sariskt

min turné fortsätter. efter några nätter hos farbor i älmhult, via de härliga tjejerna i skåne har jag nu landat i ett dammigt rum i det gamla psyksjuhuset i växjö. alla ska vi den vägen vandra. min producent bor här vanligtvis, men är för tillfället utomsocknes och hade då den goda smaken att erbjuda mig tak över huvudet.

det gamla psyksjukhuset på sankt sigfrid i växjö ser ut, och beter sig just precis ett gammalt psyksjukhus. höga portar, krossäkra fönsterglas. det är långa kala korridorer med flimrande lysrörsbelysning och varje dörr som öppnas ger ifrån sig långa ekande skrik. i huset bredvid ligger ett av sveriges tuffaste rättsspyk. vi snackar hagamannen, annalindmördaren och deras polare. 

och här sitter jag. jag och mina makrillmackor.

när de byggde nytt psyke här bredvid fick någon den brighta idén att helt enkelt ta de rum som fanns här och hyra ut till fattiga studenter. det var smart. för det bor faktiskt folk här. det gör det. inte för att jag fattar hur det står till i deras huvuden. men de ser ut att må rätt bra.

alltsammans känns mycket kittlande och scary. jag har ju länge varit fascinerad av platser och deras historia. tittar man tillräckligt noga kan man säkert se märkena från alla de naglar som i panik krafsats mot de hårda betongväggarna i rummet där jag sitter och försöker plugga företagsekonomi. rummet där jag tidigare spelat in några av de låtar ni hört. där antagligen alla av de låtarna en gång skrivits. men det vet jag inte. jag kollar inte in väggarna. jag sitter still. håller mig lung. när jag måste gå den långa mörka korridoren till toaletten, som förövrigt är stor som en mindre idrottshall och med en alldeles vidrig psyksjukhusdusch som de man ser i filmerna, har jag en gaffel i fickan. i fall att.

man vet liksom inte.