sariskt

min pappa smsar mig när jag sitter på bio ikväll och frågar vad jag tycker om körslaget. (no dineros pappio) det är synd att jag missade det tänker jag, är säker på att det är nåt för mig, minsann. såg ni det?

kör är det nya svarta. på tal om det, nu ska ni få höra att jag fått klartecken om att jag kommer få egna inhyrda körsångerskor på den nya demon. jag känner mig ungefär som mariah carey. 


ikväll sitter vi i var sitt rum nu med våra magar i vädret, jag och han med det varma hjärtat. han norpade mig från biblioteket idag och tog mig istället till mycket god mat och vin och no county for old med och litervis med godis.
filmen jag missade körslaget för var absolut sevärd. suggestiv säger tobbe och jag låtsas att jag fattar vad han menar.

en lite dråplig grej som hände i salongen var att en snubbe på raden under mig av nån anledning fick till ett mycket underligt läte och jag fick ett sånt sjukt garv på det. fick i mina försök att inte helt förgås i min skrattatack försöka vrida mig och tänka på typ tentor och sådär. smittade tobbe oxå såklart som blev tvungen att titta bort och tänka på fotboll medan en till synes händelelös monolog fördes på duken framför oss.

och så säger nån;

and then i woke up.

och så var det klart. vi vet inte hur den slutade nu. på allvar.

typiskt.

nu gick det upp för mig att pappa i sin kommentar syftade på att jag brukar säga så om idrottsmän typ höjdhoppare. liksom fråga mig varför de inte bara tar i lite hårdare.

ni vet när de hoppar, och så ligger ribban först kvar och sen ska den ändå envisas med att ramla ner i sista stund. så där lite retligt. då brukar jag tänka att varför tog de bara inte i

lite till

så hade de ju hoppat lite högre.

och ja, varför gör de verkligen inte det? jag menar det är ju fel att jämföra med mig nu eftersom de vill ju inget hellre än att hoppa över. de vill inte titta på tv eller hångla eller dricka ashärliga alkoholfria drinkar,
bara hoppa över. 

alltså, ni oroar er väl inte? jag kommer fixa det här. jag blir bara lite trött på mig själv och jag antar att det är just det som krävs. det är när det inte finns någon väg ut jag gör det. och jag gör det bra då. tjugofyratimmarstentan var mina glorydays just därför. alternativen utraderade. upp till bevis. nu eller aldirg.

det är det enda som funkar för mig. kan ni komma ihåg ifall ni tänker ha med mig att göra i nåt sammanhang i framtiden. spurten är min.


ikväll offrar jag mig, äntligen. jag skippar så ska det låta till och med. jag kompromissar eftersom jag ska upp tidigt och plugga vidare så ikväll går jag ut nykter. låt det sjunka in lite, addera min nya svarta klänning och tänk mycket sofistikerad frisyr och röda läppar. två grannar, som i gamla tider med den enda skillnaden att det är närmare hem nu. det börjar reda upp sig oxå den här marsen. ett år sen känns som ljusår och det får mig direkt då att tänka på var jag är 365 dagar från nu.

jag gillar det där kolonet bättre än det andra. jag vet inte egentligen varför eller vad som är skillnaden på dem men det här heter semikolon. så mycket fränare, inte riktigt kolon, fast nästan. det förhäver sig liksom inte. fint.

hursomhelst så funderar jag vidare nu.


en rolig grej som jag hört är att det ryktas om att cammersand, min gamla vapendragare skulle ha en affär där hemma i herrljunga. alltså en tjej sådär, vid sidan om. hela den tanken gör mig väldigt uppspelt och får mig att tänka en rad olika saker.

tillexempel vilket konstigt uttryck det är, att ha en affär. hans tjej har ju förresten en affär hon med. där säljer de kläder och så, rätt snygga. sen tänker jag på att om man vill peka ut nån att ha en affär får man väl ta nån lite slugare person. kristofer är ju skitskraj för allt sånt. livrädd. de är de sötaste paret jag vet fortfarande efter alla dess år. de skriver lappar om hur mycket de älskar varandra varje dag och sätter på kylskåpet eller lägger i varandras jackfickor eller hur de nu gör.  han skriver dikter och köper designerklänningar i paris och är så jävla fin. jag tänker på att hon heter sophie the trophy på hans telefon.

sen tänker jag på det där med affär igen. och han och antons projekt genom hela gymnasiet; extreme cheating. (märk väl semikolon) kanske bet han sitt framtida jag i svansen där.

själv tyckte han att det var lite coolt sist jag träffade honom, att det ryktas och så. han satt i flottigt hår och wifebeaterlinne i sin soffa och sa "har du hört nyllet, att jag har en affär. jag vet inte vem som hittat på det men jag känner att det är en rolig sak. jag försöker smyga in att jag börjat röka braj oxå, nu när det ändå snackas menar jag."

en ny, som jag undrat över


varför har man öronvax?

så sjukt onödig uppfinning, väl?

eftersom inget jag har i mig vill släppa taget och komma ut så lät jag det vara i morse. försökte och försökte men nej, inte då. så jag åkte till stan istället och väl där gjorde jag lite olika saker med olika bra resultat.

käkade med glada vänner. bra
råkade kasta ett mynt på en flong ny merca. sådär.
köpte en ny klänning, mycket franska rivieran på den. mycket bra.
köpte två till. mja.


men det hjälpte inte. jag har bara ytterliggare ångest nu. fy fan. inte ens kladdkakan på palladium hjälpte mig. vad gör man. bara börja, säger de åt mig. det är allt de har att komma med. oproffsigt tycker jag att föreslå en sån sak. som om lösningen och problemet är samma.

hur brukar ni göra?
hur börjar ni?

det är typiskt hur man blir när det ska tentas. lite stingslig, lättirriterad. det är skönt att det aldrig är så annars. hittills då har jag inte kommit nånvart alls med min hemtenta. den ligger där och mopsar upp sig mot mig. tjabblar om analyser, syften slutsatser och allt sån skit. det värsta är såklart att jag valde fel grupp. de andra stavetarna skulle svara på två frågor och så var det klart. samma fenomen som att man alltid ställer sig i fel kö på typ ica när man bara har en liten annanas i famnen och får vänta i en halvtimme. ni vet hur det känns.


julia plockar fram sommarskorna här nu. mina är ju redan sedan länge ute i det fria och om ett litet slag kommer min kille och hämtar upp mig för en lunch i solen. min gamla vän elias är här oxå. det känns inte som tentavecka. det känns som värme och fina ögon. det vore ju typiskt om jag skulle kugga den här, som är den i särklass lättaste hittills, bara för att jag har sån feeling på våren.

en anna grej jag inte alls gillar var att jag hade ett svinbra inlägg i skallen igår. ett scoop asså. det var finurligt upplagt med smarta små formuleringar. nåt jag hade vart med om som jag tyckte skulle visa på hur jag har det här i växjölivet. men nu har jag helt glömt det. jag sitter och liksom ruvar på det men det verkar ha annat för sig och vill inte alls kläckas.
 

jag tänker på några saker som jag vet, att nån ätit min makrill. det känns så ledsamt. att jag är så kopiöst trögstartad när jag ska göra nåt. att jag har träningsverk nåt så in i hästväg. men inget av det var det.

det är inte för att jag inte vill som jag inte bloggar. nåt är helfel med den. och även om det verkar som om alla andr kan blogga fritt så är det här första gången jag kunna logga in på några dagar. men håll ut. de ska visst byta servrar eller så typ just nu.
.
servrar, vad det nu är, är förövrigt svaret på frågan om vart internet är.


statusen för mig är tentaplugg igen. fast hemtenta den här gången och jag tänker att det borde gå lättare. meeeen ja. ni känner mig.  jisses vad jag glor dessa dagar. jisses.

jag har fått bloggtorka igen. återkommer ofta när jag är på hemmaplan. jag funderar och funderar på nåt smart att skriva. nåt ni skulle gilla.

men om jag öppnar skallen är det ju alltid en karusell där inne. långfredagar som korttisdagar ett litet raveparty som snurrar i mig. vanligtvis brukar jag sortera i det för att ni ska fatta nåt. nu bara jag rippar, rakt av. 


karlpetter åker ur lets dance och jag vrider tillbaka tiden till när jag tog körkort i säffle. hur det kändes i magen när jag gick där ensam vid vattnet och ville inget annat än att allt skulle försvinna. att jag ville veckla in den stan i en näsduk, snyta mig och sen stoppa ner i fickan. äckligast möjliga. glömma att jag kom dit, lägga mig ner, ge upp. åka hem till sånt jag visste nåt om. adam gjorde ju sedermera succé där och de hade antaligen ingen aning då om vem hans syster var. en värsting till syster gick ju oxå på tv förut när jag tänker närmare på det. och när jag tänker på den filmen tänker jag alltid på erika brorsson som sjöng i min kör och som gillade den svinmycket. jag minns att hon berättade för mig när jag var 13 att det var så synd att hon fyllde tjugo på en lördag. systemet var ju inte öppet då på den tiden. det var en härlig tid ändå. i kören. mycket man lärde sig där. gäspkänslor och tänka att man är som en burk. eller om det var tunna.

jag tänker på att jag ätit för mycket idag. sen på att det var gott och sen funderar jag på att ta bort den tanken. mamma dundrar in här nu, sträcker ut armarna som jesus och säger att jösses du det är kallt här inne. sen går ut hon och lämnar mig endast med tanken om motsatsen. sen på killen på ica i dag som plockade upp det jag tappade och att han säkert tänkte att det var en engångsgrej. tänker på min kille som säger att du får allt jag har sara, fast håll dig ifrån porslinet.

sen på påsk. på när man var liten, på hanna, catrine och jag med kinderna fulla med fräknar som mamma gjorde med toppen på mascaraborsten . på hur vi åkte runt sådär med förkläden och hucklen, och den stora godisskatten sen. på madeleine lindelöf av nån anledning.

på långfredagen och om det är sant att han hängde där. tänker isåfall på spikar. två tum två, eller vad de kan tänkas heta. eller är det reglar? konstigt att bli religiös en dag om året också, men det borde nog va lugnt. imorgon är det ju över. tänker på lisa ekdahl sen och hur hon tänker om gud och på jonas gardell som skrev boken och sen gav den till mig i göteborg en gång och skulle jag skriva en kanske den skulle heta typ

lova att ge tillbaks mer än du stal

tänker att det är ett önsketänk men att jag låter mig ha det för att fortsätta försöka. tänker på hur den här bloggen ska sluta. på att det inte finns nåt sånt. anna är i malmö där sverige slutar och det är så fel att jag är här, i hennes stad nu, utan henne. inte min längre. och det konstiga i det.
tänker att nej nu får jag sluta
och så gör jag det

jag tänker på italien och på att vi bytte hårfärg och skapad egna livsstilar strax där efter. på allt vi gjorde där. champagnen. lyxkrogarna. det overkliga över alltsammans när man slår ihop herrljunga20åringar och bellinis på cristal. jag tänker att vi alltid varit tre fast alla sagt att det inte går. att just det nog är vår gemensamma nämnare, att visa att sånt går. tre helt olika, tre helt lika.

imorgon är onsdag och startskottet på den här påsken. jag tänkte ta det lugnare än förra, men jag lovar ingenting.
hur går det med påsken för er? pyntar man? jag vet inget sånt längre. ska man ha ris fjädrar och allt det där eller är det mer en ursäkt att få äta nu?

vart ska ni?
kommer vi ses?
åsa, jennie?
evelina?
mackan?
kristofer?
malin?
sofie?

har ni tid över eller?

vi har kollat på film. ätit kladdkaka och nu återstår bara vår differens på några timmar innan båda sover. imorgon är jag ledig. det känns som luft i lungorna. som öppna armar.

jag hittar den här bilden på aftonbladet och adopterar dem direkt. läser om hur hon räddade sin brors liv när hon bröt armen på stackarn och de upptäckte hans cancer i tid. det skrivs att de kramas ofta och nånstans där låter jag den här natten börja. i syskon. kanske den yttersta och starkaste av ovalda kärlekar. kanske den mest komplexa, svårflörtade.

det slår mig att vi alltid gör det vi måste, i första hand. vare sig vi måste eller inte.

klockan 04.35
en schlagerfinalnatt.

det är inte riktigt klokt. i morse prick klockan åtta satte jag mina nakna fötter i de små skorna och sen rakt ner i en decimeter nyfallen snö. de skrattar åt mig, statsvetarna. hjärtligt men ändå. de har all rätt.


jag såg att den nya krönikan kommit upp, en dryg vecka för sent och jag blev inte annat är ledsen när jag såg det som börjat nu. ändringarna. försiktigt smyger sig ett lokaltidningstänk in där och så känner de kanske att den här sariskan inte går riktigt så att säga, genom rutan. och så bestämmer de att vi vet minsann hur vi gör det här lite mer läsarvänligt. och så ändrar dem. ett tag ändrade de systematiskt mina rubriker med anledningen att de ju var menade att få folk att vilja läsa. det tyckte jag var lite ledsamt, som om jag inte hade funderat på orginalen.
 
nu har de lagt till en massa utroptecken. jag gillar inte utroptecken alls. allt blir ju annorlunda med dem. känslan går förlorad, blir begravd i det hastiga utropet. kolla

Lita på livet.

Lita på livet!

det är en skojfrisk, hurtig person som skriver med utropstecken. nån i kalle anka. nån som är glad i hågen och vill att alla ska fatta hur självklart det hon gormar om är. en som knäckt koden. en som vet.

jag vill inte ropa med mina texter. kanske ibland när jag skadat mig eller klarat en tenta kanske hittat en snygg kille som blivit kär i mig eller så. men man ska hålla sig ifrån att gasta om livet när man är 21. så vill ni hålla er i min känsla så försök tänk att jag mer viskar fram det. eller säger lugnt. sansat. bara nåt jag funderat över, inget mer.

söndagar igen. det känns som allt landar där. söndag söndag söndag och det smartaste är väl att gilla dem.

jag började med att ringa pappa och fake-ge honom inflames nya. blev inte så bra. fortsatte sen med att trampa upp stukningen i foten jag lyckades få sist när det var för mycket vin här. jag undrar om det var solljuset nu som gjorde skillnaden, för så här ont gjorde det min själ inte sist. ni skulle sett mig, grabbarna som jag promenerade med bevittnade ett underligt skådespel då jag gick igenom hela mitt känsloregister på bara nån minut, där utanför ica.

nu är den ond och verkligen så ful, foten. och den är inte vacker annars, herregud, pinsamt.

men så hörde han av sig den fjanten, magnus, lärarn. och bara helt vägrade foga sig. det gör mig tokig den inställningen. samma som att nåt pucko inte gillade melodifestivalen igår fast det var den enda kvällen på året som själva festen faktiskt går ut på det.  låt det va då, kan jag tycka. sen det där om rasism igen. smaraste sättet att lösa problemet är ju att fråga folk om de är just, rasister. för då finns det ju inga i sverige.

jag sätter mig lite på tvären idag. det är synd. jag försöker men så blir det som för sanna nielsen att folkets stöd är där men ändå går det inte helt i lås. det går upp för mig att vissa dagar är också andras dagar. det får jag ge dem.

det är så strålande igen. hela jag ligger och pirrar i takt med verkligheten. jag vaknar den här morgonen med gårdagens smink och en skata som byggt bo i mitt hår och slår upp ögonen mot det största leendet i sverige. det är så vackert det där innerliga i hans sätt att säga godmorgon.

sången igår väckte mig igen. fyllde på fyllde upp igen och vred allting tillbaks till start. jag önskar att ni har era sätt att göra det ni med. jag hoppas att det funkar och att ni får känna så här ni också ibland.

det var så mycket folk igår att jag inte ens kan ha så många i huvudet på en och samma gång. min största publik tror jag och jag älskade ju det och när nån längst fram började sjunga med på slutet kom patrik helt av sig. det var så fint, när den hårda gitarristen blev lite rörd.

jag tänker på andra saker nu. melodifestivalen såklart. på glitterlockar och våfflor i kväll. men också att jag saknar min mamma och pappa nåt oerhört. något i mig önskar att jag alltid ska få göra det. att de aldrig ska va på något annat vis med oss. nej att alltid ska vi vara de magneter vi är nu. han vet inte om det själv än men på onsdag kommer min pappa och hämtar hem mig.
jag låter det stå som en metafor även om det är på riktigt, och tänker att 

det är en vacker tid det här
en vacker tid.

åh nu börjar det här goda igen. det som alltid börjar ungefär några timmar innan.
det är så skönt. det är så spänt, så viktigt varsamt omtåligt.

först får vi mat. sen får vi spela. är det inte fantastiskt så säg?


den här fredan avväpnar mig med sina frysta jorgdubbar och häller sedan försiktigt ner lugnet och den höga pulsen i en lagom stor skål och rör om.

och ibland när man inte själv fattar finns trösten i att kroppen ändå gör det. min viker sig dubbel och lägger sig ner när jag inte lyssnar. blir lite mindre schlager, lite mer kent, skulle man kunna säga. när jag vill mer än vad jag kan.

det var för mycket jobb de här veckorna. för många regniga mörka mornar och för många sena biblioteksnätter. vitaminerna tog slut i burken och det var för många politiska termer de här veckorna. för höga toner. ögon som är vakna men inte.
för mycket som jag inte gjorde fast jag gjorde skitmycket
när jag borde tyckt om, jag borde gått på bio och jag borde ätit mer godis.

man får skärpa sig, också åt andra hållet. balansera så att man skyddar sig inte bara från lugnet utan oxå från de snabba hjärtslagen
lugn sara säger tobias vi bara pluggar nuförtiden säger paula följ med hem igen säger grannen när ses vi frågade julia jag saknar dig sa anna och jag säger vila mig, älskade.

det blir ingen tenta för mig imorgon. jag höll på att kräkas på skiva förut och det hade vart nåt sa producenten. gå hem med dig, hur många veckor var det sen du sov sist? du ser inte ut som du brukar.

fort fort rullar det nu.

kom just hem från jobb i falkenberg. bibblan för mer tentaplugg nu. utbränd och emotionellt utmärglad heter boken idag. vafan. det kan jag tycka är en smula onödigt.

sen funk! hur kul är inte det? funk är härligt. funk är funky! det är dans asså. en gång var det en kille i england som sa att jag hade funky feet. tyckte det var gulligt sagt först men sen fick jag förklarat att det mer var ett utryck för lukt. jaja.

sen mer plugg. ledarskap. det är bättre, känns auktoritärt och coolt. tror ni man pallar den här veckan med? kanske. vi får se. det är ju inte hela livet. igår när jag skulle plugga föddes istället en krönika sådär blixtsnabbt i mig. det är en liten förlossning varje gång och den här gick så lätt. inga stygn. så längesen nu som de bara ramlat ur sådär. det är lite som att rapa, om det nu är det man är sugen på. man har inte mycket att sätta emot, bara att åka med.

den förra trodde jag skulle vart med igår, men icke. nu har de alltså två färdiga som ligger. gott gott liv.

på fredag är det spelning! patrikgitarr och sarasång och så fyller vi på syret i blodet igen. tänk sen melodefestival och bio och vin allt sånt mysigt en helg kan ha i sin knytna hand. tänk klapp på pannan och duktig du är gumman.

imorgon är det jobb i katrineholm ja, och visst är det för långt för mig. känns som norrland. minst. hur känner ni?
och vad säger ni om att jag inte fattade hur man tog ur nyckeln ur bilen idag?satt helt nollad där och såg dum ut alldeles för länge för mitt ryktes bästa. men stört omöjligt var det ja. som de har garvats åt det nu.

men vem fattar om man inte vet att man ska lägga i backen? är det så logiskt? lägg av saab, backen? pfft.

på usa. och det som händer där. på folk där och att det är deras skitföretags fel att jag är så fattig nu. lite så.
och så funderar jag på krig och på att det va fem år sen man skulle se över saker och ting jävligt snabbt i irak och att de fortfarande är där, soldatpojkarna, med likadana finnar som jag och att det är 63 attacker om dan trots att de inte ens själva vet varför och sen att det här inte ska vara en politisk blogg.

jag tänker på att killen i min klass slog huvudet på spiken och sa att vi kommer ändå ha det bra här. sen får man bestämma om man vill vara med och putta på de andra. stötta. jag vet inte. det är svårt hur vi än gör.

och så har jag tappat lite tron på att det ens spelar nån roll om de väljer bruden eller the black dude eftersom de ändå inte vinner sen.

sen funderar jag på varför just den här måndagen blev sån här och om det tänkt fortsätta. om det fortfaradne kanske har lite med carola att göra. lite dåligt samvete, som ju blivit min paradgren, har jag ändå för att jag brusade upp idag. nån snackade om livets ord och sa att jag kan fan inte döma den organistationen utan att ha sett den med egna ögon. sara du måste ge dem respekt för att det är en grym organisation det där. jag sa att nej det vill jag inte och det var kanske onödigt. jag gillar respekt ändå.

men sen landar jag återigen i frågan om när man ska stå up för det som egentligen känns rätt och när man ska lugna sig för den goda stämningens skull. om det isåfall aldrig känns lönt, när bygger vi då egentligen det vi tycker? blir det då ens lönt att tycka? när sätter vi ner varje fot i riktning mot en lite varmare tillvaro om inte i verkligheten, en måndag.


 

vi röstade in en ny regering på vallöften om sänkt skatt. man vill leva på sin lön, det vill man. läste idag att de gjort precis det vi valde dem för. tjänar man tjugo papp har man nu fått hela 250 spänn mer i månaden. gött.
kostade staten 13 miljarder. snart gör vi en likadan sänkning till. 
bra val där.

och igår visade det sig återigen att svenska folket inte vet sitt eget bästa. jag känner mig helt tom på insidan. själen har lite tagit ledigt nu. den här söndan ligger jag med ansiktet mot väggen utan smink och väljer att inte prata med någon. går upp endast för att gå på toa och äta pizza.

nordman,
hur fan tänkte ni där?

det händer hela tiden nu. jag är skiträdd att jag ska säga nåt dumt, men vi har enats om en regel att man kan inte ställas till svars för det man gör när man sover. inkluderar fisar oxå.

jag sov och han läste bredvid. det luriga med mitt sömnprat är att jag kan ha ögonen öppna och se helt ut som jag är vaken. jag är tydligen skitlurig så sett. häromdan väckte jag honom, satte mig upp och sa att han hade en snygg skjorta på sig. och sen att det var fullt i taxin.

i natt lät det så här:


jag AAAAAAAAH!!
han men gud vad du skräms, vad är det?
jag nej lugn, det var bara ett barn
han va? var då?
jag på trappan där
han  vad snackar du om nu, vilket barn?
jag  jo det är som en... klump av barn. men bara ett.


men man kan inte hållas ansvarig.

ja det är fortfarande lika rött. hela mitt skin är glansigt, skimrande rött.
det är en varningsfärg, det vet ni va?


tur att jag är ledig idag. julia är borta och tobben har killkväll. de är så roliga de där killkvällarna. då spelas det fotbollsspel och tvspel och xboxspel och jag vet inte allt vad spel det spelas. dataspel. ingen vet helt och hållet vad som händer bakom de där stängda dörrarna. det håller på till åtta på morgon ofta. nån har slagit ett mystiskt hål i väggen vid hallen. officellt för en missad straff.

och jag har pantat ölen efteråt en gång. det var en rolig dag.

hursomhelst. det blir en dag för mig själv. ska skriva klart krönikorna som ligger här och bränns. vi ska brännas på kapp nu. jag älskar att jag får det. jag älskar att de får växa i mig och jag älskar ni läser dem.

det var meningen att den här dan skulle bli lika effektiv som igår. jag försöker så hårt dessa dagar. sviktande resultat.

igår gick jag upp halv sju och var asglad över mig själv. log överlägset mot mitt fjuniga nylle i spegeln, den här dan tar vi hem.

sen gick jag på föreläsning och var så het att jag typ brändes. slängde mig med ord som kausala samband, kognitiva strukturscheman. hade glasögonen på, självfallet. skulle i vilken sekund som helst kunnat fylla i några blanketter. hög trovärdighet på mig där.

sen gick jag hem till min kille väckte honom med kaffe på sängen och lagade mat och såg snygg ut. skitgod mat oxå. jag hade honom så att säga, på kniven. 

efter att jag vinkade av honom till jobbet med en snygg scarf sådär som de gör i de gamla filmerna tog jag en powerwalk runt växjösjön klass: lång. sol och motion. hur hurtig är inte jag?

pluggade vidare sen om politiskt beteende på fackengelska, plockade lite med min vårstädade lägenhet. pratade med blommorna. tog en sväng till studion och la lite demosång på den fjärde låten på den nya demon och sen gick jag direkt till yogan.

jag tycker det låter som en sjukt modern människa. jäkligt cool.

idag tänkte jag att det var liskom , min nya stil.
men så blir jag återigen påminnd om vem jag är.

försov mig.
dundrade in till de andra ministatsvetarna mitt i allt. hade fel block med mig. fick göra en pudel och erkänna. en timme sen och nyvaken. fattade såklart absolut ingenting, en ung moderatkille i för tajt skjorta utklassade mig i diskusisonen om nåt som heter postmodernismen. ah, fjantmodernismen.

lurade sen min kille att jag skulle bjuda honom på mat. somnade istället på hans soffa så vi inte hann. jag menade väl men han fick akutäta värmepizza. skulle klippa hans hår oxå, han har en sån apparat man rakar med. går på fem minuter sa jag men det gick väl sådär. vi gjorde inte slut. tur.

såg skylten med NYA RÖR, SÄNK SOLTIDEN utanför solariet. 
kände mig fortfarande cool så jag drämde till med arton minuter.

nu kan jag inte röra mig. ser ut som en liten fluffig rosa gris som bara en mor kan älska. seriöst, jag är så bränd. ao. har fått ställa in allt ikväll, jag kan ju inte ha kläder på mig. skulle pluggat på bibblan, fikat med von essen och gått på ett mördarstyrkepass.


idag tänker jag på igår och det gamla ordspråket
en gång är ingen gång

2-0 till arsenal. men det är ju inte konstigt, milan hade ju inget att spela för. man måste ju komma minst fyra för att få spela vidare sen.

fattigt med inspiration där ja.

det är en rolig dag!


jag gick upp tidigt, första gången på mja. skitlänge. som jag gillade det.

solsolsolsolsolsolsolsolsolsolsolsol

det kom en tant förut när jag och det lilla hjärtat satt på en bänk och vilade fötteran och åt choklad och sa att det såg så fint ut.
det är det


jag klarade tentan!
maaaaha.



nu studion!
sen yoga!

känns det lika bra hos er?

jag surfar runt här nu och hittar den här bilden. min gamla kille.

livet har humor.


rock on.

söndagar är alltid nåt man funderar över med en hjärtklaff i vardera hand.

vi hade roligt. det händet så mycket. så fort. malin och evelina dundrade in och försvann lika snabbt. som en injektion av liv färgade de den här helgen varmt röd. det var en del nytt, mycket av det vi kännde igen och kanske mest utmnärkande var det trötta ögon som ler och säger du är ju fan inte klok du.


ani difranco släppte en ny skiva för nåt år sen. man kan förstöra det rätt enkelt om man naivt tror sig kunna förvalta den lilla skatten i en laptop. då får man skylla sig själv. tobbe kollar fotboll och jag skriver nu mera krönikorna här. med dörren stängd och inspirationen i högtalare värda, ja vad vet jag, men en årslön iallafall. vore väl synd och skam om det inte skulle gå lättare nu.

och kom igen. kontrabas. är inte det det absolut sexigaste instrumentet trots allt?

har jag förresten berättat om att jag glömde min pinkod? det är så konstigt. här har man knappat in den kanske tio tusen gånger, minst en gång efter varje lektion i kanske fyra år och så en dag, bara sådär. borta. jag kunde helt enkelt inte komma ihåg den. minnet raderat.. fullständigt. jag fick skicka efter den per brev och inte ens när jag såg den framför mig sprattlade det till i huvudet. fyra siffror i en kombination jag kunnat svära på att jag aldrig tidigare sett.

det skämmer mig, verkligen. vad är det som hände i huvudet där? hur allvarligt ska man ta det. och varför?
vinet? chokladen? de sena nätterna?