sariskt

pratar de om på tv. och man börjar bli trött på det där nu. jag blir trött på mig själv för att jag blir trött på att höra om det där. för självklart måste vi prata om det. det är vår tids kanske viktigaste fråga. men jag orkar inte höra på en nisse till i dyra slipsar och pressade etonskjortor sitta i tv och säga att vi måste konsumera mindre och att han mot alla odds tror på framtiden och minsann föraktar plast.

man kan blir tokig för mindre.

på tal om tåkig så kan jag inte hjälpa att tycka att det låter så fel, när de säger ordet störd på tv. det funkar inte för mig när seriösa människor sitter i aktuellt och berättar att någon mördare var allvarligt psykiskt störd.

jag fnissar. störd störd störd ekar i huvudet på vacker västgötska.

och det har blivit en del tjat om det där också igen. om västgötskans vara eller ickevara och kanske då främst om min. jag lägger undan den så lätt nuförtiden. pratar med skåneintanationen eller stockholmsvokaler eller allt vad jag gör. kalle och maja är värst och smittar mig så lätt med sina strålande riksskånska melodier. och i radio får man inte säga stöört. eller höört. eller det var la gött.

men så får man inte heller läga bort sitt ursprung. alltid är det liksom något.

en av gymnasieungarna som jag var och föreläste för i växjö häromdan frågade mig om mitt budskap. vad har du egentligen för budskap, sa hon. och jag blev tyst. älskade henne lite för den snygga frågan. som vi väl borde ställa oss lite oftare. varför gör jag det här, vilken känsla vill jag lägga i deras magar när de går ut.

jag vill mest att man inte ska vara så hård sa jag. gärna uppåt framåt, men lite mera mjuk, och lite mindre rädd.

det är inte hela världen, sa jag, om man krabbar till det. 
det är viktigt att komma ihåg.

för nästan ingenting är hela världen.