sariskt

Det som främst kom till mig de där första krampande dagarna efter morgonen med plusset, var inte det man kunde tänkt sig. Typ om jag kommer att klara av att vara mamma, vad det nya livet ska göra med med mitt förhållande, min karriär eller ens med min kropp.

Nej det som kom först, och starkast till mig, var frågan om man får.

Vem frågar man om man får skaffa barn? Och speciellt när man själv är en skitunge utan vettig inkomst och framtidsplan och hemförsäkring. När man kommer på sig själv att vara 23 år och aldrig ha lärt sig koka ett ägg.

Vem okejar då beslutet att befrukta ett? 


Svaret är väl att ingen gör det. Men det är klart man får. För man måste inte göra som man ska.

Och om jag bara sneglar lite över axeln verkar jag ha haft den goda smaken att fatta de största besluten på uppstuds. Jag kan fundera på en julklapp i ett halvår, men valde att flytta till växjö över en kaffe på ett fik i Borås. Skrev ett prov i Lund och valde när jag fick resultatet att bli journalist. Valde sedan väldens roligaste radiojobb för att någon dåre ljög om grön laser. Blev kär och lät allt hända på en höft för att helt utan sans skaffa bil, barn och hus på en minut.

Inget av det där hade jag tänkt mig. Men nu jag kan inte tänka mig nåt smartare.

Så får jag lära den här ungen en enda grej blir det nog det.
Man måste inte ha nåt lov.