sariskt

det gör jag nästan jämt. på ett eller annat sätt. och jag ser det inte som en svaghet heller, tvärt om. jag antar att ni har en annan åsikt.

det har ni ofta, förresten. jag vet inte vad det beror på egentligen men kanske har ni en högre moral än jag.  troligt. jag tutar dock i mig själv med mina allra mest mydiga röster att ändamålet typ jämt helgar medlen.

idag går jag på någon form av autopilot. skriver även så, ser jag. jag har varit vaken i snart 30 timmar borträknat den lilla timmen inatt som jag inte vet vad jag gjorde med. kanske sov jag. kanske gjorde jag nåt annat. filurade på fusk är troligt.

ändå hade jag inte hunnit riktigt färdigt med det jag pysslade med, som skulle examineras klockan ett idag. eftersom jag är jag och fullständigt brilliant och utan skrupler så hoppar jag på nästa seminarie om två timmar och låtsas som det regnar.

det gör det inte dock. solen skiner. livet utanför ser härligt ut. jag längtar efter er och allt det varma ni har i jackfickorna.

förresten så vet jag att jag inte behöver oroa mig. jag har skrivit allt nu. gjort hela jävla kittet. inte fuskat en centimeter med det. bara tuggat och tuggat och sväljt sen. alla ministatsvetarna spelar förresten  rysk roulette varje gång vi lämnar in något. det är underhållande och alldeles outhärdligt att se.

jag tänker alltid på pappa när det är hårt. och jobbigt. kanske inte så roligt för honom men det verkar funka för mig. han brukar säga att det inte spelar nån roll men ni vet det där om att små gör som stora gör, så jag sköter mig ändå.
man vill  vara i det laget. det vill man.


...


nu blev jag nervös!
håll på mig nu. gör det.