sariskt

sist jag skrev. fem små små korta veckor som nu plötsligt blivit till ingen tid alls. till inget klockslag att vänta på. till över tiden. till fyra dagar för mycket fast bara hittills och inget alls att hålla sig i.

kanske nu?
kanske nu?
kanske nu?

Kanske åtminstone snart?


Jag mår lika bra som alltid. Lika mycket längtar jag nu som då. Och jag låtsas ibland att nu, nu händer det. Men sansar mig snart och hittar i regel något att knapra på för att avleda uppmärksamheten från det uppenbara tomrummet. Tomrummet som heter inget barn. Som alltid varit självklarhet men som nu ekar så ihåligt.

Inget barn.
Inte vårt, inte här.
Ännu.