sariskt

ni tror iallfall på mig.
jag hade antagligen inte varit speciellt mycket utan det. men det vet ni såklart redan.

och angående den här lundaresan ja.

jag steg upp klockan fyra. bara det liksom. sedan åkte jag fyra timmar tåg för att ta en promenad till stället där min untervju skulle hållas. en promenad som var "omöjlig att gå fel" på. men som jag  väl lyckades gå ungefär så fel som en vilsen yrvaken tjej på vift kan gå. men jag hade tiden och kontakterna på min sida och kom med lite hjälp fram i tid.

och så gick det,
sådär.

helt ärligt. lilla klumpen av intehelthundra i magen växer i mig. vi får se hur det här går. jag vill så gärna. hoppas så mycket. men det är ju faktiskt helt och fullt möjligt att trettio andra var bättre än mig den här gången. kanske är det så. kanske inte.
 
isåfall löser vi det då. jag hittar på något annat så länge tills jag kommer in nästa år. eller året därpå. eller när det nu blir. fast just nu vill jag bara komma in. bara vara en av trettio. klara mig. vinna. och allt det där.

men ja.
vi får se.