sariskt

var först så här ledsen över mitt nya utseende.

MEN

kom på att det är halloween!

smidigt!

nu spar jag även in på kostymen!

det är mycket snack om min fiskmun, om dess vara eller ickevara. mycket häcklande, kan man tycka, för en så liten kroppsdel. det hela grundar ju sig i att jag inte har mycket till överläpp-

men det har jag nu.

var nämligen nyss nere i soprummet för att hjälpa tjejen jag bor hos att slänga några lådor med gamla kläder. lättare sagt än gjort. efter att som vanligt försökt undvika att gå två gånger hade jag betydligt tyngre packning än jag orkade bära. och när jag lyckats trockla mig in i hissen ut ur hissen ut ur ytterdörren in i soprummet och skulle hiva de tunga lådorna i soptunnan hände något mycket oväntat.

pang, sa det.

på något vis måste jag kommit åt locket på sopcontainern som stod upprätt. skymd bakom en låda såg jag nu inte att det kom emot mig i en vädlig fart och träffade strax under näsan.

jävlar vad ont det gjorde.

och när jag rörde vid munnen fick jag handen full av blod.

nu har jag suttit här ett tag med en packe frysta jordgubbar klistrad mot fläskläppen. som om det skulle hjälpa. vad är det som kylan gör, egentligen? flyter kallt blod långsammare? levrar det sig där inne fortare? eller varför blir svullnaden mindre?  och framförallt - blir den det? 

sånt man har tid att reflektera över, när man blivit knockad av en sopa.

jag är så vedervärdigt usel på att snåla så det liknar ingenting.


jag köpte visst en liten palta idag (så prisvärd! så användbar!) 
detta försökte jag sedan undanhålla för er och spela duktig.

Jag borde veta bättre. 

gud såg självklart sin chans och straffade mig med detsamma.

satt här med mitt reportageskrivande och blev plötsligt så fruktansvärt sugen på ett glas vin...

jag har även en ny shoppingtaktik vad gäller kläder och det är att inte köpa något på direkten. impulsköpen måste tydligen motas i grind. så jag fotar istället, när jag gillar något. och så kan man fnula ett tag på om det är värt det.

l

men när jag kommer hem idag och ska kolla, ser jag inte längre klänningen.
ser bara en väldig frisyr. känner hur skräcken ilar längst ryggraden.

hallå där,
elisabeth höglund!

att visa er bullbaket!

en fantastisk idé, som föregicks av en om möjligt ännu mer fantastisk frågan från de om möjligt ytterligare ännu mer fantastiska klasskamraterna max och johan.

om jag ville följa med hem på äpplepaj, undrade de.

och gud såg att det var gott.




på vägen hittade vi ett gammalt labyrintspel för en tjuga på loppis. en labyrintspel som nu blivit lite av en davidscup-pokal i klassen, där sittande rekordhållare får sitt namn inskrivet på någon av träsidorna. mitt namn verkar vara spårlöst försvunnet.

sedan drack vi saft och åt äpplepaj. först åt vi förresten päronpizza, som max experimenterat ihop "att bjuda grannarna på". mycket nyskapande. så har han också 3000 fruktträd hemma.

men sedan!

fick vi då den briljanta idén att baka bullar. så vi satte raskt igång.

vi stötte på patrull först när vi bara hade hela kardemummakorn och ingen mortel. det här med att leva utan mortel vet jag ju förövtigt en annan härlig man som haft problem med. och har fortfranade, antar jag. (eller har den kommit fram?)

den här gången var mortelbristen dock inte mitt fel och grabbarna löste det på två mer eller mindra kreativa sätt. gick sådär.



här nedan ser vi alltså mannen med tre tusen frukträd. en av de mest chica personer jag träffat i mitt liv. lägg märke till strumporna. samme man som komplimerade (säger man så) min nya hårfärg för sin "härligt höstiga nyans"


den andre mannen här, johanmedkniven, är han som fotar och som idag kom försent till skolan därför att han igår "fastnade i två timmars politiker-youtubeande" jag ifrågasatte med att hålla truten. han fattade vinken och sa att "sök bara på carl bildt. han är sjukt rolig" jag fortsatte med mitt truthållande.



hur som helst, bullar blev det iallafall.



det trodde ni inte va?

HÖRRNI!

med tanke på hur skraj jag varit för redigeringen var det var nästan så att  jag sprack av stolthet när jag idag lyckades göra det här:




en sida som faktiskt liknar början på en tidningssida. det ser kanske inte så mycket ut för världen men det är det i min. i min värld kan jag liksom inte förstå att jag gjorde det. men det gjorde jag.

grejen med det här är självklart inte att jag gjort en tidningssida, den enklaste av enkla, med en artikel och några notiser och någar bilder och bildtexter. det fräcka är att i morse kunde jag inte det här. och nu kan jag.

det gör mig så varm i brösten när jag inser att jag lär mig saker. när jag inser att jag växer. när man lägger sig och är lite större än man vaknade.


sicken lycka.

får bli en makrillmacka på det här, min själ.

ang. ålder igen. pratade med min faster igår om hennes barn, som kanske inte längre är just barn. som är något annat nu plötsligt. vuxna vet man då bestämt att de inte är men barn, ibland kanske. mestadels är de väl något annat. något mittemellan.

jag tänker på vuxna. och att det ska bli skönt att bli äldre. jag ser fram emot det. rynkorna och gråhåren och allt det där. även om jag älskar att vara 22. har ju alltid tyckt så mycket om vuxna. vuxna människor, det säger ju sig självt, de är liksom så mycket mer intressanta än unga. de är mer. förstår mer. de vet mer och lutar sig lite lugnare tillbaka när de reflekterar.


och så tänkter jag på mig själv. och på min mamma. jag är 22 och ett halvt år gammal. för exakt 22 och ett halvt år sedan var hon 22 och ett halvt år.

det finns onekligen en del här att nysta i.

idag var jag uppe klockan sju. det är inte vanligt. det är inte speciellt skönt. vattnet i både duschen och kranen och toaletten och ja, egentligen allt vatten, var avstängt. det här kom jag på när jag stod alldeles naken med knottror överallt och huttrade i ett iskallt badkar. och klockan var sju. luften som studsade mot kroppen kändes som pilar. var antagligen små små pilar.

det sjukaste av allt är att så här ska jag ha det i två veckor nu. vattnet är iofs redan tillbaka men i TVÅ VECKOR börjar jag skolan klockan nio.

och det som gör det hela ännu mer vansinnigt, är att jag "valt" det själv.

HUR TÄNKTE JAG?

jo jag vet hur jag tänkte.

här kan man tro att jag led av någon slags plötslig sinnesförvirring. inser att det kan finnas folk som hajar till vid förmuleringen "plötslig". det skiter jag i nu. för så var icke fallet.

det här handlar om mitt bristande sinne för teknik. vi ska nämligen jobba med redigering.

i två veckor ska vi sitta vid datorerna. vi ska peta. vi ska pilla. vi ska peta och pilla ännu mer och ännu mer och ännu mer. jag ska väl svära antar jag, över varför man inte bara kan göra ett program som fungerar.

och inte nog med det, allt detta ska ske på datorer från det bussiga lilla företaget apple. ett företag som jag häromdan fick klart för mig döpt internet till safari. bara en sån sak. och som på ren jäkelskap bytt hörn på knapparna för att stänga ner diverse rutor. där sitter jag som ett fån och klickar och klickar till ingen nytta i högerhörnen. ja jag förstår då ingenting.

inför dessa tekniska veckor fick klassen dela in sig själv i två grupper. en tidig och en sen. när jag fick listan stod det smärtsamt klart för mig, att alla de vänner som möjligen kanske alternativt kunde tänkas ha tålamod nog att bistå mig med hjälp vid mina ypperligt dumma frågor, fanns i grupp ett. de är alltså morgonpigga, dessa människor. medlemmar i gruppen jag brukar kalla "de andra". jag tycker mycket om dem, men att de allesammans visade sig vara så radikalt olika mig, på denna punkt, var förvånande.

men okej.

det här gör jag alltså. klagar inte (..) utan gör det bara. för mitt dåliga sinne för tekniks skull. med insikten om att det kommer göra ont. att det ska göra ont.

och imorgon börjar vi på riktigt.
klockan är snart tio och tänderna är borstade.

vi hörs då!

kram!

hårda nu. kolla så fint det här blev. med ljuset och allt det. helt snett men fint. så här ska jag komma ihåg min första höst i lund. som fin, om än lite på sned.

i min klass är inte bara han som kirrade vårt första vip-inträde som journalister utan även en duktig fotograf. så igår efter att vi hävt i oss ett litet stycke passionerad tiramisou på mitt nya favoritfik gav vi oss ut i höstlund för att fota lite. 

den här hösten i lund är en höst jag inte sett någon annan stans. den har lite fler och lite klarare färger än jag minns den i småland. lite fler och lite varmare dofter än jag minns den i västergötland.

kasnke har den inget alls att göra med skåne, men den är hursomhelst himla fin just i dessa dagar.

den låter sig inte buras in i ett foto, sa johan. 
det är som att man vill älska med den, sa max.

jag sa inte så mycket utan försökte mitt bästa med att vara cool på bild. och hur jag än vände och vred, smilade och tog i, så var det ganska tydligt att den där hösten i fråga, var den av oss som lyste starkast.

och inte mig emot.

STOR DAG, mina vänner, STOR DAG.

Fleming Rose heter en dansk som för några år sedan valde att publicera ett gäng bilder på en profet på kultursidan i sin tidning. sen blev det ett jävla liv i hela världen. sen dog lite folk. och sen kom han till lunds universitet och snackade om allt detta.

OCH DÅ

fick jag gå in gratis. för första gången. jag och max och johan som skulle skriva om det i tidningen gick förbi alla och kom fram till en vakt som sa stopp och kollade på sin chef som sa, och nu citerar jag:

det är ok. press. släpp fram dem.


WHOHOOO!

NU BÖRJAR DET.

hörrni nu har jag varit barnvakt igen. och allt gick bra. varenda liten detalj flöt på idag. nästan så att jag blir fundersam själv. ingen grät och ingen kladdade ner sig och alla var glada. ingen var för varm och ingen var för kall i ytterkläderna som båda två studsade i utan problem. kalle käkade nästan ingen sand alls i lekparken och bad själv om pyjamasen sen, i förtid. maja protesterade inte ens när jag sa att vi faktiskt inte kan äta godis varje gång vi leker. det blir sämre blogginlägg av det här inser jag, när jag sköter mig på jobbet. och det är ju inte riktigt min stil.

nästa gång är det nog back on track.

när jag och anna var på gotland i somras hände en underlig sak, när himlen och havet bytte plats. det var som om havet var det som lyste mot en alldeles mörk himmel. ja jag har då aldrig sett maken till mystiskt ljus tidigare och kanske ser jag det aldrig igen. men där var det, på gotland, sensommaren 09.

senare den här kvällen skrev jag på baksidan av ett plåtster, som var det enda skrivbara jag hade för ögonblicket, att jag var lyckligast i livet dittills. jag lovar att inte glömma det skrev jag, att aldrig hade jag varit så lycklig som nu.



och sen blev det bara bättre.

har ju alltid gillat civil olydnad.

det intressanta här var att det inte är klottrat på glaste utan på pappret innanför. reklamuppsättaren måste således haft något emot von lidl.

kul.

i fredags hade vi tenta och då följaktligen tentafest. det är som det ska vara. här ska sägas att det var en alldeles brilliant liten tillställning och att jag nog inte skrattat så där mycket från magen på länge. ni kan tänka er att med så många skribenter och språkvirtuoser i samma rum och samma tentayra blir många finurligheter sagda framåt småtimmarna.

eftersom vi ju fortfarande är nya för varran är det även intressant att iaktta hur rollerna fortfarande inte helt satt sig. silverryggarna battlar fortfarande alfahanarna. ett sällsamt skådespel. dessa kraftmätningar kan ta sig olika mer eller mindre kreativa uttryck.

till exempel vem som längst kan hålla sig kvar, horisontellt, i korridoren.

jag har hamnat i en ekonomisk kris. jag känner mig åtminstone inte ensam.

men eftersom jag är en självständig kvinna, vän av ordning, en handlingens gestalt, osv osv.. tar jag tag i det här nu.

knep nummer ett:

köper storpack!

maja, min fina passunge, som jag förresten ska träffa imorgon igen, har precis som hon säger också en ko uppkallad efter sig. fantastiska varelser de där djuren.

nästan lika fin som maja själv. inte riktigt, men nästan.

idag fick jag reda på att det, på fullaste allvar, finns en kossa som är döpt efter mig.

kan ni tänka er!

utan vidare värdering i vilka likheter oss emellan som kan ha legat till grund för beslutet, blev jag så smickrad att jag kände mig tvungen att med ens hälsa på henne där i hagen.

sagt och gjort.

till er som inte hajjar alls vad jag menar. som jiddrar om avundsjukor och kaxigheter och så, så är det här bara en förtydling.

jag inser att jag är kanske en luddigheternas kvinna.

ang. bodström. så satte jag socialdemokratins framtida välstånd i hans händer. har alltid tyckt mycket mycket gott om karln och är tämligen övertygad om att han hade gått och blivit statsminister här om ett år om de valt annorlunda efter mr Perssons avgång. tråkigt bara att han tycker det är roligare att tjäna pengar än att sitta i riksdagen.

som ju leder oss in på punkt två då, ang bastun, igen. för jag tycker att det är tråkigt att typ bodström ska behöva välja mellan dessa två härligheter. och jättetråkigt att han känner sig tvungen att ljuga om det. sanningen är enkel: mannen tjänar inte en fjärdedel av vad hans poolare i gräddan gör och kände sig helt enkelt sugen på att jobba extra.

summa av kardemunnan: ge mer cash till politikerna, små som stora. flott ska det vara. och självklart ska vi ha snygga representationslokaler. riksdagen ska vara det finaste som finns, hörrni. politiker ska nämligen ALLA vilja bli. jag tror att vi får bäst politiker om det är många som vill ha det jobbet. och jag är rädd att det kan vara ett av de värsta jobben som finns idag. snart vill ingen bli det. poängen med demokrati är att vi ska avsätta dem om de inte sköter sig. men när de sköter sig vill jag att statsministrarna ska ha skitmycket betalt. massor med bilar och sånt. gärna slott. 

och kungen, vill jag inte betala så mycket för. jag tycker istället att han ska sluta leva på bidrag och skaffa ett jobb.


nåväl.

jag får så väldigt sällan medhåll här.
det gör inget.

jag gillar nämligen den nya stämningen på bloggen. lite mer edge här, nu.

FINT!

så måste vi skilja på äpplen och päron nu, sverige.

är det något som gör mig ledsnare än när politikerna fuckar upp sina förtroendeuppdrag är det när journalisterna gör sånna här hittepånyheter för att få oss att tro att de fuckar upp sina förtroendeuppdrag. och så sväljer vi hela skeden. tar handen och armen med när vi ändå är igång.

vi gastar och gormar om vad de gör med våra skattepengar och vi suckar när vi läser om de här skitpolitikerna som bara ska ha och ha och ha. med våra pengar. och det enda vi gör är att avslöja vilka bonnar vi är. att vi inte fattar ett jota. att vi inte fattar någonting alls.

den här bastun är en representationsgrej och den kostade inte ens två millar.

pengar som såklart är skit och ingenting i skattepengar sett. fullständig skit och ingenting. sicka bonnar vi är. vi vill inte lägga två millar på snygg representation för politikerna och då diskuterar vi liksom folk som vi VALT. folk vi valt att vara våra representanter, våra chefer för det här landet. 

tv4 lägger orden i munnen på oss och säger att i bastun kan statsministern nu koppla av och gå på nåt stengolv som kostade si och så många tusen per kvadratmeter. och att det är du och jag som står för kalaset.


NÄ NU JÄVLAR SÄGER SVERIGE.


jag tänker bara lite på kungen här. och vad vi kan tänka oss betala för honom.
och vad han ska med det till.

han ska ju..

just det,

representera sverige.

jag tänker på att victoria för ett tag sen sågs med en orange birkin-väska från hermés. en väska som i det utförande går loss på hundra tusen lök.

undrar vem som betalade den? hundra tusen för en accesoar.

det verkar då inte vara något som sverige hetsar upp sig för.
 

bonnar är vi allihopa.

på fredag har jag tenta. det är en väldig massa offentlighetsprinciper och lagar och etiska regelverk fast jag funderar mest över två saker:

1. TOMAS BODSTRÖM

vilken fullständig flopp han är. alltså han gör mig uppriktigt ledsen, denna praktnolla. man kan komma långt på charm och snygga käkben, men alla som inte gör jobbet de tar betalt för får sparken. och så ljuga på det där överlägsna sättet i tv. herrejösses. tänk det trodde jag att advokater åtminstone kunde luras med finess.

2. SVENSKA FOTBOLLSLANDSLAGET

vilken fullständig flopp de är, de med. är det inte, i ärlighetens namn, rätt skönt att det är över nu?

och när som helst nu ska jag nog antagligen snart kanske börja plugga.


fotografalexander tolkade den sidan i mig,

så här:

så är det möjligen så att jag kan ha fattat fel här.


men Barack Obama är, mig veteligen, the good old förenta staternas överbefälhavare.


ett land som nu ruinerar sin befolkning genom att bedriva krig i afghanistan, irak och pakistan.



med reservation för att det bara är jag -

så kändes det väl ändå lite tokigt, alltsammans?

var jag sex år och hemma hos min morfar. som varje år på hans födelsedag. det här året minns jag eftersom jag några dagar tidigare gjort min första solosång i kyrkan och för att jag den här dagen, för första gången var med i tidningen.

jag minns de stora hjärtpepparkakorna och den röda saften och lussebullarna och hanna och catrine och alla de andra i luciatåget. och så minns jag hur pappa med pampig röst läste högt från den stora tidningen, om lilla sara nygren som hade spelat maria och sjunigt alldeles själv. 

den där artikeln klipptes vad jag vet aldrig ur, utan blev kvar där hemma på floragatan hos morfar och försvann. farmor skulle komma på tanken fast långt senare, att klippa ur tidningsartiklarna för att spara i fina pärmen. så av den första, och kanske finaste, fanns inte ett spår.

tills idag.

när jag och motpolsjonas var i arkivet på lund universitetsbibliotek och rotade och jag sprang på alingsås tidning där nere bland microfilmerna.

och mindes datumet, morfars födelsedag. och mindes året, förskolan, 93.


och där var den.

så kommer min farsa på blixtvisit till mig om ungefär fyra timmar. han tar med sig en jacka, ett kontokort och två biljetter till lisa ekdahl i malmö i kväll.

kärleken i det, va.

att ha roligt. när man nu ändå lever menar jag.

i onsdags tog jag helg och sen har jag varit ute i de här skånenätterna jag kommit att tycka så mycket om. efter quizz med klassen i onsdags där jag kunde svaret på ungefär NOLL av tjugo frågor och en rätt rafflande runda i tosdags var det igår dags att skärpa sig och istället göra annat jag tycker himla mycket om, vara barnvakt.

fredagsmys i byllerbyn.

ungarna önskade sig pannkakor och käkade dem med glass-grädde-sylt och stor entusiasm. med händerna som sig bör. över alla kläderna, som sig bör. över hela bordet och golvet, som sig bör. jag är ju fortfarande ny på jobbet och har liksom inte hittat haklapparna. och så fick jag en brilliant idé att gå till affären med de små brottslingarna för att de skulle plocka varsin säck godis. rolig utflykt tänkte jag. tog väl ungefär 45 minuter att få på dem ytterkläderna. för att inte tala om hur sockerhöga de var när klockan tickade mot läggdags, med magarna fulla av dumlekolor och ingen plats för välling.

passungarnas föräldrar är uppfriskande liberala när det kommer till vad jag låter dem göra. 

kan hända är det brist på nannys i den här stan.


men vi har det så fint, kalle, spindelmannen och jag.