sariskt

Istället ringer han och berättar att de måste lämna nån grej på landet och att de stannar över natten när de ändå är där. Dubbelt upp för mig, tänker jag. En hel halv liter glass och en god bok i sängen. Läsa ostört som jag längtat så efter. Den korta oväntade ensamheten som är så härlig. Friheten jag alltid älskat.

Men det är inte roligt längre.

Det är bara ensamt nu.

Försöker läsa men fladdrar iväg. Undrar om hon skrattar nu? Gömmer sig bakom en dörr och kiknar av upphetsat skratt när hon tittar fram. Jag värmer gårdagens mat och äter den snabbt framför tvn. Funderar på om hon insisterar på att äta själv nu som hon gjorde här för första gången igår. När hon fångar skeden på väg mot munnen, greppar den med fast hand och släpper inte förrän maten rinner ner över de där små knigarna och gör greppet lite lättare att bända loss. Funderar på om hon snart ska kura in sitt mjuka lilla ludna huvud i hans nacke. Vila en sekund där, bunkra lite på lukten av trygg pappa och sedan återgå till sina vilda lekar.

Klättra högt. Ropa starkt. Dansa snabbt.

Jag vill inte längre vara ensam nu. Behöver det inte längre. Kommer aldrig välja det mer om alternativet finns. Alternativet att vara med dem. De där två. Hon som förändrat hela mig och han som gjort det möjligt. Hon som får mig att vilja påskpynta och hålla blommor vid liv och till och med skärpa mig.