sariskt

man vill att det ska bli bra, det vill man.

det är ju en del som står på spel imorgon. jag är inte nervös. jag var nog så nervös med perrelli så att det liksom tog slut. men det var då. nu är jag cool. nu är jag jag igen. och jag ska älska varje sekund.

jag är iallafall inte rädd längre. har pluggat företagsekonomi tills ögonen blödde och sedan spelat tamburin för alla de här spökena nu tills de gett upp. anfall är bästa försvar. och imorgon ska jag upp tidigt, äta fin pastasalladfrukost, snygga till mig och sen repar vi från tolv till fem. spelar sju till nio.

förresten hittade jag en tjuga förut i regnet. den sätter jag nu 
på att jag inte snubblar imorgon.

sugen?

OK

nu har jag sovit en natt och spenderat lite av en dag och en kväll här på gamla psyket. och snart är jag redo att checka in på det nya. jag är så rädd nu va.
så rädd så rädd.

efter repet i alvesta ikväll steg jag av sista tåget, ensam på växjö station. ösregn. och kanke tio minuters gångväg hem.  utan paraply och med de viktiga notpapprena i famnen. inte läge att vänta halvtimmen på bussen, för snål för att betala 150 för taxin. så utan att reflektera över det gick jag.

vidrigaste promenaden i mitt liv.

springa i sandaler, piskande vind, hällregn, titta över axeln. tänka på alla varningarna. se inte rädd ut. prata i telefonen. nycklarna hårt i handen. tänk inte på alla våldtäkterna i växjö på senaste. tänk inte på mördarna. tänk inte på psykfallen.

och så kommer man hem.
till psyksjukhuset. rusar in på toa.
får en fladdrande jävla mal i ansiktet.
sätter mig för att kissa.

andas.

varpå stängda dörren öppnas av sig själv.


imorgon är det jag som checkar ut härifrån. inte en natt till hörrudu producenten.
det var snällt det här, men inte en natt till.

finns det en liten knapp som heter när man loggar in och ska skriva nytt. är skitnyfiken på att bara klicka. bara för den där svindlande känslan. jag älskar min blogg. den kan jag inte vara utan. och just därför är det så kittlande att liksom röra pekaren över där. som att kika ut för stupet. eller gå obemärkt förbi stora röda knappar med texten do not push.
hua.

jag antar att jag inte är så vuxen ändå.

men nu sitter jag här på psyket och käkar choklad och har det gott. min gamla kille var här nyss och sa att jag blivit "rätt vass på tamburin". det kan ni tänka er att jag blev glad i själen av. jag har inte hunnit öva eftersom jag pluggat och flyttat runt och varit på världens barturné i skåne, så nu är det lite kris. imorgon smäller det ju.

mycket val här i livet. igår fnulade jag på vad det ska bli av mig efter sommaren. idag är det helt underordnat den stora frågan om hur i hela fridens namn jag ska kunna bestämma mig inför imorgon.

what to wear...

min turné fortsätter. efter några nätter hos farbor i älmhult, via de härliga tjejerna i skåne har jag nu landat i ett dammigt rum i det gamla psyksjuhuset i växjö. alla ska vi den vägen vandra. min producent bor här vanligtvis, men är för tillfället utomsocknes och hade då den goda smaken att erbjuda mig tak över huvudet.

det gamla psyksjukhuset på sankt sigfrid i växjö ser ut, och beter sig just precis ett gammalt psyksjukhus. höga portar, krossäkra fönsterglas. det är långa kala korridorer med flimrande lysrörsbelysning och varje dörr som öppnas ger ifrån sig långa ekande skrik. i huset bredvid ligger ett av sveriges tuffaste rättsspyk. vi snackar hagamannen, annalindmördaren och deras polare. 

och här sitter jag. jag och mina makrillmackor.

när de byggde nytt psyke här bredvid fick någon den brighta idén att helt enkelt ta de rum som fanns här och hyra ut till fattiga studenter. det var smart. för det bor faktiskt folk här. det gör det. inte för att jag fattar hur det står till i deras huvuden. men de ser ut att må rätt bra.

alltsammans känns mycket kittlande och scary. jag har ju länge varit fascinerad av platser och deras historia. tittar man tillräckligt noga kan man säkert se märkena från alla de naglar som i panik krafsats mot de hårda betongväggarna i rummet där jag sitter och försöker plugga företagsekonomi. rummet där jag tidigare spelat in några av de låtar ni hört. där antagligen alla av de låtarna en gång skrivits. men det vet jag inte. jag kollar inte in väggarna. jag sitter still. håller mig lung. när jag måste gå den långa mörka korridoren till toaletten, som förövrigt är stor som en mindre idrottshall och med en alldeles vidrig psyksjukhusdusch som de man ser i filmerna, har jag en gaffel i fickan. i fall att.

man vet liksom inte.

det är ett konstigt liv det här. tomt och dant. 

jag har nu bott hos fina fina farbror i älmhult några dagar. här lever jag gott och alla tar väldigt noga hand om mig, eftersom de är svinrädda att jag börjar grina om de lämnar mig själv för länge. de oroar sig i onödan. det går liksom ingen nöd på mig. jag sover länge i stora sängen, käkar makrillmackor, blir bjuden på uteserveringsmys, lyxig mat och jag pluggar och övar på dirverse låtar inför måndag mest hela dagarna.
 
måndag är nämligen starten på allsången och markus fagervall och jag och några till som jag känner och tycker om ska spela. idag har jag varit i alvesta och träffat kapellmästaren och fått klart för mig allt som ska hända framöver. plus att jag fått löneförhöjning och ett nytt stort gig och beröm av en som heter charlotte perrelli.

en sak som är härlig med det här nya knasiga livet, är när det ringer nån från skåne, som råkar var mina efterlängtade granne just hemkommen från ett halvår i mexico. då kan det hända sig som så att hon säger att hon önskar att jag var där, och då kan man utan att ens blinka säga

"jag kommer!"

så det gör jag nu. imorgon åker jag och vår läckra kompanjon annie till skåneland för att återse den alltid lika strålande grannen. vi ska äta fin mat, dricka rosé i solen och prata nya och gamla drömmar tills vi storknar.

eller när min vän marcus ringer och frågar om jag vill vara babypassare och åka på semester i två dagar på tisdag, kan man göra det. inga problem, säger man, säg en tid så är jag där.


livet är vackert.

eftersom den här bloggen har bestämt sig för att det inte ska finnas något vi inte talar om, ni och jag, är det dags att leva upp till det nu även när det tar emot. och jag vet inte helt och hållet hur man gör sånt här, så jag bara gör det.

jag är inte längre någons.
inte längre har jag någon som är min.


det är hemskt sorgligt när det händer. när man inser att ens bästa vän inte längre ska vara mer än så. ett och ett halv år, fem hundra dagar och jag har aldrig varit lyckligare. att bli kär var det smartaste jag gjort.
och nu är det över.

och avslutet fick bli lika fint som resten av det här förhållandet. vi gråter, skrattar och vet båda två att vi innnan vi plockar upp det här repet för att börja dra vårt hårdaste i den riktning dit vi längtar, har vi valet att låta bli. eftersom det är inte är åt samma. och eftersom vi på fem hundra dagar aldrig tidigare slitit i varann så har vi vett att inte börja med det nu.


jag känner mig vuxen idag.
för kanske första gången i livet fattar jag beslut utan att slå på stora känslotrumman. utan att kasta tallrikar. utan att bli nostalgisk och blödig och dra på högsta växeln. och jag inser såklart att det är hans förtjänst, inser mer och mer  vilken stor människa det är jag har att göra med. och att trots att vi vet att det här är bäst, så kommer jag sakna honom tills hela begreppet tappar mening. jag sitter här hemlös, arbetslös, planlös i min farbrors lägenhet i älmhult. jag har en dator, en väska med grejer och så fantastiskt många varma ord i mina öron. 
makrillen och brödet är med. jag kommer att be allright.

vi får se vart jag hamnar nu.

men det kommer att ta ett tag det här. kommer att dröja innan det känns vanligt igen. innan ögonen riktigt vaknar upp och innan saknaden blir om än bara lite lindrigare.

om än, bara lite lindrigare.

praktikern i det här förhållandet drog, när jag hörde hur det var med honon igårkväll, parallellen till det som han vet bäst, det vill säga sport. "alltså jag tänker så här sara: henke larssons brorsa har just dött. det är liksom hans bror. som är död. och han är ändå med på tv och ser rätt reko ut. vi finns ju båda två och vi är inte ens släkt. vi kommer att klara oss."


vi kommer att klara oss.

är jag nu efter pausen på kusten och om ni bara visst vad jag har fått uträttat idag! man kan säga att det går i en rasande fart nu. mailboxen med en sisådär tjugo nya låtar att repa in har jag och till på köpet har jag satt alla växjös musikerbutikskillar i arbete. jag ska nämligen köpa mig en egen tamburin. och ingen skittamburin här inte. nej jag har två krav på den och det har jag nu gjort klart för alla som har en muiskbutik i den här stan.

den ska vara 1: snygg och 2: dyr.

eftersom folk i vanliga fall har andra krav, som typ att den ska vara prisvärd eller billig eller så, så hade ingen av de där killarna en aning om vilken tamburin det var jag letade efter. men de är helschyssta och har nu tagit mitt nummer för att när de sonderat tamburinterrängen ringa tillbaka till mig. kan bli mycket bra det här.

och så har jag träffat min producent och smidigt planer och käkat bland annat grillad aubergine som väl var sådär god. och sen har jag gått på annat grillgalej med två andra härliga killar jag känner. plus att jag har mailat säkert tio döviktiga mail och lämnat in ett antal avgörande papper till ett antal avgörande personer som ännu inte gått på semester.

och så har det ringt. det ringde en lärare. som är den lärare som jag enskilt sett mest upp till under alla mina miljarders dagar i skolan. han är författare och ledarskapkonsult och känd i hela sverige för att han är så smart och så ringde han mig för att säga att han tycker att jag har talang och att jag har framtiden för mig. vilken jävla grej av honom att göra.
 
hail to the people.

och imorgon ska vi, fotografen, webbadministratören och jag, åka runt i det här sommarsmåland och fota till den nya hemsidan. det är hemskt roligt allt sammans.  hail to the people.

se på det här nyllet. det är så jävla lugnt. jag kan inte fatta hur lugnt det är. men det är det. det bryr sig inte om prestationer. har inga planer för framtiden eller allt som ska göras. det bryr sig inte så mycket om något faktiskt. tänker att alla får ta ansvar för sig och funderar bara över salta vindar, hav och sol. eller typ gräs, klippor och allt det där som inte går att kompromissa med. som man ändå inte har en chans emot.

det är väldigt fräckt och spännande det som händer nu. ni har hängt med va? hela livet skiftar fot här. jag vet fortfarande inte vad jag ska göra i höst. och jag tänker låta det bero. jag tänker låta det bara bli. låta den komma. innan dess kommer det att gå stormar över mig. allt händer nu. idag åker jag tillbaka till småland och gör iordning allt det som ska göras iordning innan den här sommaren kickar igång rejält, med första spelningen med marcus fagervall på måndag.

livet. livet. livet.

var dagen före midsommar och dagen då hela liv stod och vägde. dagen när tre personer i Lund satt med min framtid i sina händer och betraktade jämförde funderade på mina möjliga prestationer. på potential, kompatibilitet och känsla.

och inte det att jag hade blivit så värst ledsen om det inte hade gått. om de bestämt sig för att det inte var för mig, det där. tvärt om hade det varit trampolinen för allt annat som man kan hitta på. som 22 år. som nyutexad. som mer eller mindre fri fågel i världen.

men visst ville jag komma in. prestera. bevisa. allt det där.

och så fick jag tillslut mailet. som skulle komma att förändra allt. det definitiva beslutet på vilken riktning den här hösten skulle ta. 

men där stod

reserv.

reserv 4, stod det.


jag var helt enkelt 34e bäst och jag har ingen aning om hur jag värderar det. jag antar att det är bra. jag antar att man ska vara glad. men om man har hundra eller hundra tusen bakom sig spelar mindre roll, när det fortfarande är 33 framför.

så nu väntar jag igen. väntar passivt ända till augusti på huruvida de som var bättre än mig väljer att utnytta sin plats eller ej. kanske gör dem inte det och så är jag back on track. kanske gör dem det och jag får göra annat.

och annat, kan väl vara nog så bra.

från en som är en gammal lärare och en ny kompis till mig, och som råkar blivit chef där nere i lund. han har nu sprungit in i hon som har hand om urvalen och skickar mig smset:

"träffade Immi förut. hon log lurigt och sa att hon mindes dig mycket. du verkar ha gjort intryck, hoppas bara det var positivt." 


hualigen.

jag klarade alla proven. gick vidare ur den första tuffa gallringen på prestation och fick sen träffa lilla journalistjuryn som under bara några dagar träffade sjuttio pers. och mig minns de mycket väl. haha! kommer jag inte in nu, vet vi då alla att de helt enkelt inte tycker om själva mig.


tack, michael.

ni tror iallfall på mig.
jag hade antagligen inte varit speciellt mycket utan det. men det vet ni såklart redan.

och angående den här lundaresan ja.

jag steg upp klockan fyra. bara det liksom. sedan åkte jag fyra timmar tåg för att ta en promenad till stället där min untervju skulle hållas. en promenad som var "omöjlig att gå fel" på. men som jag  väl lyckades gå ungefär så fel som en vilsen yrvaken tjej på vift kan gå. men jag hade tiden och kontakterna på min sida och kom med lite hjälp fram i tid.

och så gick det,
sådär.

helt ärligt. lilla klumpen av intehelthundra i magen växer i mig. vi får se hur det här går. jag vill så gärna. hoppas så mycket. men det är ju faktiskt helt och fullt möjligt att trettio andra var bättre än mig den här gången. kanske är det så. kanske inte.
 
isåfall löser vi det då. jag hittar på något annat så länge tills jag kommer in nästa år. eller året därpå. eller när det nu blir. fast just nu vill jag bara komma in. bara vara en av trettio. klara mig. vinna. och allt det där.

men ja.
vi får se.

kom jag att tänka på att de som jobbar kväll på mobitec är där fem timmar, men tjänar som åtta timmar efter som de har OBtillägg.

man kompenserar alltså deras obekväma arbetstid.

och de jobbar mellan 15.oo och 20.00



jag ska vara där, fräsch som en nyponros 07.00


VEM TÄNKTE HÄR?

ska jag till lund. tre prov down, one to go.

en endaste intervju återstår och sen kanske det blir journalist av mig. det vet man inte. det kommer självklart bli tufft, när det nu bara är sjuttio hårdingar kvar. de sjuttio hårdaste hårdingarna de kunde hitta och förti till av oss ska väck.
men jag ska väl försöka mitt bästa. inte mycket mer man kan göra.

och jag är nervös igen. fast inte så mycket för intervjun som sådan, utan för själva att hitta dit komma i tid hinna med tågen och så. hua. i alla lägen, vill man inte vara jag. ofta vill man det, men inte alltid.

jo men vi får se hur det här går.
jag söker väl igen. och igen och igen och igen tills det går.

fina bitar är iallafall att jag fått flott vägbeskrivning av hanna och att jag redan hunnit bokat in möten med både studierektorn där nere och med min bästa producentpatrik som så lägligt råkar vara i stan.

och skulle det nu gå i stöpet så är det ju ändå rätt härligt i lund.
speciellt i jämförelse med vanlig arbetsdag.
för att inte tala om nu då,

med skattebäringen brännandes i fickan.

jag jobbar! 

 mobban, ändå. trots allt. iallafall.

fast bara åtta dagar och två redan gjorda.

kli innanför huden och tryck över bröstet är det och den ständiga diskussionen i skallen åtta timmar om dagen hur mycket våra löner egentligen kostar.

enda botet:
springa


så det ska jag göra nu.