home is where the heart is
jag har iakttagit mig själv igen och fundrat den här gången över vilken fysik plats jag egentligen refererar till som hemma.
svaret är smått diffust att när jag är hos tobias kan jag säga att mina kläder är hemma och mena i min lägehnet framtiden, men väl där säger jag ofta att vi glömde något hemma, och mena hemma hos honom.
samma sak är det med konflikten herrljunga/växjö. från småland åker jag hem till herrljunga och väl där ska jag sen åka tillbaka hem hit.
så jag funderar nu. är hem alltid, där jag inte är
eller kanske, överallt?
söndagar
min kille är iväg med grabbarna på jobbet. om bara ett litet tag ska jag gå till domkyrkan och lyssna på körerna sjunga om den här första adventen. för lite känsla.
innan dess tvättar jag manliga och kvinnliga underkläder som vore det det mest naturliga i hela världen.
jag tror vi har nåt här.
it takes two
den här helgen har min faster varit och styrt upp saker och ting i småland. man vet att det kommer gå bra när hon är här, att vi kommer skratta och gråta om vart annat, äta och dricka mycket och gott och sen somnar vi som barn efter bolibompa, strax innan den nya dagen vaknar.
hon är lika fantatiskt, om inte mer, för varje gång hon stiger av de där tågen på min hemmaplan. ett knippe förnuft och känsla, är hon. och hon brukar fixa med mig, dutta med mig så att allt liksom är lite bättre när hon åker.
på ett dygn har hon bland annat:
tagit med mig till konserthuset jag inte haft råd med på tre år
lagat min lampa som inte lyst på ett halvår
köpt mig spelet jag letat efter sen förra julen
fixat min killes tandvärk
hjälpt mig med vettigt hälso-tänk (höftböjaren! och innehållsförteckningarna!)
och så köpte hon en ny blomma när hon fick syn på liket i badrumsfönstret, med orden "den här är i princip odödlig"
jag tar det som en utmaning.
välkommen åter.
jag är produktiv!
no shit sherlock
nu när jag täntke på tangentskrivning ett tag kom jag på en otroligt underhållande sak, så här i efterhand, som min pappa berättade för oss när vi var små.
att en del tog kurser i maskinskrivning, (!) för att kunna skriva smidigt om man i framtiden behöver arbeta med datorer. det, sa min pappa, ska ni göra sen barn, det kommer bli skitstort.
kanske synd att jag aldrig gick den.
slöseri med fingrar
jag iakttog mig själv lite och insåg att jag aldrig använder mina lillfingrar när jag skriver på tangenbordet. inte en enda gång tar de i. ringfingret på höger är även det oroväckande passivt.
Kanske därför jag skriver så jävla illa.
använder ni alla?
dagen i siffror
uppgångstid : 09.00
minuter att fördriva utomhus i ett spöregningt lessebo innan mötet : 45
sjukt inspirerande möten: 1
promenad väl hemma i ett lika regning växjö: 10
antal ensamma "blinda" med vit käpp : 2
note to self
- en bra sak med att vara fattig är att man inte märker att det är ekonomisk kris. sparkontot har halverats vilket resulterat i en förlust på hela 47 kronor.
- att göra till torsdag: tre möten, tio sidor och en sång, fredag: fasterbesök, lördag: annabesök
- att köpa:
vitaminer
vem hittade på
att det är skönt att duscha direkt på morgonen? det fattar jag inte. jag tycker mest.. det gör ont..
nu är jag iallafall ren och ska på toppviktigt möte i LESSEBO.
håll tummarna för mig!
we've had our share
jag bokar möten, det har jag gjort idag. möten och möten och möten. känner mig vuxen och alldeles för långt hemifrån. jag saknar hemma.
ibland när jag det blir för mycket tittar jag på den här. och så känns det lite lättare.
en garde!
min granne hade länge en fin liten ljung i en kruka utanför sin dörr. den stod så fin där att jag ville ha en också. ljung som i herrljunga, som i västergötland, som i hemma. det kunde passa tänkte jag och köpte en annan lite större kruka med två ljung i.
och då jävlar.
då köpte grannen en BAOTA-kruka med massor med ljung i. hon satt ener fötterna. visade vem i det här huset som står för det hemtrevliga. jag inser att detta snart kan komma att ta oanade proportioner.
men okej, är det så du vill ha det granne.
jag är liksom inte den som är den,
jag vill fred
men räds inte krig
watch out!
elektricitet, älskling!
igår hällde min kille ett halv liter vatten över sin dator och alla sladdarna och kontakterna. jag garvade och han kom och petade med galgar och plastbestick och för att flippa av strömbrytaren.
FAN PLAST LEDER VÄL INTE ELEKTRONIK?!
honk me up, before you go go
utanför fönstret på bottenvåningen där i den lägenhet jag sover, finns små vägar, cykelvägar. eftersom det bara bor studenter här och vi ju vet sedan gammal att studenter skiter fullständigt i saker som skrivna som oskrivna regler, samt att de troligen skulle klocka in som de lataste av folkgrupper, så parkerar folk sina bilar här utanför.
höjden av lathet med parkeringen femton meter bort. och så ibland kommer det bilar som faktiskt är ute på cykelvägarna helt på laglig basis. typ soptömmarna, rörblåsarna och annat sånt discusting people. två dagar i rad nu har dessa arma människor kört fast ungefär tre meter från vårt fönster.
så där står de. kan inte backa, kan inte köra fram. stackare. det är en mycket olustig sits de hamnat i, absolut. men de verkar liksom inte förstå att jag är oskyldig. jag har ju ingen bil. tobbe inte ens körkort. och vi skulle aldrig parkera så där dumt.
men de står där ett tag medan de fnular på sin hämnd. kanske någon minut men ingen kommer. de sneglar på klockan, 08.17. tittar sedan på våra neddragna persienner, nej nu jävlar tänker dem...
TUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUT !!!!!!!!!!!!!
en enda dag kvar
sen har jag klarat den här månaden med. jag fick ett brev tillexempel från en tidningsprenumeration som sa att de inte litar på mig. det tyckte jag var lite edgy gjort av dem. du kan nog inte hantera den här sortens prenumeration sa dem, så vi avslutar den åt dig. riskbeteende på mig alltså.
det är lurigt att leva som fattig. och framförallt är det dyrt. speciellt när man inte inser att man är så fattig som man faktiskt är. som min mamma så fyndigt sa när the beloved two hade varit på bio "vi vill så gärna tro att vi är rika. vi hade passat så bra som det. vi vill tillexempel alltid ta VIPpaketet på bergakungen, men så får vi sansa oss"
igår övertresserade jag och min egen beloved allt vi hade och gick på fina italienska resturangen. det är sånt man ska göra tänker jag. när man kan. när det fortfarande känns som man unnat sig jordens grej för att man får i sig lite vettig mat.
vips en dag kanske det är helt naturligt.
hua.
jo men man ska kanske skippa det där med att bli rik, ändå.
HALLÅ!
Jag sa åt er att ni skulle säga till mig när jag slutade vara en liten skitunge som inte vet vilken dag det är eller bara köper alkohol efter devisen berusning/kr eller äter pulvermos på varmvatten och sånt, !!
ni är sämst på att göra det, dock. ni vill att jag ska bli vuxen och sköta mig.
nu skiter jag i det här och går ut iallafall.
(sa jag att jag ska vara nykter? sa jag att om utgången överskrider 40 kr spricker budgeten?)
vem är jag?
slumpen är ingen tillfällighet
jag sitter på bibblan, trögt.
kvällen innan deadline, klockan börjar närma sig halv tio, börjar bli sent. Fingrarna skriver fler fel än vanligt i den kyliga källarlokalen. inne i huvudet.. det blir en lång natt.
jag suckar, lutar mig tillbaka och tänker stilla.. hur.. fan.. ska det gå..
vid datorn framför mig sitter en utbytesstudent från typ, pakistan med en stor intersport-logga på bröstet, och pratar högt i stora hörlurar. på bibliotek. kulturkrockar, ursäktar jag honom med. han skyms av min egen skärm men jag så lutar jag mig sakta ut för en snabb smygkik.
otipptat.
full sysselsättning
jag käkar julgodis och kollar på riksdagens utfrågning av statsministern. i bakgrunden spelar lundells nya och det hela känns som en rätt så rättvis bild över mitt liv.
de talar om sysselsättning, såklart. om jobb. eftersom det verkar som om det inte finns några kvar snart. på frågan om varför regeringen inte gör något åt de nya arbetslösa svarar fredrik att alla de som får gå nu trots allt är en mycket attraktiv grupp på arbetsmarknaden. att de är människor som "står nära arbetsmarknaden" och jag tänker
vilken
jävla
lögn
jag undrar hur det måste kännas när tryggheten rasar, att se sig själv som en siffra i nån liten notis i metro. bara en av de 700 som fick gå den här gången. jag undrar hur många mammor och pappor som uppgivet funderar nu, hur det nånsin ska gå ihop. hur många som oroligt vrider sig om nätterna och barnen som behöver nya allvädersstövlar.
jag har sett nog av det här regnet nu, sjunger uffe, jag känner hur det här hjärtat stänger nu.
jag pluggar inte heller som vanligt längre. jag jobbar. utan betalt visserligen me visst är det ett jobb alltid. forskar säger lärarna att jag gör men där är jag tveksam. jag träffar människor som tar hand om barn. ensamma barn på flykt i sverige. jag ser hur de har det. jag har sett dem le sina hela leenden från halva hjärtat in i mina ögon och jag har kännt mig så. otroligt. ung.
kom att tänka på..
uttrycket,
att man varken kan säga "bu eller bä"
..
bä?
say what?
jag hörde på nyheterna att postens vd tjänar 900 000 kr i månaden.
ni vet chefen för sverige, fredde, han cashar in blottt 120 tusen en bra månad.
och då finns liksom posten knappt kvar.
VAD I HELVETE?
alltså
det som var som vanligt med igår var att jag sumpade soundchecket. det börjar bli tradition men allt det andra var ovanligt. tobbe var tillexempel där och såg mig sjunga för första gången, anmärkningsvärt efter snart ett år tillsammans. och ovanligt var även att ljudkillarna var fullständigt brillianta. de brydde sig och de ställde in och de ställde in och de petade med sladdar och de vred på saker och de gav mig käk, peppade mig och så vred dem och ställde in lite till. en lång härlig och en kort härlig var det, och de fixade ett ljudsystem som fick varenda ton att fara ur mig som korkar ur skakad cava (när jag drack sånt)
fast roligast av allt var att de också faktiskt spelade in.
min första riktiga liveskiva, skulle man kunna säga. och idag har jag fått en låt av en annan kille de känner som behövde en demosångerksa. där ska jag sjunga saker som " i want you all over my body" och så.
jag är på g!
vi spelade lite
och så vart det som vanligt. jag gjorde ett fulkomligt uselt soundcheck, så att alla ljudkillarna och passupperna blev helt skakis. sen spelade vi och gjorde det kanske bättre än någonsin. vi fick plocka in fler stolar, någon började grina och min kille var där.
bless.
bless.
Det går bra nu
¨
blev sugen på ny frippa
kärleksförklaringar
min kille är en väldigt sansad, vettig person. ibland glimtar det till, att han är väl medveten om att den andra halvan av det här förhållandet dock inte är fullt lika förnuftig. och där chansar han liksom inte.
häromdan var han skitfin och sa
"Jag skulle göra vad som helst för dig ...
...
.. inom rimliga gränser"
min lilla taktiker.
ni som faktiskt trampar i nedförsbackarna
är samma människor som ibland får den obehagliga känslan av att ha
"sovit bort hela förmiddan".
jag har dock svårt att tänka mig några mer välinvesterade timmar .
men så kan jag ju, in fact ,sova när och var som helst.
ge mig tio minuter och lite lugn och ro.
naturbegåvning.
"sovit bort hela förmiddan".
jag har dock svårt att tänka mig några mer välinvesterade timmar .
men så kan jag ju, in fact ,sova när och var som helst.
ge mig tio minuter och lite lugn och ro.
naturbegåvning.
det är en viss typ av människor..
som när de är ute och cyklar, trampar även i nedförsbackarna.
det kom jag på idag, att det avslöjar extremt mycket om vem man är.
där och då delar vi oss i två läger.
jag trampar inte.
hur gör du?
jag köper pärm!
japp, det gör jag. nu har jag sturkturerat som bara den idag. skrivit ut allt och hålat och häftat och satt in i fina plastfickor i pärmen. känner mig bra. duktig.
men så när jag cyklar till skolan med massor av grejer i famnen gör jag misstaget att sätta pärmen på pakethållarn. efter ett tag far den av och jag får sådär lagom pinsamt tvärbromsa, göra en 180gradare, gå av cykeln och plocka upp den från den smutiga asfalten. allt till allmänhetens beskådan.
den ser som tur är ut att ha klarat sig rätt fint. tills jag vänder på den och, till ingens förvåning, där på det svarta fina tyget hittar
mm jo..
en mosad daggmask.
om att kasta sten i glashus
jag cyklade till producenten förut, stressad, hungrig och ofokuserad. vi skulle repa sånger och det hade jag egentligen inte alls tid med. inte heller hade jag hunnit öva som jag skulle = lite svajigt humör.
då höll jag på att cykla in i en annan cyklist. denne var alltså lika nära att bli mitt andra offer som han joggaren var att bli mitt första. lurigt! jag blev lite rädd och mycket arg. herregud fixa lyse! och reflexväst! fräste jag för mig själv.
och just som jag funderade på hur jag skulle formulera detta inlägg, höll jag på att bli överkörd av en annan cyklist. som självklart hade bådadera.
pirajjajackan
klockan passerar fyra och ljuset utanför mitt fönster tar en oväntad vändning. i en rostfärgad sepiaversion av verkligheten ser jag hur mina fellow studenkollegor promenerar mellan de olika delarna av sina liv. från biblioteket, till pojkvänner kanske, till ica, till systemet, och så hem igen.
jag hör en låt av john mayer på radion. det är rätt fin och så tänker jag på emelie. tänker på hur vacker hon var redan som liten. med världens mest förtrollande lockar och herrljungas i särklass bredaste leende. tänker på annat, mer konstruktivt. lutar mig tillbaka och blickar ut över tidsplanen som jag satt upp över tobias bästa skivor på väggen. tar en sipp varmt kaffe, bockar av och känner absolut ett litet sting av stolthet ändå.
jag tar vägen via mina farbrors familjepussel tillbaka till västgötaslätterna över helgen. till lugn och verklighet och framförallt för att säga hej till en som är ny här. en som inte ens heter något än, men som liksom inte bryr sig.
en som jag måste låta veta att jag är så glad att hon är här. att hon kommer få det bra och att
när hon blir större ska jag lära henne att bryta regler och bestämma sig själv för vad som verkligen är roligast.
next stop, arbetsförmedlingen
jag fundrar på vad som ska hända med FRA, nu när alla skurkarna sitter och trycker på sina hemlisar. såg också alldeles nyss på deras hemsida under fliken lediga tjänster att de söker en matematiker/krypterare.
kan inte låta bli att bli underhållen.
förresten är det pirrigt det mesta nu med livet, vad som ska komma att hända med oss.
hur känner ni?
kan inte låta bli att bli underhållen.
förresten är det pirrigt det mesta nu med livet, vad som ska komma att hända med oss.
hur känner ni?
tvättade mig
och insåg att rengöringscremen luktade precis som någon av min barndoms barbiedockor.
samma känsla av trygghet som när någon läser nånting högt och något låter som mamma, när man var liten.
NU: svårlåtsrep!
do the jazz baby
jag och monika zetterlund är rätt cool nu men det faktum att vi kommer få jobba hårt framöver. det kan bli kul, tänker vi.
dock är det lurigt nu hur jag ska kunna få in alla låtarna i huvudet till på måndag. jag ska kunna dem utantill nu, jag ska verkligen det. har ni några tips?
igår skulle jag och patrik ha svårlåtsrep. det fick vänta för att mina farbror kom på besök och för att låtarna helt enkelt är för svåra för mig. så nu ska vi ha det nu istället. hmm.
all denna jazz. så nonchalant den är och bara byter takt och text och har mig bortlurad redan vid första refrängen. om man nu kan kalla dem så.
kämpa på säger producenten. plugga hårdare. lär dig. jazz är det svåraste och därför det fräckaste du kan sjunga, säger han och låter misstänkt lik en annan jag känner.
jag gillar ju som ni vet inte den förklaringen att nåt som är svårt per definition är bra. dock är det ganska tydligt vem av oss som faktiskt bestämmer, vem som bokar gigen och vem som är vems instrument. producenten ödmjukar mig så gott det går.
ja ja ja, muttrar jag lite sådär under lugg.
kan vi inte bara hålla oss till visorna?
vi ses!
nu börjar det. jag borde redan ha börjat tidigare. vi får se hur det här går. vart det tar mig.
men ja. uppsatsen kommer tära på mig. kommer slita och rycka i mig tills den är färdig.
som den ju är sjunde januari.
vilket innebär,
julefrid? njet. nyårsgalej? oh no.
kort sagt,
vi ses!
21 år, give and take
och när jag skulle skriva 21 nu, råkade jag vända på siffrorna.
slumpen är ingen tillfällighet.
jag får spatt ibland över det faktum att jag inte är en tonåring längre. jag börjar dock fundera på om spatten i sig är det viktiga, eftersom jag kan få liknande spatt över att jag ännu inte heller är 35.
man kan ställa diagnoser där och slänga carpe diems my way, men det är inte det väsentliga nu.
eftersom jag är en lösningsorienterad liten kicka så får man liksom ta det som det kommer. igår kände jag mig lite in over my head, vuxen och ansvarstagande och det gjorde mig inte alls gott.
så ja, efter att jag blivit totalt utskopad i när och fjärran (igen) byggde vi koja i köket med täcken och filtar och sov på lilla madrassen.
i dagsljus får det dock en mindre bondromantisk känsla.
idag bakar jag bullar!
what happens in kronoberg stays in kronoberg
hörrni ni, jag är klar med en kurs. kanske den värsta kursen.
hittills.
jag ville ge upp och men så gjorde jag inte det och så ville jag grina och så gjorde jag det och så var det klart.
nu börjar cuppsatsen, det vill säga jobba pår riktigt med en verklighet på eget initiativ. det måste man inte. man får jobba kvar och låtsas att skolan inte ska förbereda oss på egentligen någonting. hitta på nya problem, alltså fler än de som redan finns att reda i. det är inte för mig.
nej jag ska jobba! med länsstyrelsen. med kronoberg och de som har det sämst. det är dem jag alltid har velat jobba med. i det här fallet heter de ensamkommande flyktingbarn.
jag jobbar tillsammans med integrationsdirektören där, Gisela.
Gisela jobbar för regeringen och hon är så jävla härlig. hon mailade mig tillexempel tidigare idag för att säga:
"Hej Sara!
eftersom jag inte har någon vanlig sommarsemester så har jag nästa vecka off.
du har dock mycket att göra, men det viktigaste nu är att ta helg.
På måndag hälsar du från mig när du kontaktar du följande personer..."
hon är, kort sagt, en kvinna som pekar med hela handen.
aj aj kapten, helg!
mitt ego kokar över
idag berättade min vän, den nya pappan, att de spelade mina sånger för barnet under förlossningen.
att jag fick sjunga soundtracket till hennes första highfive med livet.
det här är det finaste jag varit med om.
pick your battles
jag sitter med en tidsplanering.
tidsplaneringen har min handledare gett mig i uppgift att göra, som en hjälp. den ska vara en förteckning att luta sig tillbaka på säger hon, för att underlätta mitt arbete med c-uppsatsen. med exjobbet. kronan på det här lilla verket.
tror ni jag fuskar?
klart jag gör. jag har väl aldrig i hela mitt liv följt en tidsplanering. jag vet inte hur man gör det och jag försöker varje gång vara ärlig men så slutar det ändå med att jag får hitta på. statsvetarna som snart inte är minisar längre, utan riktiga, går fullständigt bananas över metodval och kvantitativa analyser och motiveringar med strategiska val av enheter.
jag är inte orolig. jag och integrationsdirektören kommer klara det här galant.
jag kommer bli en duktig avgångsstudent vart det lider.
det svåraste blir tidsplaneringen
jag fuskar
det gör jag nästan jämt. på ett eller annat sätt. och jag ser det inte som en svaghet heller, tvärt om. jag antar att ni har en annan åsikt.
det har ni ofta, förresten. jag vet inte vad det beror på egentligen men kanske har ni en högre moral än jag. troligt. jag tutar dock i mig själv med mina allra mest mydiga röster att ändamålet typ jämt helgar medlen.
idag går jag på någon form av autopilot. skriver även så, ser jag. jag har varit vaken i snart 30 timmar borträknat den lilla timmen inatt som jag inte vet vad jag gjorde med. kanske sov jag. kanske gjorde jag nåt annat. filurade på fusk är troligt.
ändå hade jag inte hunnit riktigt färdigt med det jag pysslade med, som skulle examineras klockan ett idag. eftersom jag är jag och fullständigt brilliant och utan skrupler så hoppar jag på nästa seminarie om två timmar och låtsas som det regnar.
det gör det inte dock. solen skiner. livet utanför ser härligt ut. jag längtar efter er och allt det varma ni har i jackfickorna.
förresten så vet jag att jag inte behöver oroa mig. jag har skrivit allt nu. gjort hela jävla kittet. inte fuskat en centimeter med det. bara tuggat och tuggat och sväljt sen. alla ministatsvetarna spelar förresten rysk roulette varje gång vi lämnar in något. det är underhållande och alldeles outhärdligt att se.
jag tänker alltid på pappa när det är hårt. och jobbigt. kanske inte så roligt för honom men det verkar funka för mig. han brukar säga att det inte spelar nån roll men ni vet det där om att små gör som stora gör, så jag sköter mig ändå.
man vill vara i det laget. det vill man.
...
nu blev jag nervös!
håll på mig nu. gör det.
det har ni ofta, förresten. jag vet inte vad det beror på egentligen men kanske har ni en högre moral än jag. troligt. jag tutar dock i mig själv med mina allra mest mydiga röster att ändamålet typ jämt helgar medlen.
idag går jag på någon form av autopilot. skriver även så, ser jag. jag har varit vaken i snart 30 timmar borträknat den lilla timmen inatt som jag inte vet vad jag gjorde med. kanske sov jag. kanske gjorde jag nåt annat. filurade på fusk är troligt.
ändå hade jag inte hunnit riktigt färdigt med det jag pysslade med, som skulle examineras klockan ett idag. eftersom jag är jag och fullständigt brilliant och utan skrupler så hoppar jag på nästa seminarie om två timmar och låtsas som det regnar.
det gör det inte dock. solen skiner. livet utanför ser härligt ut. jag längtar efter er och allt det varma ni har i jackfickorna.
förresten så vet jag att jag inte behöver oroa mig. jag har skrivit allt nu. gjort hela jävla kittet. inte fuskat en centimeter med det. bara tuggat och tuggat och sväljt sen. alla ministatsvetarna spelar förresten rysk roulette varje gång vi lämnar in något. det är underhållande och alldeles outhärdligt att se.
jag tänker alltid på pappa när det är hårt. och jobbigt. kanske inte så roligt för honom men det verkar funka för mig. han brukar säga att det inte spelar nån roll men ni vet det där om att små gör som stora gör, så jag sköter mig ändå.
man vill vara i det laget. det vill man.
...
nu blev jag nervös!
håll på mig nu. gör det.
yes we can
jo men jag hade väl just sminkat mig och skulle precis kila iväg för en lång natt på biblioteket, när jag fastnade vid reprisen av obamas tal inatt följt av gamla goda king och alla hans drömmar.
så blev jag sen och fick sminka om mig. såklart.
jag är ju som ni vet väldigt svag för
1. tal
2. auktoriteter
3. stora svarta män
lägg till en grinande oprah och så är ju saken biff.
jag kan inte fokusera
det kan jag inte. vaknar vid 13.00 och är svintrött. har veckan från helvetet i kalendern (om jag hade haft en) men får inte gjort något bra alls. ibland pallar jag inte det trycket. ibland vill jag gorma och gasta om att jag inte orkar med fler måsten och regler och krav.
då är jag smartare än sånna som bränner ut sig. då har jag bättre folk kring mig än sånna som säger bit ihop.
då smackar jag på stenhög musik, tar jag ett glas rött och firar.
yum!
det plingar till i mobilen
jag vaknar upp halvt sovande, läser
en liten prinsessa. med lockigt.
tårarna fyller mina ögon och herregud det är så fint det här, så stort. att först fanns där ingenting, och sen fanns en person. en ny. och hennes pappas röst igår att sara nu häder det, gör allt annat oväsentligt. gör allt annat lagom.
tänk att vara 25 år och på söndag är det fars dag.
kalla mig sentimental men jag vet inte riktigt hur jag ska säga det annars. proportionerna förändras. har ju liksom en mjölk i kylen som är äldre nu.
en liten prinsessa. med lockigt.
tårarna fyller mina ögon och herregud det är så fint det här, så stort. att först fanns där ingenting, och sen fanns en person. en ny. och hennes pappas röst igår att sara nu häder det, gör allt annat oväsentligt. gör allt annat lagom.
tänk att vara 25 år och på söndag är det fars dag.
kalla mig sentimental men jag vet inte riktigt hur jag ska säga det annars. proportionerna förändras. har ju liksom en mjölk i kylen som är äldre nu.
det stora livet
klockan har passerat midnatt och dimman ligger som ett duntäcke över växjö. den vaggar mig sakta, lugnar, men jag kan inte sova. jag tänker alldeles för stora tankar. stora hoppfulla tankar om livet. om det overkliga i att vi tillåts bestämma oss för att en dag bara sådär, hitta på ett nytt. göra ett eget.
jag vänder mig om, burrar mig djupare in i den här måndagsnatten, sluter ögonen och tänker,
nu är det en som föds.
välkommen.
vem har du egentligen gift dig med?
jag har en vän som kategoriserade sina foton efter antal år efter att han träffat sitt livs kärlek. jag fann dem av en slump och även om det tog slut sen är det är fortfarande något av det vackraste jag sett.
2005
2006
år 1 ; efter Tine.
det slår mig nu att jag är där snart. att jag när som helst som helst tar mina första steg som en ettåring i den här tvåsamheten. och det händer så sällan att vi tycker olika. att vi höjer rösten eller biter ifrån. i princip aldrig. men så alltid, när det kommer till bådas vår heliga ko i det här livet, när vi mot all förmodan diskuterar bra musik.
han vill ha sin storslagen, kompromisslöst dramatisk. lynnig, egensinnig och oförutsägbar. han talar om lager i musiken, om att först när det är riktigt komplicerat är det riktigt intressant.
jag däremot vill ha min avskalad, enkel. att först då uppstår de riktigt vackra skiftningarna. rasslet i en ensam röst. riktiga fingrar som glider längs gitarren, så det hörs. jag vill ha musiken smart och kärnfull nog att den inte behöver vara komplicerad.
och för alla som känner oss blir sambanden här alldeles smärtsamt tydliga.
inte mycket att göra åt.
är du också tillsammans med din musiksmak?