sariskt

det är inte riktigt klokt. i morse prick klockan åtta satte jag mina nakna fötter i de små skorna och sen rakt ner i en decimeter nyfallen snö. de skrattar åt mig, statsvetarna. hjärtligt men ändå. de har all rätt.


jag såg att den nya krönikan kommit upp, en dryg vecka för sent och jag blev inte annat är ledsen när jag såg det som börjat nu. ändringarna. försiktigt smyger sig ett lokaltidningstänk in där och så känner de kanske att den här sariskan inte går riktigt så att säga, genom rutan. och så bestämmer de att vi vet minsann hur vi gör det här lite mer läsarvänligt. och så ändrar dem. ett tag ändrade de systematiskt mina rubriker med anledningen att de ju var menade att få folk att vilja läsa. det tyckte jag var lite ledsamt, som om jag inte hade funderat på orginalen.
 
nu har de lagt till en massa utroptecken. jag gillar inte utroptecken alls. allt blir ju annorlunda med dem. känslan går förlorad, blir begravd i det hastiga utropet. kolla

Lita på livet.

Lita på livet!

det är en skojfrisk, hurtig person som skriver med utropstecken. nån i kalle anka. nån som är glad i hågen och vill att alla ska fatta hur självklart det hon gormar om är. en som knäckt koden. en som vet.

jag vill inte ropa med mina texter. kanske ibland när jag skadat mig eller klarat en tenta kanske hittat en snygg kille som blivit kär i mig eller så. men man ska hålla sig ifrån att gasta om livet när man är 21. så vill ni hålla er i min känsla så försök tänk att jag mer viskar fram det. eller säger lugnt. sansat. bara nåt jag funderat över, inget mer.