sariskt

klockan passerar fyra och ljuset utanför mitt fönster tar en oväntad vändning.  i en rostfärgad sepiaversion av verkligheten ser jag hur mina fellow studenkollegor promenerar mellan de olika delarna av sina liv.  från biblioteket, till pojkvänner kanske, till ica, till systemet, och så hem igen.

jag hör en låt av john mayer på radion. det är rätt fin och så tänker jag på emelie. tänker på hur vacker hon var redan som liten. med världens mest förtrollande lockar och herrljungas i särklass bredaste leende. tänker på annat, mer konstruktivt. lutar mig tillbaka och blickar ut över tidsplanen som jag satt upp över tobias bästa skivor på väggen. tar en sipp varmt kaffe, bockar av och känner absolut ett litet sting av stolthet ändå.

jag tar vägen via mina farbrors familjepussel tillbaka till västgötaslätterna över helgen. till lugn och verklighet och framförallt för att säga hej till en som är ny här. en som inte ens heter något än, men som liksom inte bryr sig.

en som jag måste låta veta att jag är så glad att hon är här. att hon kommer få det bra och att

när hon blir större ska jag lära henne att bryta regler och bestämma sig själv för vad som verkligen är roligast.