sånt som händer
jag sitter och läser jättemycket om eu och demokrati nu i den här hemtenteomgången. och inser att de inte direkt rimmar de två. åtminstone är de ingen perfect match.
ju mer jag läser om eukonstitutionen som röstades nej och sen blev till lissabonfördraget som var samma sak fast utan flagga och nationalsång och så med lilla undataget att man nu inte fick folkomrösta om skiten så börjar det växa lite i mig..
är det.. en eukritiker månne?
hm.
nej jag vet inte.
det här var mystiskt.
kart vi måste samarbeta.
det är bara att allt blir så svårt när man är liten.
insidertips!
Lisa, min polissvägerska, skickar dagens mest hoppfulla mms.
vi har fått nya direktiv, säger hon. där de säger att man överdrivit lite, men nu rättat till sig.
jag ska alldeles snart sluta tjabba om det här. men det här pappret ska finnas kvar som en liten nagel i ögat på alla de som säger att man inte kan. som säger att det ändå inte går att ändra på något, att mediebranchen är omöjlig att ta sig in i utan kontakter och att eliten i det här landet kommer att styra som de styra vill.
bara om vi låter dem. bara om vi inte orkar säga emot för att vi är mindre. till och med en liten jänta som skriver utan punkter och stora bokstäver och som säger schluta på västgötska och som nästan aldrig går upp före tolv, kan.
fina fina sverige.
anna jag förfryser osten anna
pratar med underbara bästakompis anna idag som tagit sig runt jorden några varv och nu landat i canada. hon har fått en så härlig nonchalans av den här jordenruntresan, min anna. världsvanan är så påtaglig.
idag berättar hon tillexempel att hon ska ta sig en sväng till Edmonton.
- det är en stad, ungefär som Borås, säger hon.
hm.. tänker jag. usel på geografi som man är.
men kollar sedan upp det.
i Edmonton finns tillexempel världens tredje största shoppingcenter. som kostade 1.2 miljaarder dollar (!) att bygga. som har 800 butiker. och 32 tusen anställda.
staden i sig har en miljon invånare och är till ytan nordamerikas tredje största.
typ, som borås.
som jag saknar henne. hualigen som jag saknar henne.
hemskrivning!
i huvudet simmar etiska överväganden om gemensam europeisk politik och medialiseringsproceser hit och dagordningsmekanismer dit.
men på pappret återfinns inte mycket.
istället har jag idag,
fikat
promenerat
handlat
läst helgens DN
läst helgens sydsvenskan
kollat på två avsnitt av debatt
vägt upp med två avsnitt av svenska hollywoodfruar
och sedan läst HELA ebba von sydows bröllopsblogg för svt, från början till slut
och sedan läst svenskans söndagsporträtt på samma dam
som hon faschinerar mig. vilket driv hon har, ebba. och vad snygg hon är. så mycket skarpare än får kritik för. så karriärklyftigt praktiskt odamatisk. så många fler lager än de rosa fluffiga.
men ja
hemtentat..
det har det väl visst inte blivit sådär värst mycket med idag nej.
jag är vuxen nu
klanen nygren ska komma till alinsås ikväll. och eftersom jag har en hårt arbetande man är mitt uppdrag nu:
städa upp
damsuga
torka golv
handla
fixa nåt
som den hemmafru jag är börjar jag med att piffa till mig. och nu när jag ska gå till affären har jag för första gången i hela mitt liv skrivit
en nota!
hualigen.
nu går det utför.
släkten är värst
jag har ju fått lite ny släkt nu, vilket jag blivit alldeles barnsligt förtjust i.
och jag kommer på mig själv med hur taktisk jag varit i det här. mycket bra nygren!
Jag fick ju aldrig några systrar. vilket vi alla som har lite koll på mig vet varit en väldig tur. det hade liksom aldrig aldrig gått med en tjej till i vårt hus. det har varit skönt att slippa jämförelserna, slippa gnat och tjat om kläder och grejer och killar och uppmärksamhet. mina bröder har haft en beundransvärt cool distans till det lilla monster jag varit och ja, sett tiden an.
men ju äldre jag blivit har jag ju saknat dem, systrarna. någon att snacka om typ, att föda barn och bröllopsklänningar och mode och kärlek och typ underliv och allt sånt som systrar ska vara bra till.
och så vips har jag nu fått tre storasystrar.
och det är här det taktiska kommer in. vilka smarta lösningar det blivit.
sofia, som är arbetsförmedlare och alldeles briljant på typ allt och tar han om mig på alla sätt och vet det mesta om alla de galna åren i växjö och de galna åren där innan och hur familjen nygren så snirkligt sitter samman. sofia som vet efter alla år i den här soppan vilka stenar som lyfts på och vilka som snyggt får ligga. och så säger hon åt mig jätteofta att allt kommer bli bra.
men hon är ju old news.
nu har jag fått hela två nya.
en höggravid cancerforskare,
och en ûberchic polis
jag har nu skaffat mig svar på nästan alla frågor. om att föda barn och om män och om karriär och om fashion och om tjuvar och om cancer.
jo men jag känner mig nu helt tillfredställd vad gäller systrar.
eller förresten, det enda jag saknar nu.. är ju
en lillasyster!
...hur sa du att det gick med det, adam?
som att försöka dansa med en myndighet
det känns så sorligt att släppa min lasergrej att jag helt enkelt fortsätter. är lite nyfiken nu på varför ingen frågar polisen om hur det kommer sig att de ändrat sig plötsligt. så det tänker jag göra.
och då börjar ju allt om igen.
väntetid i växelar
och sen
kopplas
kopplas
kopplas
kopplas
inte mig du ska prata med sara. testa ring yadiyadi som borde veta.
och sen dumförklaras för att man ringt dit. "herregud nu har du verkligen inte kollat upp dina fakta, lady. jag jobbar i en helt annan stad, i ett helt annat ärende, på en annan myndighet"
jahaja.. jag blev bara koppl..
ja, men hejdå.
och så tillbaka växeln igen.
och så där håller det på.
ibland händer det att jag kommer in till nåt viktigt kontor, där jag snackat med någon tidigare. det här händer på strålsäkhertsmyndigheten och hos polisen. och då, mina damer och herrar vill det till att jag inte presenterar mig för noga. för aj aj aj vad de är arga nu.
hualigen.
men ändå,
varför ändrade de sig?
var det inte så farligt?
det var ju nyss värre än en kula.
ja jag förstår då inte. men fortsätter min lilla jakt.
den som lever får se.
max uppmärksammar
sin första radiopublicering
borde man få chansen att göra fler gånger. det blev nämligen ett sju dundrandes firande och något säger mig att mina femton minuter är över. tveksamt om det blir så här fint mer, att vara journalist.
eftersom ett massutskick gått ut till samtliga studenter och lärare på vår maillista, där de i princip tvingat alla att gratta oss, gjorde de lydiga studenterna just det.
bäst och finast var motpolsjonas som cyklade sitt snabbaste till systemet och handlade bubbel till mig och västgötaanders att ha på lektionen. det hade vi sjävklart inte (eftersom lektionen blev inställd) så vi firade istället i lilla parken utanför.
parken som förövrigt ser ut så här nu:
så här soligt och glatt var det
och eftersom lektionen inte blev av ställde alla in sina präktiga planer på att typ springa eller städa eller läsa kurslitteratur, och gick med oss till lunds finaste och åt god mat och drack ännu mera bubbel. fina fina klassen.
när jag sedan var helt omtöcknad av kärlek och omtante, kom jag till kvällen till alingsås och möttes av de här:
och jag vet som vanligt inte riktigt hur jag ska säga det så att det blir bra,
så jag säger bara
tack.
tacktackelitacktack.
p1 morgon
jo men visst.
för er som inte var uppe och lyssnade på min radiodebut, så går den att återfinna,
här
jag vet inte hur jag ska säga att det kändes att vara i radion. konstigt mest, tror jag. det här stod aldrig på listan över vad jag ville ha gjort i livet. jättejättekonstigt. och spännande.
polisstyrelsen har ju förresten ändrat sig nu. grön laser är inte alls som en projektil och det är inte ens något vapen. ingen blir skadad, tydligen. det var bra. man ska inte behöva vara rädd när man är polis. då ska man vara modig. allt möjligt finns det att vara rädd för att man ska skadas av nämligen. men det tror jag att man är ändå om man är snut. man vet att folk kan slå riktigt hårt på en. att de kan dra upp all möjlig skit för att skadas med.
då behöver man inte chefer som skrämmer upp ännu mer. som säger akta akta akta och om du inte aktar blir du blind. isåfall får vi säga akta akta akta på så väldigt mycket. min pappa blev ju tillexempel nästan blind av en sängfjäder som han fick i ögat. så kan det hända, liksom. och teoretiskt kan man ju få skador av laser också.
det är vi överens om nu va?
så, nygrens hälsning till polisen:
var inte rädd.
men var rädd om dig.
och mig.
majblomsbarn
är som maskrosbarn, tänker jag. man gillar majblomman, jättemycket. och vill stödja de där barnen som har de svårt, som får pengarna tillslut. och så vill man stödja de där barnen som säljer dem som, på min tid, bara fick 10 procent, vilket ju är skit och ingenting men som ändå får lite pengar och som är duktiga eftersom de tjänar dem själva.
jag planerar alltså att köpa nån majblomma. kan till och med bli en liten bukett tillslut.
men nu har jag ett problem, för det vimlar av majblomsförsäljande ungar överallt. de är så många att jag liksom itne kan välja av vem jag ska köpa den av. vill liksom inte köpa av ett barn som inte behöver mitt köp. jag vill köpa av ett utsatt barn, som verkligen blir glad av min investering.
så nu går jag runt i lund och letar efter de mest utsatta majblommebarnen, och kan liskom inte göra den avvägningen. det här har därför plockat fram alla typer av fördomar i mig angående hur man ser ut när man är utsatt. hamnar ständigt i nya introverta diskussioner med mig själv om hur i hela fridens namn jag kan döma så små människor efter deras utseende på det här viset, men å andra sidan hur ska man annara göra, istället för att bara skrida till verket.
kanske blir et rent av inte en enda blomma inköpt iår.
man kan liksom ställa till det för sig, så väldigt lätt, om man vill.
sena tåg kommer också fram
ända sedan min sommar på luffen 2009 så har det blivit en del tåg. detta eviga pendlande. som en symbol för det här livet. fram och tillbaka. hit och dit. hem och hem. och hem.
för det är alltid hem jag åker.
hem till skåne.
hem till herrljunga.
hem till alingsås.
och till och med när jag steg av i växjö sist, var känslan av hem så påtaglig att det liksom inte gick att värja sig. trots att nästan inget av det där är kvar. men trots det, så sa alla lukter och alla stenarna i gatorna och alla ljuden på stan där, välkommen hem.
det är väl där man älskar som är hemma. och kanske är det ett priviliegieum då, att få ha så många hem som jag.
men när jag åker nu och blickar ut över ett nyvaket vårsverige så är det så väldigt tydligt att om vi snackar vackert, så är ingenstans,
ingenstans som skåne.
futurum
spenderar den här förmiddagen med skoldebatt. ny lag nu. nya tider nu. dags att kavla upp ärmarna.
blir tvungen att läsa hela lagen sen för att se om det stämmer.
det är konstigt att just den här regeringen tar besluten, tycker jag, om att depersonifiera barn så till den milda grad. den borgerliga regeringen fortsätter på inslagen bana att öka statens makt över sina medborgare. sverige 2010 stiftar lagar nu som ger lärare rätt att bara hävda att lagen är så här, för alla de som inte sköter sig. supersmidigt. lagar om relegeringar. om straff. försittningar, kvarsittningar, beslagtagning av störande saker och isolering av "störande element". barn alltså, som inte är drar sitt strå till stacken för att skapa trygghet och arbetsro i klassrummet. för det är ju ett krav man kan ställa på barn som inte är trygga själva.
skydd, heter det att den här lagen ska ge. men jag tvivlar.
för det är dags också, att på allvar skilja angnarna från vetet. det är viktigt nu, tycker björklund, att barnen vet redan från början var de hör hemma. om de platsar eller inte platsar i Alaget. etiketterna ska nu inte bara delas ut som betyg i mellanstadiet och omdömen i lågstadiet utan nu splittar vi grupperna. de som behöver extra hjälp ska få det. ingen ska hamna efter säger man, blinkar med vänsterögat och så tar man dem ut ur klassrummet. de som blir kvar ska stimuleras extra. elitsatsas på. för det kan man ju, med övriga störelement elmininerade.
också lärare ska delas upp. bra och dåliga för att öka statusen. öka incitamenten för varje lärare att hamna i den övre gruppen. undrar bara vilka barn man parar ihop sen med vilka lärare..
när jag läser paragraf efter paragraf så tänker jag krav, press, prestationsångest.
och så läser man barn. sju år och stödgrupperad eller elitsatsad på.
funderar ett slag på vilket av dem som är värst.
och så tänker jag..
hemundervisning?
TAW
igår var jag i vara med min kära kära faster som gav mig 2009 års i särklass finaste present, som var en namnsdagspresent på violadagen och som kvitterades ut igår i form av konsert med tillhörande vin och middag med tomas anders wij.
och det var så bra.
och det var så vansinnigt vackert.
så bra var det att jag funderar på att ta mina sitsta kronor och lägga dem på en ny konsertbiljett när samme man ger samma föreställning i borås ikväll.
det är jag och tomas,
som reser mellan mellanstora mellansvenska städer.
kom att tänka på
att jag håller på att sätta mig rejält i skiten hos rikspolisstyrelsen, vilket ju är intressant att det går, fast de tycker att jag är en liten jänta som borde skaffa mig ett jobb eller åtminstone sluta lägga mig i deras. det sprider sig nämligen i maktens korridorer att två snorungar luskar i deras business. idag ringde stora laserforskaren upp de här yngligarna och försökte fråga vad vi skulle säga i radion egentligen. micket intressant!
de skulle nämligen ha möte nu. laserforskarna i göteborg, rikspolisen och strålsäkerhetmyndigheten. de har förstått att de måste snacka ihop sig om saken. och då ringde de nygren och norrman för att kolla vad vi tycker, och för att försäkra sig om att vi inte kommer sätta käppar i hjulen för dem.
det kommer vi inte. vi vill inte att någon ska få laser i ögonen så att det gör ont på dem eller så att de blir bländade och inte ser något när de ska fånga bovarna på stan. vi vill heller inte att någon pilot ska missa landbanen eller att nån målvakt ska släppa in lätta mål eller att någon civil ska få den i ögat eller på kläderna eller var helst man nu kan få den på sig.
vi ska bara säga som det är, sa vi, utan att skrämmas. men vi kan inte säga mer till er än till andra innan det är sänt. ni får lyssna på radion ni med.
mutter mutter sa laserforskaren, att det här skulle han snacka med polisen om.
men nu kom jag bara på en grej..
att vem ringer man, om det är polisen man är rädd för?
räddar du mig,.. Lisa?
det här livet
hörrni, nu har jag kommit hem från italien. eller italien och italiten. jag tror det blev sju länder tillslut med racerbilen. medelhavsbad ena studen och alperna i swizzerland tillxempel andra stunden, där det var totalt snöstorm och jag trodde att min sista stund var kommen. jag hade kunnat sluta där och då iofs. men är ändå lite glad att jag klarade mig.
väl tillbaka i lund går jag på sparlåga. drömmer om allt fint. om tyskland och om munchen, som jag blev så förälskad i. i munchen vill jag gifta mig. eller nåt. jag vet inte riktigt men fantastiskt chict var det då alltsammans i munchen och ändå liksom med fötterna på jorden. man kan nog inte annat om man är tysk fast ändå en stad sådär nära allt sydeuropeiskt.
sista dagen fick vi hemlängtan och tog snabbilen raka spåret ut till hela familjen ringdahl på kusten. strålande vackra var dem, som alltid. kanske lite extra strålande den kvällen. påsken tvåtusentio. de skrattade och skojade och skopade ut mig i kunskapsspelen och barnen som såklart just hade gått till sängs studsade upp som raketer och krajade hela sin dygnsrytm och eftersom vi inte visste tidigare att vi skulle komma hem så bjöd alla på allt gott som fanns kvar tills de redan överfulla italienmagarna återigen stod på fyra hörn.
och sedan somnade vi, en efter en. åtta stycken kära och två kära barn, i det lilla huset vid havet.
vackra vackra påsken.
en olycka kommer sällan ensam
samma dag som sveriges radio i stockholm ville ha mitt och västgötaanders laserreportage, ringde sveriges radio i borås och ville ha själva mig som sommarvikarie på nyhetsredaktionen.
radiopratare, javisst. alltså.
om ni inte fått nog av mig, så är det då läge att slå på radion i sommar.
nu känns det som att det inte blir mycket bättre, så nu lämnar jag landet.
italien,
tror jag det blir.
vi får se.
men glad påsk på er!
plötsligt händer det, igen.
minns ni att jag tjatat om den där gröna lasern, om mitt allra första radioreportage som jag själv, givetvis, tyckte var döviktigt att det skulle sändas i riktig radio?
idag när jag står med hela famnen full av påskliljor och är i just färd med att shoppa lite nya härliga vårdukar, ringer sveriges i särklass mest seriösa nyhetsprogram och frågar mig hur mycket jag vill att de ska betala mig.
verkligheten, ja.
herregud.
full för kärlekens skull
Plura, denna Plura, sjunger i högtalarna nu att han fortfarande inte är en sån som gör allt rätt.
det finns något så väldigt smart i att bara fastställa det. att från början berätta att här är jag, och det här kommer antagligen att gå fullständigt åt helvete.
vi har vingar av guld, säger han.
vet ni förresten att jag själv varit vit i en hel månad på tisdag? inte en endaste sipp vin till maten eller festen eller ens tentorna. för att veta att det går utan, allt. så har jag också skrivit som en sopa, det senaste.
fast våren har stigit mig åt huvudet nu och jag tyckte det var så gött igår att vara ledig, att jag minsann tar två veckor ledigt och jag börjar idag. inte heller jag är en ju sån som gör allt rätt. tro på fan om jag inte ska sätta mig i en alldeles för dyr bil, åka långt långt utan destination och släcka den där törsten nu.
eller som han säger det, plura, när han är full för kärlekens skull.
det har sina fördelar, iofs
sim salabim!
