sariskt

söndagar är alltid nåt man funderar över med en hjärtklaff i vardera hand.

vi hade roligt. det händet så mycket. så fort. malin och evelina dundrade in och försvann lika snabbt. som en injektion av liv färgade de den här helgen varmt röd. det var en del nytt, mycket av det vi kännde igen och kanske mest utmnärkande var det trötta ögon som ler och säger du är ju fan inte klok du.


ani difranco släppte en ny skiva för nåt år sen. man kan förstöra det rätt enkelt om man naivt tror sig kunna förvalta den lilla skatten i en laptop. då får man skylla sig själv. tobbe kollar fotboll och jag skriver nu mera krönikorna här. med dörren stängd och inspirationen i högtalare värda, ja vad vet jag, men en årslön iallafall. vore väl synd och skam om det inte skulle gå lättare nu.

och kom igen. kontrabas. är inte det det absolut sexigaste instrumentet trots allt?

har jag förresten berättat om att jag glömde min pinkod? det är så konstigt. här har man knappat in den kanske tio tusen gånger, minst en gång efter varje lektion i kanske fyra år och så en dag, bara sådär. borta. jag kunde helt enkelt inte komma ihåg den. minnet raderat.. fullständigt. jag fick skicka efter den per brev och inte ens när jag såg den framför mig sprattlade det till i huvudet. fyra siffror i en kombination jag kunnat svära på att jag aldrig tidigare sett.

det skämmer mig, verkligen. vad är det som hände i huvudet där? hur allvarligt ska man ta det. och varför?
vinet? chokladen? de sena nätterna?