sariskt

Fick feeling på vägen hem från jobbet och stannade till för att köpa lite glass. Kanske skulle Björn hinna dela paketet över en kopp kaffe med mig innan han ska iväg.

Jag vet inte vad som händer med den här bloggen, men den blir vad den blir. Något inlägg här och där när det blir för mycket prat och för lite skriv i det verkliga livet. För så blir det ju nu. Kanske ska jag ta upp de där krönikorna igen? Kanske ska jag sansa mig och hålla fast vid att inte jobba utan faktiskt verkligen vara mamma. Men ett halvår utan deadlines är en utmaning för en journalist. Varjedagen. Rutindagen. Sammadagen. En utmaning som sagt. En vacker utmaning. Men ja.

Efter tre dagar till havs somnade vi igår i en liten lycklig hög i stugan på berget. Sådär trötta i kroppen som man bara blir efter en tid på båt. Med höstruggiga saltvindar kvar i håret och gunget fortfarande under fötterna.

Lyckan i att vara sin egen chef då och kunna säga, vi stannar över natten. Vi åker inte hem nu. Det finns mat att värma och säkert något glas vin kvar. Vi stannar här.

Så istället damp vi då ner här hemma imorse och trots att klockan är snart lunch är det mörkt ute. Vi tänder små lampor och Astrid har fortfarande pyjamasen på. Hon har och sömn i de glada ögonen. Vi sjunger något och hon skrattar genom nappflaskan när jag matar henne. Sätter i halsen, och skrattar åt det med.

Så suckar hon sådär nöjt och kramar hårt om min tumme. Äter långsammare och somnar.

Jag börjar nästan grina när jag tänker på att jag har betalt för det här. Att fina fina Sverige har bestämt att det är viktigt för barn att ha sina föräldrar nära i början. Att i längden så tjänar vi också ekonomisk på det och att vi ska hjälpas åt så att också mammor som jag, som långt ifrån betalt för det här ännu, ändå ska kunna vara hemma. Sverige vill inte att barn som valt föräldrar med ett skralt skattekonto ska få det sämre och har därför kännt sig skyldig att fatta det beslutet åt oss. Stanna hemma ni. Vi betalar. Vi allihop. Du med, så småningom.

På samma sätt började jag nästan grina när jag fick Inbetalningskortet från BB. 240 kronor kostade det. För den kanske mest kvalitativa vård du kan hitta i den här världen. För fyra dygn med full uppbackning. För full uppmärksamhet från barnmorskor, undersköterskor och läkare. För mediciner, lustgas, ryggbedövning och en hel pipande maskinpark. Och för hon som tog hand om allt slafs i salen efteråt. För hon som klädde på mig nya kläder och rullade upp mig och min familj från förlossningen till BB i rullstol. För hon som tog emot oss morgonen efter. Hon som frågade om det fanns någon typ av mat jag inte ville bli serverad. Om jag ville ha röd eller gul saft. För alla de som hjälpte till, som la bäbisen rätt vid mitt bröst, som med varma händer stack henne i fingret, la mojänger hennes öron och bände och böjde i den lilla kroppen. Stämmer allt? Hör hon? Äter hon? Och hur mår ni?

För det här ville de nu ha 240 kronor.

I livet mest bräckliga läge var det inget snack om vem det var som gav och vem det var som tog. Och det var ingen som undrade om jag hade gjort mig förtjänt av det här. Om jag verkligen hade råd. För frågan är ju - även om vi hade haft råd - hade vi prioriterat det så här?

Och det som är ännu mer gråtfärdigt är ju att Sverige redan hade hjälpt mig i nio månader. I nio månader hade de undersökt mig, pratat med mig och svarat på mina mail och telefonsamtal, vägt och mätt och klappat och stöttat. De hade stått med dockor från sjuttiotalet och visat mig hur barnet snurrar sig ut och lärt mig möta smärtan genom att andas fånigt i grupp. De hade till och med ljugit trovärdigt om att det visst är helt normalt att väga nästan hundra kilo.

Femtio kronor betalde vi under den tiden.
En femtilapp för ultraljudsbilden.

Astrid Viola Ringdahl finns faktiskt nu.

har flyttat in hos oss. Den smög sig upp över våra kuddar, fastnade i tyget på kläderna. Den letade sig in bland alla våra möbler och plötsligt finns den överallt. Över och under allt och ska för alltid finnas.

Igår fyllde hon fyra veckor. Fyra korta veckor sedan hon drog det där första andetaget. Det längsta, viktigaste. Jag hör fortfarande hur det lät. Det där genomborrande skriket, som borde vara självklart, men som gjorde mig så förvånad. Hon finns.

Hon finns nu.


Jag kikar på bilderna från fyra veckor innan hon föddes. Fyra veckor som är uppdelade i två, med det där ankomstdatumet i mitten. Minns de två första. De två veckorna med alla våra kära samlade. Lyckan i att ha människor överallt som man älskar, tillsammans i världens kanske vackraste kuliss. Och så det sprattlande nya livet, som kändes så nära då. Som sedan aldrig skulle kännas så avlägset som de två efterföljande veckorna. De över tiden. När allt allt allt stod still.

Men det visste vi inte här:

Fast jag sa att jag alltid skulle ha den på, när jag fick den. Nu passar den inte längre. Och den har ingen funktion heller. Eftersom tiden inte går rätt.

Tiden i mitt liv har fått flipp. Jag vadar i den. Och har hur mycket tid som helst. Tid tid tid och inget barn.

Det är en vidrig väntan. Att vakna upp till en ny strålande sommardag i juli och tänka, inte en till. Inte en dag till.
Jag vet att ni undrar hur det går. Är så tacksam för att ni bryr er om. Förlåt mig för alla sms och mail och samtal jag inte svarar på men det är min egen röst jag är trött på. På att höra mig själv rabbla om och om igen hur bra jag mår och om hur lite det känns som att det ska börja snart och hur tokig jag håller på att bli.

För det blir man. 

Samtidigt älskar jag det här barnet för att det gör så här mot oss. För att det inte kommer ut. Eftersom det verkar ha det gött. Jag tolkar det som en nöjd unge. En livsnjutare. På samma sätt som jag aldrig kommer att sluta hävda att det är välinvesterade timmar att sova alldeles för länge, även om man missar en del av det man kan göra som vaken. På samma sätt gillar min unge att ta det lugnt i magen, och stressar inte för att inte missa en del av själva livet.


På söndag ska den ut, varesig den vill eller inte. Säger doktorn.

Jag funderar mycket på det. Vill ju respektera en unges första beslut, det att välja sin födelsedag själv. Men inser att det får bli min första insats som förälder. Hit men inte längre. Klart du kan götta dig i magen om du nu vill det, trots att dina föräldrar håller på att gå totalt mentalt insane här ute. Men eftersom det är farligt för barn att vara i magen för länge får det finnas en gräns. Söndag, men inte längre. 

Så som föräldrar gjort i alla tider, antar jag. Låtit barnen vara ute till mitt i natten fast det är ett helvete att sitta hemma och längta efter dem och låta skitungarna göra som de vill. För att när det blir RIKTIGT sent, helt enkelt hämtat hem dem. Klockan.. tre, kanske, står de där i nattsärken och vinterjackan och gormar med argtrött röst att in med dig i bilen nu. Nu skaru hem, varesig du vill eller inte.

Hit men inte längre.


Och för er som undrar hur rund en mage som gått elva dagar över tiden är:

Sa igår att babyn kan väga fem kilo.


Fem kilo.


Jag räknade det i direkt i fem paket mjöl.
Fattar inte varför, de väger väl flera kilo, mjölpåsar? Tunga är de hursomhelst. Och hemskt stora.
 
I vilket fall var det så sorligt att krama och säga hejdå till barnmorskan igår. Barnmorskan som hjälpt och lyssnat och tagit på allvar även om allt jag trott varit farligt varit på låtsas. Låtsasspöken. Snälla spökenlaban-spöken i hemmagjorda lakan med glada munnar när man väl kikat närmare. Barnmorskan som inte sagt det då, utan tagit extraproverna, ringt läkarna och beställd tiderna för extraundersökning, trots att hon visste att inget var fel. För att hon visste att lugna hjärtslag alltid är bäst. Att hela sömnnätter är förutsättningen för allt.


 

Man skulle kunna tänka på det där nu, att det är fem veckor kvar. Fem ynka. Nästan lättare att räkna det i dagar. Men dagar blir alldeles för konkret för mig så jag håller mig till veckorna.

Vagnen står här hemma och väntar. Fina små lakan ligger orörda. Björn yr runt i lägenheten för att få allt klart. Som för att ha något att hålla tag i bestämmer han sig för att barnet behöver ordning. Att babyn behöver möblerade rum. Så han balanserar på stolar, hänger upp tavlor, spikar gipsplattor och ställer frågor till mig bara om praktiska saker. Sånt jag borde kunna hantera. Sånt som inte borde röra upp fler känslor än nödvändigt. Saker som hur många mössor en bebis kan behöva, hur många par strumpor måste vi ha färdigtvättade? Ibland om hur det känns. Om det känns nära. Om det känns ont. Och om praktiska förslag på saker som istället skulle göra lite gott.

Jag står still och väntar. Eller sitter mestadels. Väntar och sväller. Försöker göra något i stil med en ärlig insats på jobbet, men spenderar mina dagar egentligen helt med den enda uppgiften att vänta.

Den där oron över att bli mamma som jag väntade mig skulle komma lyser med sin frånvaro. Tvärtom. Jag kan inte bärga mig. Längtar efter vem det är som buffar där inne nu. Vrider och vänder sig fast det är så trångt. Vem det är som alltid hickar på eftermiddagarna. Längtar efter att kunna berätta att jag gör det jag med ibland. Och lika länge också. Jag längtar efter att få kunna hjälpa. Efter att få klappa på magen tills det slutar. Eller hicka i takt tillsammans.

Men när oron för att bli mamma aldrig kom, kom oron för att sluta vara dotter. Som om den rätten skulle fråntas mig. Som om rollerna skulle utesluta varandra. Som det såklart inte gör.

Väl?

Det slår mig ibland att jag ska föda det här barnet.

Och det slår mig ibland att det är snart. Att två tredjedelar av min graviditet gått. Och att det har rullat på så väldigt mycket fortare än jag kunnat föreställa mig.

Så mycket av allt det där jag hade planerat som inte blivit av. De extra starka armmusklerna jag inte tränat upp. Alla babysånger jag inte hunnit lära mig i fina ackord, alla melodier jag ännu inte sjungit. Alla de där bilderna på veckoväxande mage jag inte tagit och definitivt inte klistrat in i några av de där albumen som man ska ha att visa för framtida kärlekar och peka - Tänk. Däri låg jag. 

Och det där jag skulle skriva. Som inte ens är påbörjat. Det där om hur verkligheten såg ut här ute när livet började där inne. Om hur diktatorerna bombade sönder världen. Om folken som reste sig. Om hur Sverige levde upp först i april efter att vintern slitit människorna här i stycken. 

Om hur min farmor mådde, vad de som skulle bli mormor och morfar gjorde. Om hur min lillebror blev vuxen och flydde landet. Om hur stora och modiga den lilla krabatens kusiner redan hunnit bli.  

Jag skulle skriva till den som ska komma, om hur det var, för att text kan överleva allt. Föralltid skulle man kunna läsa om hur lycklig jag var nu. Blossande kär. Hur vi låg vakna om nätterna och provade hundra namn i munnen. Smakade på det svindlande att säga dem högt. Och om hur fin han var, den nya pappan. Han som lät alla mascaratårar torka mot i sina dyra tröjor, när jag aldrig verkade sluta spy.

Allt det där hade jag tänkt skriva ned till babyn. Kanske gör jag det.
15 veckor kvar nu. Det känns som ingenting och allting. 15 veckor. 

Och så här,
ser den ut nu:

Fick jag häromdan på jobbet, när jag fick mitt eget fack!

Ett fack har en person som ska vara här länge. Inte direkt nån vikariegrej, det där med fack. Jag har väl i och för sig aldrig någonsin fått något postat till mig, men OM, så har det nu en destination.

Den lilla underbara stencilen som ligger där nu, är en förteckning över vad man gör i nödsituationer. Tillexempel om man häller ut sin kaffe över kontrollbordet, eller sätter eld på någon viktigt radiopryl. Eller om man är ensam på stationen och kungen dör. Sånna saker. Men ser ni att det bara ligger i mitt? Cheferna räknar visst med att de andra här kan sånt, alternativt inte sätter sig i de situationerna.

Verkar med andra ord som de lärt känna mig nu.

Och TROTS det, ger mig ett eget fack.

Vilken grej.

- Jag skulle vilja ha en pitbull, säger han plötsligt. De har nyss satt sig med var sin kopp kaffe och dagens soppa. Det hörs att han menar allvar.
- Glöm det, svarar hon bestämt. Jag vill ha barn. Och om du tänker tvinga mig vänta fem år som du sagt, så får du lämna mig nu. Fem år är för långt för mig.

Jag sitter på barstolen bredvid, med Borås bästa ceasarsallad och ett nytt nummer av tidningen Filter. Ofrivilligt, men inte motvilligt blir jag inkastad i deras diskussion. Tycker om det öppna, ärliga i den. Men ändå, det finns något sorgligt där. När han säger att han aldrig kan ta det ansvaret. När hon svarar att han inte behöver. Att hon vill ändå.

Babyn i min mage slår kullerbyttor och jag blir glad när jag tänker på att vi aldrig gjorde det där. Att vi aldrig vägde för och nackdelar. Bara bestämde att, ja. Barn ska vi ha. Men vi ska inte bestämma att det är enklare att ha kalas på sommaren, eller att det kan vara smidigt för barn att födas tidigt så de slipper vänta på körkort och systembolag. Eller att man kanske borde öppna nåt konto eller att det är smart efter att vi har skaffat hus eller ens att vi kanske borde prata igenom det här.

Istället, bara att ja. Klart vi vill ha barn. Och när det också vill, så ska vi säga hej och prata med våra gladaste röster och älska det sönder och samman.

och så ska det bli nu.

Jag vet inte riktigt vad det är, men jag tycker det är så fint när saker får en vändning. Som idag när jag skulle ta bussen hem. Har alltid förargats över hur det går till i en busskö. Att man kan komma sist men ändå ställa sig precis invid den där pinnen på en busshållplats, och gå först på bussen. Det blir väl så med diffusa kösystem. Att de som kan, och kan med, går före. Jag gör det säkert jag med.

Och likadant idag. När alla ser bussen komma långt där borta, tränger man sig instinktivt och stressat mot den där pinnen där bussen stannar. Tanter och annat trött folk står kvar. Orkar inte anstränga sig och tar den plats som finn kvar åt dem.

Men så stannar bussen långt tidigare än vid pinnen, eftersom en annan buss strulat till det och ställt sig fel.

Och då plötsligt är alla tanter först. Och alla vi andra stresson står kvar. Får irriterat vänta på att stiga ombord sist. På en sekund blir upp, ner.


Vet inte var det är med det där, men jag tycker det är så fint.
Fint när det vänder.