sariskt

söndagar igen. det känns som allt landar där. söndag söndag söndag och det smartaste är väl att gilla dem.

jag började med att ringa pappa och fake-ge honom inflames nya. blev inte så bra. fortsatte sen med att trampa upp stukningen i foten jag lyckades få sist när det var för mycket vin här. jag undrar om det var solljuset nu som gjorde skillnaden, för så här ont gjorde det min själ inte sist. ni skulle sett mig, grabbarna som jag promenerade med bevittnade ett underligt skådespel då jag gick igenom hela mitt känsloregister på bara nån minut, där utanför ica.

nu är den ond och verkligen så ful, foten. och den är inte vacker annars, herregud, pinsamt.

men så hörde han av sig den fjanten, magnus, lärarn. och bara helt vägrade foga sig. det gör mig tokig den inställningen. samma som att nåt pucko inte gillade melodifestivalen igår fast det var den enda kvällen på året som själva festen faktiskt går ut på det.  låt det va då, kan jag tycka. sen det där om rasism igen. smaraste sättet att lösa problemet är ju att fråga folk om de är just, rasister. för då finns det ju inga i sverige.

jag sätter mig lite på tvären idag. det är synd. jag försöker men så blir det som för sanna nielsen att folkets stöd är där men ändå går det inte helt i lås. det går upp för mig att vissa dagar är också andras dagar. det får jag ge dem.