sariskt

imorgon opponeras min uppsats. jag ska försvara den med alla näbbar och klor jag har. som vore det mitt barn. som vore det mitt livsverk. jävla idioti det där. men så är det.

och sen ska jag på möte på länsstyrelsen och bli klappad på axeln av en integrationsdirektör. först tillrättavisad, självklart. men sen klappad på. och sen är det verkligen, verkligen över.

och det blir mycket sentimentalt stenhögt lundellspelande hos mig dessa dagar. pappas fel kanske, vad vet jag. politikens fel kanske. och kanske är det pappas fel det med. vad vet jag. men jag hörde folket bygger landet på radion och fan va bra han är. statsvetaren i mig röstade förresten redan häromdan. för att inte glömma. för att inte missa. vore tjänstefel nu, trots allt.

men idag för första gången sa läraren på kompisarnas opponering,

vi statsvetare.

jo men så sa han.

vi statsvetare.


och efter tre år i politikerskolan inser jag hur lite jag visste om politik när jag började. hur jag kände mer än tyckte. och efter tre år i politikerskolan inser jag att jag vet ännu mindre nu.

men det är okej. det funkar för mig. jag håller mig lung nu ett tag tills jag ska till lund och blinka mitt finaste med ögonen så att jag får lära mig skriva också.

och sen

sen tar vi tag i det här, deal?