sariskt

det börjar bli sent. som alltid. men ikväll spelar det för första gången på 10-talet ingen roll. ikväll viskar lund sitt vackra lugn in i mina lungor. och inatt när jag sov la han stora trygghanden mot min käke, knackade mot de hårt spända musklerna, sa sara slappna av.   

jag funderar jättemycket på den här bloggen. den fyllde tre år i januari och jag vet inte exakt hur den ska fortsätta. kanske skulle den må bra av en ny ton. kanske skulle den må bra av lite struktur. kanske börjar den kräva stora bokstäver. adverb. bisatser. eller så är det just det, som skulle ta kål på den.

snart fyller jag tjugotre och jag älskar tanken på att bli äldre. älskar tanken på att det är så långt tid kvar att vara ung på. och på allt det som ska hända. imorse när jag gick utanför dörren stod en unge vid trappräcket och sa till mig att hon flyttat in. hej hej, sa hon, nu har jag flyttat hit!

välkommen lilla vän, sa jag, välkommen.

hon och hennes bröder kom med våren. bara sådär, nu har vi flyttat hit liksom. våren är här nu, och som jag behöver den. vi behöver den. den här vintern blev för lång. för kall. den gav sig liksom inte och jag märker det nu på mitt tålamod. på mitt tonfall mot alla de jag älskar.

ser det på listan jag skrev med alla jag borde ringa och fråga hur de mår, om de överlevt och slickat sina sår färdigt den här vintern.

men fortfarande inte gör det.

imorgon är det min första lediga dag för mig själv på så länge. jag har saknat dem. och när det kommer till lediga dagar så prioriterar jag som alltid, natten innan. fönstret är öppet nu. täcket är tillräckligt varmt igen och bara nästippen är kall när man vaknar. käkarna slappnar av nu.

äntligen.