sariskt

klockan har passerat midnatt och dimman ligger som ett duntäcke över växjö. den vaggar mig sakta, lugnar, men jag kan inte sova. jag tänker alldeles för stora tankar. stora hoppfulla tankar om livet. om det overkliga i att vi tillåts bestämma oss för att en dag bara sådär, hitta på ett nytt. göra ett eget. 

jag vänder mig om, burrar mig djupare in i den här måndagsnatten, sluter ögonen och tänker,


nu är det en som föds.


välkommen.