ge om du kan
är mitt nýa nu. viktigare än viktigast i livet,
ge om du kan.
jag är en usel bloggare, förlåt mig. eller så är det att smickra mig själv att ens tänka att någon skulle sura för att jag inte skriver. det är det nog. så slutar jag med det.
jag har massor att berätta. fyndigheter. roliga bilder. pappa var här. tobbe fyllde år. vi gick tillexempel på kortfilm på bio. och på lisa ekdahl. sagolisa lisa ekdahl. och pappa som betalade kollekt med kort i kyrkan. det var kul. så det ska jag skriva om snart.
men just nu har jag tittat för mycket på stjärnorna igen.
tappat det, igen, och landat i
existensen, återigen.
jag fattar det inte. alla dessa oändligheter och oviktigheter, som i sista änden är allt.
all denna strävan. all denna totala meningslöshet.
herregudars.
har dock en tanke i huvudet som jag älskar.
att den som tar ut glädjen i förskott riskerar aldrig att bli helt utan glädje.
hur det än nu blir.
ropa alltså alltid hej. hejvilt. oavsett vatten.
besvikelse är ändå aldrig en större sorg än sorgen i sig.
ska bara filura på det här lite till.
typ till klockan tio imorgon när min grupp bestämt tid, TROTS att vi är fria att plugga när vi vill nu.
tio i skolan betyder 07.30 i sängen.
det här valde dem, när de valde fritt.
herregudars.