sariskt

det börjar bli sent. som alltid. men ikväll spelar det för första gången på 10-talet ingen roll. ikväll viskar lund sitt vackra lugn in i mina lungor. och inatt när jag sov la han stora trygghanden mot min käke, knackade mot de hårt spända musklerna, sa sara slappna av.   

jag funderar jättemycket på den här bloggen. den fyllde tre år i januari och jag vet inte exakt hur den ska fortsätta. kanske skulle den må bra av en ny ton. kanske skulle den må bra av lite struktur. kanske börjar den kräva stora bokstäver. adverb. bisatser. eller så är det just det, som skulle ta kål på den.

snart fyller jag tjugotre och jag älskar tanken på att bli äldre. älskar tanken på att det är så långt tid kvar att vara ung på. och på allt det som ska hända. imorse när jag gick utanför dörren stod en unge vid trappräcket och sa till mig att hon flyttat in. hej hej, sa hon, nu har jag flyttat hit!

välkommen lilla vän, sa jag, välkommen.

hon och hennes bröder kom med våren. bara sådär, nu har vi flyttat hit liksom. våren är här nu, och som jag behöver den. vi behöver den. den här vintern blev för lång. för kall. den gav sig liksom inte och jag märker det nu på mitt tålamod. på mitt tonfall mot alla de jag älskar.

ser det på listan jag skrev med alla jag borde ringa och fråga hur de mår, om de överlevt och slickat sina sår färdigt den här vintern.

men fortfarande inte gör det.

imorgon är det min första lediga dag för mig själv på så länge. jag har saknat dem. och när det kommer till lediga dagar så prioriterar jag som alltid, natten innan. fönstret är öppet nu. täcket är tillräckligt varmt igen och bara nästippen är kall när man vaknar. käkarna slappnar av nu.

äntligen.

den här kvällen hade dåliga förutsättningar. oddsen emot sig.

dagen grundades med alldeles för lite sömn och alldeles för mycket att göra. ett skadat knä, flottigt hår, ett borttappat reporterblock, ett kraschat word och en to-do-lista längre än hudson river.

men så pratade jag med pappa, som var på rätt sida ljuset och skrattade lite med mig åt eländet och att vi båda blivit gamla, på vårt sätt. jag hänger inte med min generation coh han hänger inte med sin. kanske är det våra sätt att handskas med det hela. vi har väl svårt att riktigt lyssna på vad de säger att vi borde, antar jag.

som vanligt säger pappa åt mig att jag måste skaffa mig system för sortering. datorn var det, den här gången. älskar honom för det. vet att det aldrig kommer gå, och vet lika mycket att han har rätt om att jag måste.

iväg med dig säger han, sätt igång, deadlines är deadlines och du är inte viktigare än dem som väntar på dig.

så jag skriver om artikelns om föll bort i word, och vet att det var mitt fel. skriver skriver skriver.

dricker kaffe, skriver klart och börjar på den andra artikeln. den första för lundagård, min nya tidning.

och så plötsligt så faller det ner i mig. den fina varma insikten om att det är så roligt det här. att skriva antagligen är det härligaste man kan göra.

så det gör jag.


sorterar inte, men skriver.
producerar.
därför, är jag.

sherlock holmes komma cyklandes utanför skolan idag. motpolsjonas hisnade vid blotta tanken.

det är kanske världens vackraste tisdag.
mitt laserscoop är klart, imorgon är ledig dag, till kvällen får jag finbesök och lund luktar som vår.

jag tar en bild för att visa att solen faktiskt skiner på mitt fjuniga nylle idag.

det var bevisligen, ett tag sen sist.

ser ni den gamla radion där? det är johans radio och det är själva hjärtat i den här lägenheten. om jag får som jag vill så stänger vi aldrig av den. fast det gör vi trots allt ibland ändå eftersom johan är så rädd om den och för att den måste få vila, säger han. den ju har så många år på nacken, radion.

när man trycker på på-knappen så låter det sådär högt mekaniskt och så tar det en minut för den att börja låta. den värmer upp, som på gammalt vis. och så får man ratta in den med snurrknappen och så låter det sådär härligt raspigt, som på gammalt vis.

och så spelar den bara p1, den där radion.

så fina är vi.

men hej! där är ni ju.


som jag sa till min före detta pojkvän en gång, i sömnen. "men där är du ju! jag ligger här och tänker på en massa andra killar!"

man kan göra människor glada eller illa på så många olika sätt. men oftast menar man att göra gott. det där funderar jag ofta på, att folk visst är goda. nästan varenda en är det. sjukt coolt. nästa alla håller ju på sitt hårdaste och anstränger sig för att vara en shysst person. vilken grej det är ändå.


för min del rullar livet på jävligt fort nu och jag gör mitt allra bästa för att dra så stora bitar med luft in i den här lilla näsan som möjligt. jag vill känna det nu. lukten av allt som händer mig. radiokursen är det roligaste hittills och det är väl så här i efterhand inte så konstigt. är det något jag gillar mer än att skriva så är det ju att snacka. tänk att få betalt för det, då.  

när jag och västgötaanders inte är ute på stan och ställer bovar och banditer till svars, så sitter vi i vår bunker och klipper radioinslag. ibland tar vi fem minuters paus och blir oss själva för ett slag, helt utan genustänk eller politisk korrekthet. när jag kom tillbaka efter lunch igår såg skärmarna ut så här: