För en lång lång tid
Det slår mig ibland att jag ska föda det här barnet.
Och det slår mig ibland att det är snart. Att två tredjedelar av min graviditet gått. Och att det har rullat på så väldigt mycket fortare än jag kunnat föreställa mig.
Så mycket av allt det där jag hade planerat som inte blivit av. De extra starka armmusklerna jag inte tränat upp. Alla babysånger jag inte hunnit lära mig i fina ackord, alla melodier jag ännu inte sjungit. Alla de där bilderna på veckoväxande mage jag inte tagit och definitivt inte klistrat in i några av de där albumen som man ska ha att visa för framtida kärlekar och peka - Tänk. Däri låg jag.
Och det där jag skulle skriva. Som inte ens är påbörjat. Det där om hur verkligheten såg ut här ute när livet började där inne. Om hur diktatorerna bombade sönder världen. Om folken som reste sig. Om hur Sverige levde upp först i april efter att vintern slitit människorna här i stycken.
Om hur min farmor mådde, vad de som skulle bli mormor och morfar gjorde. Om hur min lillebror blev vuxen och flydde landet. Om hur stora och modiga den lilla krabatens kusiner redan hunnit bli.
Jag skulle skriva till den som ska komma, om hur det var, för att text kan överleva allt. Föralltid skulle man kunna läsa om hur lycklig jag var nu. Blossande kär. Hur vi låg vakna om nätterna och provade hundra namn i munnen. Smakade på det svindlande att säga dem högt. Och om hur fin han var, den nya pappan. Han som lät alla mascaratårar torka mot i sina dyra tröjor, när jag aldrig verkade sluta spy.
Allt det där hade jag tänkt skriva ned till babyn. Kanske gör jag det.
15 veckor kvar nu. Det känns som ingenting och allting. 15 veckor.
Och så här,
ser den ut nu:
Mycket vackert.
Jag tar en skärmdump och lägger i bankfacket så kan du släppa den biten.
Alltså morfar låter finast av allt i alla fall, möjligen med en hårsmån slaget av gammelmorfar, så det är bra att ni kommer igång.
otroligt fint skrivet sara!
Vad fiint skrivet Sara! Vill se dig och magen snart! Kram!
Det är härligt att få se en så fin bild på dig Sara. Anna läste inlägget för mig när jag låg i min säng och skulle sova här om natten. Det var så fint, jag blev så rörd. Nästan lika rörd blir jag när jag läser Pappa Nygrens kommentar. Vi är alla så stolta över dig och ser fram emot de närmsta månaderna! Jag hoppas vi kan få ihop det och träffas en helg snart. Många kramar från ett snöigt Tänndalen
....låter inte så illa heller. Kusinerna är verkligen stora. Det första Kalle sa när vi idag kom "tillbaka" till Miami efter 1.5 vecka på västkusten utan internetuppkoppling var "mamma, har vi nät här?" Vart tar tiden vägen!? 15 veckor är inget! Bara spurten kvar. Hoppas att vi ses snart. Vi är hemma igen på fredag. Massor av kramar!