sariskt

att vara journaliststudent alla gånger. folk svarar inte. folk snäser argt i telefon. folk säger att man är är en nolla som ringer och att man inte har något samvete. och när man väl ändå gjort intervjuerna och skrivit texten så säger folk som då är ens chefer att man är helt jävla usel, men att deadlinen är så nära att skiten helt enkelt får va som den är. men till nästa gång får man minsann bättra sig, annars!

ibland behöver man liksom stänga av. jonas och max hanterar, som alltid, de tuffa situationerna konstruktivt.