sariskt

imorgon opponeras min uppsats. jag ska försvara den med alla näbbar och klor jag har. som vore det mitt barn. som vore det mitt livsverk. jävla idioti det där. men så är det.

och sen ska jag på möte på länsstyrelsen och bli klappad på axeln av en integrationsdirektör. först tillrättavisad, självklart. men sen klappad på. och sen är det verkligen, verkligen över.

och det blir mycket sentimentalt stenhögt lundellspelande hos mig dessa dagar. pappas fel kanske, vad vet jag. politikens fel kanske. och kanske är det pappas fel det med. vad vet jag. men jag hörde folket bygger landet på radion och fan va bra han är. statsvetaren i mig röstade förresten redan häromdan. för att inte glömma. för att inte missa. vore tjänstefel nu, trots allt.

men idag för första gången sa läraren på kompisarnas opponering,

vi statsvetare.

jo men så sa han.

vi statsvetare.


och efter tre år i politikerskolan inser jag hur lite jag visste om politik när jag började. hur jag kände mer än tyckte. och efter tre år i politikerskolan inser jag att jag vet ännu mindre nu.

men det är okej. det funkar för mig. jag håller mig lung nu ett tag tills jag ska till lund och blinka mitt finaste med ögonen så att jag får lära mig skriva också.

och sen

sen tar vi tag i det här, deal?

igår var fantastiskt. strålande var det, alltsammans.

solen sken och alla var där och jag var där och allt strulade men allt funkade tillslut och till och med tamburinen satt där den skulle. på ett ungefär. och så var ju Charlotte Perrelli helt jävla otrolig och svinproffsig som morsade på mig för första gången i samma stund hon valsade upp på scen utan att ha repat en endaste minut med oss. och växjö fullständigt älskade henne.

såklart. 


mig fick de lura av scen. vi ska bara ut, sen in på extranummer, fick de säga.
på allvar. och sen fick de tvinga mig att gå hem.


och på insidan av ögonlocken nu:

wow.

jag tränar!

faktiskt.
 


och så vet jag inte hur jag ska kunna fota träningsverken i armen, men den är där! ständigt är den där.

alltså,

är det veeerkligen så där värst himla viktigt att spela med några kändisar?

det finns massor med andra folk som kan göra det.


jag tror nog att jag gör bäst i att stanna hemma jag.

för jag har slutat skolan nu. skrivit mina sista bokstäver och på måndag rockar vi väl röven av de här tre åren. tack och hej. välkommen, världen.

statsvetar är jag nu, slår det mig. statsvetare nygren viskade jag för mig själv och kände mig lite för cool, tills jag började prata om den amerikanska nyhetsjätten BBC. och så skrattade von essen rått åt mig och så var jag, jag igen.

nu liten igen, och lycklig.

förresten har jag fått ett nytt gig!
tillsammans med kära Staffan och några andra, riktiga musiker, ska jag sitta i juryn för Ljungbys talangtävling Ljungbyartisten. Hur fränt är inte det då? jag får hotel och käk och allt sånt där som jag är så löjligt smickrad av. som i sommar, när hela crewet på allsången kommer ha två stora ditställda loger! vi ska nämligen inte gå på toa bland folk. haha!

loger!

ja jag blir alldeles upphetsad.

var det ju jag skulle vara. men nu har de tvingat på mig att spela både det ena och det andra på den här konserten med perrelli på lördag. de vet tydligen inte helt och hållet vem jag är, när de nu låter mig spela typ, på en konstgjord trumma.
 den har tre olika ljud som jag ska fippla in i diverse kombinationer på olika ställen, och så i vissa takter ska jag snabbt lägga ifrån mig trummpinnarna (ja ni hör ju) för att flinkt greppa fina tamburinen och spela vidare. för att sedan lägga ifrån mig den också och som en blixt greppa pinnarna igen.

sjunga hela tiden också. inte glömma sjunga nu sara!

och tro nu inte som jag, att spela tamburin = skramla lite i takt.
oh no. jag har fått noter och papper och direktiv om baktakter och tretakter och tre fjärdedelar och betonginarna på tvåan eller fyran, slå mot höft, slå mot hand, rassla och här improviseras det minsann inte.

och när jag smsar daniel som ska låna mig sin tamburin, som jag förövrigt ska spela på ALLA låtar, fast inte samma hela tiden och inte där och inte där men sisådär vid nåt tillfälle och annat vid ett annat. och inte glömma sjunga. så svarar han att

det är nog bäst att du kommer hit och testar,
för den kan vara lite för tung för dig.

 
VEM TÄNKTE HÄR?

måste jag åka till studion i alvesta för att spela in ny låt med soulbandet att visa det sugna skivbolaget i amerikat, samt repa inför en spelning med perrelli på lördag.

hualigen.

om ni undrar vad jag sysslar med, så firar jag livet. jag sitter i solen, dricker kyld rosé, kramas med växjökärlekarna, jag sätter sprätt på pengar, skrattar mig till magträningsverk och hoppar mig alldeles svettig på fantastiska sommarkonserter.

det är inte ett enkelt jobb, men nån måste görat

och så här, mår jag:

12.00 till stan, handla: champagne, hallonsorbet, choklad
14.30 dr phil
15.00 tyra banks show
16.00 top model 7
17.00 sex and the city 
17.30 ledig

så kommer då en tid, äntligen, för att vara klar. för att vara nöjd.
för att bara bestämma sig att, nog nu.

jag har just lämnat in uppsatsen. lämnat den från mig och med den egentligen de här tre åren.

stressen, lyckan, prestationerna.


blink, sa det.

och så var det över.

fick jag ett mail om att  intagningsproven jag skrev till journalisthögskolan i lund kvalificerat mig vidare till en intervju.

och i dagboken ritar jag hjärtan på hela idag.


halleluja.

och nu börjar jag fan få fart på det. håll i er länsstyrelsen.

ja häromdan när jag var sugen på vattenmelon for han, ny i melonköparbranchen, till ica som ett skott. största melonen tog han, självklart, och måttade den med de starka armarna till strax under två kilo.

väl i kassan vägde melonfanskapet en bra bit över fem och gick väl på närmare 160 kronor. något som Björk då visst inte tänkte betala för något som trots allt består nästan bara av vatten.

så efter viss överläggning med kassörskan om huruvida melonen inte faktiskt var en nätmelon ändå och dessutom kraftigt nedsatt, kom han stolt hem med melonen i ena handen och kvittot med summan i den andra,
nu korrigerat till det lite mer angenäma 56 kr. 

det händer att min farsa sticker till mig nån hundring. som ett litet hejarrop, en piggapådig-present. för honom blir det mer symboliskt, men för mig, för mig är det här full fest att planera inköpen för de oväntade slantarna. man kan lägga dem på nåt smart, sånt som tar emot men som ändå behöver köpas. och det gör jag.

fredagens investeringar:

är inte jag?

typ det coolaste man kan göra nu, är att ligga på spikar och pina skiten ur sig vareviga dag. så himla konstigt och så himla skönt. och effektivt. men lite psyko, det är det allt.

det sitter en kille utanför mitt fönster som halsar ur en flaska jack daniels. solen lyser. vitsipporna i backen hem från skolan blommar nästan över och flintastekarna på ica är slut.

någon berättade att svenskar har svårt att uppskatta ett nu. att vi hellre jobbar nu så att vi verkligen kan ha det gött sen. fast jag gör tvärt om. alltid gott nu. och alltid jobba sen. 

men nu, har det definitivt blivit sen också för mig, skulle man kunna säga.

så jag lindar fingrarna hårt hårt runt tummen och hoppas på att ni står kvar, också efter onsdag.
när allt det här tar slut.
att ni är med mig då, igen.

och så önskar jag oss,
en trevlig helg.

men det känns rätt gött det här. känns härligt att få sätta punkt. att kubba lite. för jag kutar järnet mot mål nu.

det är lite tunnt på bloggen endast ¨på grund av allt annat som pockar på uppmärksamheten. en c-uppsats tillexempel. och en slutrapport. en examen, typ. igår satt jag och unga fröken von Essen i sexton timmar. och det är ju sjukt om något. speciellt om man tar med i beräkningen att vi först cyklade in till stan för att gå på möte klockan åtta, cyklade hem i ilfart till föreläsning och handledning och rapportskriverier och sexton timmar senare gick vi hem.

eller ja, jag hade ett break då jag mycket oväntat  hämtade en högtryckstvätt som min farsa köpt av en växjökille på blocket. och där när man går en solig dag i maj och konkar på en fem hundra kilo tung högtyckstvätt upp för trapporna till en ettårigt oanvänd lägenhet, med tankarna tänkta i times new roman kan det slå en, att livet är bra underligt ändå.