sariskt

ända sedan min sommar på luffen 2009 så har det blivit en del tåg. detta eviga pendlande. som en symbol för det här livet. fram och tillbaka. hit och dit. hem och hem. och hem.

för det är alltid hem jag åker.
hem till skåne.
hem till herrljunga.
hem till alingsås.

och till och med när jag steg av i växjö sist, var känslan av hem så påtaglig att det liksom inte gick att värja sig. trots att nästan inget av det där är kvar. men trots det, så sa alla lukter och alla stenarna i gatorna och alla ljuden på stan där,  välkommen hem.

det är väl där man älskar som är hemma. och kanske är det ett priviliegieum då, att få ha så många hem som jag. 

men när jag åker nu och blickar ut över ett nyvaket vårsverige så är det så väldigt tydligt att om vi snackar vackert, så är ingenstans,
ingenstans som skåne.