sariskt

jag käkar julgodis och kollar på riksdagens utfrågning av statsministern. i bakgrunden spelar lundells nya och det hela känns som en rätt så rättvis bild över mitt liv.

de talar om sysselsättning, såklart. om jobb. eftersom det verkar som om det inte finns några kvar snart. på frågan om varför regeringen inte gör något åt de nya arbetslösa svarar fredrik att alla de som får gå nu trots allt är en mycket attraktiv grupp på arbetsmarknaden. att de är människor som "står nära arbetsmarknaden" och jag tänker
vilken
jävla
lögn


jag undrar hur det måste kännas när tryggheten rasar, att se sig själv som en siffra i nån liten notis i metro. bara en av de 700 som fick gå den här gången. jag undrar hur många mammor och pappor som uppgivet funderar nu, hur det nånsin ska gå ihop. hur många som oroligt vrider sig om nätterna och barnen som behöver nya allvädersstövlar.

jag har sett nog av det här regnet nu, sjunger uffe, jag känner hur det här hjärtat stänger nu.
 
jag pluggar inte heller som vanligt längre. jag jobbar. utan betalt visserligen me visst är det ett jobb alltid. forskar säger lärarna att jag gör men där är jag tveksam. jag träffar människor som tar hand om barn. ensamma barn på flykt i sverige. jag ser hur de har det. jag har sett dem le sina hela leenden från halva hjärtat in i mina ögon och jag har kännt mig så. otroligt. ung.