sariskt

den är jättefin och såklart bra på alla vis.

tråkigt bara att vi sover så gott nu, kan vara dödstöten för det här förhållandet.
vi somnar direkt som stockar och vill vi säga nåt får vi liksom ropa för att den andre ska höra allra långt där borta helt inburrad i två meter fluffigt täcke.

och det värsta av allt. jag armbågar honom inte i huvudet eller råkar ställa mig på hans smalben när jag klättrar över honom som förut. så han vaknar liksom inte när jag går upp så där tidigt om mornarna. säger inte hejdå. kramar inte varm pojkvänslukt på mig innan jag går.

nej plötsligt sover han bara gott. mumlar nåt om kaffe om jag har tur.


så jag får trösta mig med er, hur går det?