåt jag kommer gilla med att sluta plugga är det att det är så många som bestämmer! och man måste ringa till dem! och så mycket papper! och allt det.
sen så måste jag idag kanske skaffa en försäkring
ni hör ju
jävla skitdag.
slam dunk da funk
jag vet inte hur det är med er, men det händer rätt ofta för mig att jag tänker att jag är någon annan. vi analyserar inte det närmare nu, men det kan hända lite här och var, tillexempel när jag tränar funk.
jo för när jag tränar funk så är jag med i pussycat dolls. minst.
alternativt yo mtv rapz.
det roliga här är ju såklart att jag inte är speciellt bra på att dansa funk. men det verkar jag inte bry mig om eftersom jag tror det stenhårt själv att jag kan. vi är jättemånga tjejer där så det är trångt att se och så har de sånna smalspeglar i träningslokalen. smalspeglar måste ju varit en mycket lönsam historia för den killen som kom på det. eller det kanske förresten skulle till en kvinna för en så brilliant idè. jag vet inte. men det var ett sidospår.
det händer ibland att jag trampar på mina skosnören, går åt fel håll eller att jag slänger med min hästsvans rakt i nyllet på någon som bevisligen inte stått bredvid mig förut. nästa gång tar hon alltid en annan plats. och när det hela är klart ser jag ut som en belåten rödbeta.
MEN
första gången jag träffade min funktränare, (som är stor som ett hus och har dansat med carola) på krogen och han inte visste vad han skulle säga till mig sa han att jag faktiskt var mycket duktig på funk. sjävfallet en artighetsgrej eller bara ren och skär lögn.
men ja, nu förstår ni.
jag kommer aldrig sluta.
man kan inte tro det är söndag
det var kul att ha en kille
men nu har han fått en köttätande växt.
all hans tid går åt att samla regnvatten och leta myror och fånga flugor och spindlar som han sen omsorgfullt matar den med pincett.
när vi var ute på en krispig höstpromenad förut var jag helt kär och han mest disträ.
blomman kunde ju blivit hungrig.
jo men det blev väl lite fest
idag vaknar jag klockan åtta och blir blixtpigg. då kan man man att det inte står riktigt rätt till. jag reser mig upp, och känner huvudet fullkomligt rasa samman. utanför sovrummet ser jag mina kläder ligga prydligt ihopvikta på stolen. och då vet man, att det var en riktigt jävla blöt kväll.
sådär skulle jag ju aldrig ha lagt dem själv.
har jag berättat att jag blev krossad i finalen?
har jag berättat att jag var och sumobrottades?
mina coacher
i mitt liv tänker jag att det nästan alltid är gott. och det är sant också. det är verkligen gott att vara jag. alltid varit egentligen.
det är såklart däför att jag inte gör det här på egen hand. jag står inte på egna ben, som det ju är så viktigt att man gör nu för tiden. jag tror inte på det.
ensam är inte stark, bara ensam.
jag har hundra coacher. sånna som hjälper mig med olika saker. nån hjälper mig tänka lite smartare, nån hjälper mig vara lite snällare, nån hjälper mig lära mig spika upp hyllor, nån hjälper mig sjunga, nån hjälper mig skriva, nån hjälper mig träna, nån hjälper mig tänka mer på mina relationer, nån hjälper mig tänka mer på mig själv och så där rullar det liksom på.
it takes a village to raise a child.
men okej. nu har jag även en koordinatior. DIANA! hon kan vara det bästa som har hänt mig och min framtid för tillfället, den här diana. det är hon som fixat så att jag ska få göra ett kick-ass- examensarbete på riktigt nu, det är hon som fixat så att jag kanske ska få jobba i receptionen på växjö kommun, och det är hon som nu fixat, att jag ska få en mentor.
en mentor! en coach till alltså. och ni ska veta att det är inga dåliga folk diana känner. jag ska prata mer om min mentor sen när det är hundra. men det är alltså en riktigt mäktig mentor diana fixar åt mig. och så ska vi ses sju gånger nu innan jag slutar skolan och prata om livet och framtiden och hon ska lära mig allt om hur man beter sig när man är vuxen och kvinna och bigshot.
milda makter!
på tal om kakor
jag läser att hanna frågar sig om det finns något ställe att ta en kladdkaka på i växjö.
och ja,
om det finns Hanna,
om
att gå över bron efter vatten
När jag och tobias var i frankrike i våras spenderade jag rätt mycket tid med att bara insupa atmosfären bland alla de lyxiga butikerna. det är så exotiskt, det där.
eftersom min man jobbar med logistik och håller ordning på en ofantlig mängd paket händer det att han stundtals snubblar över en del intressanta saker. otippade sanningar om hur det går till i verkligheten.
se bara på det här.
France Mode är en av de största butikerna på den stora avenyn i Marseille, La Canebiere. Den gigantiska blanka svarta skylten ovanför butiken, som låg vägg i vägg med Versace, hade namnet skrivet med versaler i guld.
ser ni varifrån de köper in sina kläder?
Bibbis festkläder i emmaboda.
jahaja.
det här hade de roligt åt, danskarna
när man är ny i gänget vill man inte vara den som bangar.
så säger nån åt en att testa det här, då gör man liksom det.
okej
det är tisdag och jag är bakis. inga konstigheter.
livin la vida loca, bara
hur är det med er?
jag är ju på topp som vanligt när jag är bakis och är på väg till studion nu för första gången på mycket mycket länge. det kommer bli härligt. när patrik hörde om whiskeyn igår mumlade han något i stil med
vanskligt sara, vanskligt
en kille jag känner
fyller år idag. jag tänker inte gratta honom här. eller a, det kanske jag gör nu. jag har grattat honom med brinnande tårtor mitt i natten och morgonpaket och jag har abbonerat hela nyårshotell och jag ska laga mat, bjuda vänner och fylla lägenheten med champgane och jirlanger. fast inget av det där spelar någon roll.
det som rör mig, är hur han låter mig ha, till och med den här dagen. hur han lyckas med det gång på gång på gång på gång. dubbeldela glädjen en måndag som vore det vilken som helst.
ni kanske vet att han är en gammal rockstjärna, min kille? eller så vet ni inte det, eftersom han aldrig skulle prata om sånt. och det är det fina med honom. hur han slog ned blicken och rodnade när jag hittade en tjock bunt med handskrivna fanbrev i ett väl inpackat, stort brunt kuvert längst in i hans garderob.
hur han så ärligt vackert alltid svarar, när nån berömmer,
att
ja men
du då
ett lite plattare, lite fylligare sverige
de lever på ett annat sätt i skåne än man gör här i småland. de lutar sig tillbaka lite längre. lägger varma händer på mina kinder, bjuder på chokladkaka och säger välkommen hem. välkommen in.
helgen i höör var mycket intressant. det känns som utomlands när sextioåriga mammor och pappor dukar fram vodkashots halv tio vid frukosten och säger här, det är lingon, smaka!
efter det var det dags för mer mat och mer drinkar och sen mer av allt en gång till.
i skåne spar man liksom inte på krutet.
man vet förresten att man är i ett rätt litet samhälle när det tog tio minuter ute på stan med tobias systerson truls, innan lokaltidningen kom fram och frågade om det arma barnet var mitt. smickrande kan ju tyckas, med tanke på att ungen var dögullig, men come on Höörsbladet, han är sju.
(!)
vi åker till skåne lite bara
men vi ses på måndag igen och då är det fir av trettioårig pojkvän.
ställer man till, ställer man till rätta
råkade bara öppna pollypåsen med liite för stor entusiasm.
riktiga kvinnor behöver sina proteiner
idag när jag hade varit i stan och skulle med bussen hem missade jag den. det har jag nästan aldrig gjort förut, och det i sig är ju rätt märkligt. nu missade jag den i vilket fall och på det värsta av sätt till råga på allt.
ni vet, jag såg bussen torna upp sig långt bort i horisonten. gjorde kalkyleringen blixtsnabbt i huvudet, huruvida jag om jag försökte skulle kunna hinna fram i tid, tog sats och sen kutade jag för glatta livet.
och så åkte den.
över detta blev jag så förargad att jag har svårt att ens prata om det nu. och när det sker kan jag göra två saker,
1: köpa något eller 2: äta något.
så det gjorde jag.
jag köpte den dyraste italienska skinka jag kunde hitta och satte mig i en den svinkalla busskuren och knaprade mig back to life.
ang. hår
så känner jag några stycken med rakade skallar. jag gillar det, alltid gjort. enda kruxet är ju att de ser lika dana ut. mycket klurigt att hålla isär dem minsann, speciellt på långt håll. och här på campus vimlar det av dem. kanske är det trendigt, eller kanske är det nåt som går nu, typ tunnhårighet.
det händer hursomhelst inte allt för sällan att jag viftar och ropar till folk jag inte känner, och det kan väl vara okej. men en gång hoppade jag på en bakifrån, som blev mycket mycket förvånad över denna fullständiga galning som just attackerat honom där han var ute på en i övrigt fullt normal promenad med sin vän.
man vill ju vara en trevlig, spontan tjej.
så ja, vad gör man inte.
frestelser på biblioteket
utanför toaletterna på bibblan finns plåster upsatta i fina gröna första-hjälpen-lådor. de är av den exklusiva typen och de ger mig sånna habegär, de där plåstrena. samma visa varje gång.
bara för att de är gratis. de är till för att tas. jag är supernära varje gång.
får stoppa handen i fickan.
HÅLL I ER NU
bara någon timma kvar tills Inter möter Werder Bremen
alltså
Zlatan mot Rosenberg!
vilken match!
jag pinkar i brallan av upphetsning här.
min fascination för afrikanska män
den har vi pratat om tidigare. nu har jag då återigen varit på föreläsning med en av de där härliga. stor, svart man med den mest glädjespridande av dialekter och ett litet hjärta av guld. den här killen var en riktig bigshot. bästis med obamas farsa, stammis på bbc och så kallade han en av världens mest kände forskare, robert putnam, för bob.
respekt.
han hade ju självklart en gazillion viktiga saker att säga, och hur jag än försökte fokusera så brottades jag stundtals med stora koncentrationssvårigheter.
där fanns nämnligen ett problem.
han var ju, förståeligt, kolsvart men med undantaget för en mycket värdig och alldeles kritvit kaluffs.
nu föll de sig dock så, att tavlan bakom honom råkade vara av exakt samma nyans av vit. och då menar jag exakt.
kolla!
försök nu själva att inte tycka att det hade varit roligt.