sariskt

det är så strålande igen. hela jag ligger och pirrar i takt med verkligheten. jag vaknar den här morgonen med gårdagens smink och en skata som byggt bo i mitt hår och slår upp ögonen mot det största leendet i sverige. det är så vackert det där innerliga i hans sätt att säga godmorgon.

sången igår väckte mig igen. fyllde på fyllde upp igen och vred allting tillbaks till start. jag önskar att ni har era sätt att göra det ni med. jag hoppas att det funkar och att ni får känna så här ni också ibland.

det var så mycket folk igår att jag inte ens kan ha så många i huvudet på en och samma gång. min största publik tror jag och jag älskade ju det och när nån längst fram började sjunga med på slutet kom patrik helt av sig. det var så fint, när den hårda gitarristen blev lite rörd.

jag tänker på andra saker nu. melodifestivalen såklart. på glitterlockar och våfflor i kväll. men också att jag saknar min mamma och pappa nåt oerhört. något i mig önskar att jag alltid ska få göra det. att de aldrig ska va på något annat vis med oss. nej att alltid ska vi vara de magneter vi är nu. han vet inte om det själv än men på onsdag kommer min pappa och hämtar hem mig.
jag låter det stå som en metafor även om det är på riktigt, och tänker att 

det är en vacker tid det här
en vacker tid.