sariskt

vi var i Dublin, hos min fina lillebror som tagit anställning hos den store microstoft och flyttat dit. resan var såklart fantastisk eftersom alla var med och efterson det irländska klimatet, såväl socialt som meteorologiskt, passar familjen nygren väldigt väl.

om vi skulle ha slappnat av så till den milda grad att vi glömt dem, fick vi på dublins flygplats på vägen hem en påminnelse om könsrollerna.


sjuka och barn är det kvinnorna som tar hand om på sin toalett.
det vet man ju.

jag vet inte var den här julvintern tog vägen, men försvann gjorde den. och inte sedan flera veckor innan jul har vi haft några lediga dagar vid havet. något som blir olidligt för min vattuman. två veckor klarar han på sin höjd, sedan sover han sämre, äter sämre och presterar sämre. aldrig tidigare har jag sett på maken till beroende.

så i torsdags tog vi ledigt och for till landet.

och det är väl inte direkt så att jag vantrivs heller. i min fina överlevnadsdräkt orkade jag pulsa ungefär de tjugo metrarna till bänken som björn och adam byggde när det nu var, på violet hill. bänken som sitter i lagom dingelhöjd och som jag tycker så mycket om att filura på.

på den där bänken ska jag sitta med mina barn och spana efter tumlare i viken. och rätt som det är så ska vi hisna och klappa händerna när vi ser de där fenorna rulla förbi. och då ska vi förstå att det inte spelar någon roll att farfarsfar köpte tomten och byggde huset, här är det vi som är på besök. här är det vi som lånar. här ska vi lära oss att här är det naturen som bor.

nu var här inga tumlare. bara sol. orörd metertjock snö. och kärlek.



hittade förresten vår toalettlektyr, som vi måste tagit med ovetandes om den andres val, sist vi har här ute.
vi är verkligen en perfect match, vi.




jag drömde mig bort med NKs juklappstips, och han läste Justitia, förteckningen över alla som just gått i konkurs eller fått betalningsanmärkningar.

i fredags gjorde jag min sista dag på borås tidning. det är alltid ledsamt. dels för det självklara ledsamma i att lämna, och dels för den kyliga osäkerheten i att inte ha en aning om vad man ska syssla med efter helgen.

jag vet inte hur många som frågat mig och hur många gånger jag sagt att jag inte alls oroar mig för framtiden.
men när jag igår fick min sista lön och den var tre tusen spänn blev det ändå läge att tänka tanken:
vad gör man, egentligen, när man står helt utan plan b och man bara förutsatt, grundat på en överlagg rätt bra feeling, att allt ska ordna sig?

jag tänkte och tänkte och kom fram till absolut ingenting alls.


och så igår ringde de från radion.



det ordnar sig.

Eftersom tidningen får så mycket böcker under ett år, plockar en liten jury, varje gång jul nalkas, samman ett litet bokpaket till var och en av alla de anställda och sparar på så sätt in på julklappskontot. Istället får man en hel bunt med fina olästa böcker, valda att passa en själv.

Jag väntade med spänning på vilka böcker de skulle välja åt mig. Som det ultimata kvittot på hur man tolkat mig och min person.

Och resultatet?



Den smickrar sönder mig, den där bokhögen!
Jag önskar verkligen att jag var så cool, som kvinnan som läser de här böckerna.
Att jag i själva verket inte läser böcker ligger dock närmare sanningen.

Men jag menar:

En stor tjock bok om kristisk granskning av Sverigedemokraterna
En fin biografi om Barbro Alving, superjournalist, urfeminist och grundare av tidskriften Bang.
Berättelser från det verkliga livet i Gaza.
Boken om Carrie Bradshaw, innan sex and the city.
En  bok om en gammal svensk arbetarklasshjälte.
En roman om kärlek, passion och en kvinnlig kämpe som vägrar passa in i samhällets normer.
och så en liveskiva, Jul i folkton, med min favorit Sofia Karlsson.


Vilken underbar juklapp! Och vilken härlig människa det är som läser allt detta!
Fullt med lager, karaktär och intellekt.

(ps! om ni blir extra sugen på någon av böckerna är det fritt fram att önska sig i julklapp!)

Själv fastnade jag extra för en av mina kollegors hög, när jag såg boken längst upp
"De 100 pinsammaste felskickade sms:en ever".

kärlek är den här tandbordsten på hotellrummen.
när han gått upp för att packa iordning inför utcheckning. och istället för att be mig komma upp och borsta så att han kan packa ner tandkrämen, ge mig fem minuter till.

det var en vacker sommar som gick. den sista sommaren innan allt blev som det skulle. sista sommaren allt var som det alltid varit. och jag kommer att minnas den,

så här.




men för någon vecka sedan var vi och lämnade den stora presänningen till marinan där båten vilar över vintern.
kunde inte låta bli att bli sentimental när jag såg den där på torra land.



de där fendrarna som hängde kvar i luften. man ser på knoparna att jag hängt ut dem och björn sedan fått knyta om en av dem snabbt, snabbt, när vi la till vid kajen här.

då på den sista resan, i oktober. i oktober när havet är som finast. när jag gillar det kanske bäst. när alla andra lagt upp, åkt hem, stängt luckorna. lämnat kvar kanske lite nötter eller kryddor eller vad det nu kan ha varit som låg kvar i nån låda längst in. lagt in flytvästar och simfötter och lagt locken på alla ekolod och radars och st'ngt av strömmen till radion.

när vi plockar ut alla filtarna. alla varma jackor. när vi äter skaldjur som för första gången på månader inte ruinerat oss och när vi sover ensamma i naturhamnarna i nollgradiga höstnätter. och när det som värmer, är havet på andra sidan plasten.

jag lever just nu i den fränaste tiden hittills. allt börjar här. men det blir för kluddigt att reflektera över alltsammans riktigt ännu.

vissa saker vet jag.
plötsligt har det dykt upp några grejer jag längtat efter.

en väldigt fin bil, till exempel



här gick jag helt och hållet på Annas rekommendationer. "nissan är det coolaste man kan ha i Usa."

och en lägenhet som ska heta vår. vår lägenhet. vår egen.
den kommer ligga i skogen, fast i stan. ibland råkar saker och ting liksom bara bli himla bra.

det är väl egenetligen det jag är utbildad till. det jag borde kunna. skriva om.. politik?

nu sitter jag på samhällsredaktionen i borås och väntar min första budgetpresskonferens. jag har kikat lite på de politiska konstellationerna i borås.. och... ja. jag fattar ingenting. absolut ingenting förstår jag av det jag läser.

här har man haft maktskifte. nu är majoriteten röd istället för halvblå som den var tidigare. men de rödgröna har inte majoritet i kommunfullmäktige... fast i kommunstyrelsen... och jag fattar inte hur det går ihop.

jag frågar någon.

får svaret snabbt.

- man har dealat lite med platser i nämnderna istället. någon fick den någon fick den. oavsett block. överskridande.

jag fattar ingenting.

vem bestämmer då?

ingen verkar veta.

kanske inte ens de själva.

men snart är jag där.
och ska fråga!
ställa till svars!
granska makten!

nu kör vi!

efter att vi nu flera gånger i rad i familjen ringdahl/nygren fått hemska beståene med efter de filmer som visats i mina föräldrars hus, tog björn, som ju är en handlingens man, saken i egna händer igår när han fick gå på en akutrunda till videobutiken för att köpa godis till mig.

han passade då på att ta med sig två filmer hem som var var lite mer i vår nivå.


nämligen

Upp och Monsters inc.

om gymnasiereformen som ska komma igång nästa år, för att få folk att komma i arbete lättare.

ett av deras smarta drag är att skapa fler yrkesutbildningar. mycket bra.

men samtidigt höjer man betygen för att komma in. fler godkända ämnen kommer krävas.

suck suck suck suck suck.


för det är ju det som blir helrätt, att bara pluggisar kommer in på linjer man väljer för att man vill jobba, och inte läsa.



toppen, verkligen.

det finns flera saker som slår en när man, som jag gjort nu ett litet tag, jobbat som nattredigerare.

1. reportrar... gosh. de vill verkligen inte göra det lätt för redigerare.

2. svåra ord: i går. i stället. och några till. brissant, tillexempel. vad är det för ett uttryck egentligen?

3. eftersom man jobbar mellan 13.30 och 23.30 har man härliga mornar för sig själv. då skulle man kunna läsa tigningen. men det har man ju redan gjort. dagen innan. att leva före sin tid, har sina sällsamma stunder.

4. frihet under ansvar.


sista punkten är den som gäckat mig mest.

det där med att man är den sista personen som ser sidan innan den går till tryck. "skicka sidan sara." "ok. ska bara fixa en grej..."

någon form av skriftlig tourrettes kommer över mig varje gång. blir så oerhört sugen på att skriva nåt infantilt som typ könsord i versaler längst upp på ledarsidan.
det skulle vara fullt möjligt.

men ja.
man besinnar sig.

om den där mannen, Carlitto, som snärjt 5o kvinnor och sen lurat dem på alla deras pengar. och deras barns pengar. gift sig med några av dem, fått några bäbys med några.

"han kan få vem som helst på fall" säger, vad hon nu hette. senaste frun.

jag blir nyfiken.

såklart.

han har en utstuderad strategi nämligen, Carlitto.

"han är en sån som är väldigt romantisk, kommer med rosor och vill sitta och hålla handen. Och så får man höra redan från början att han älskar en."


herregudars.
är vi så simpla?

hur växer människor upp i det här landet, om vi är så svultna på det där. bekräftelse. kärlek. eller vad det nu är. bäst att vi börjar curla lite mer tror jag. säga åt varran att vi älskar.

jag menar.. 50 brudar?



blir förbannad här nu.


Carlitto.
en entreprenör i tiden.

har alltid älskat gamla människors prioriteringar. det låter så banalt när de rangordnar. men i själva verket är det ju de som har rätt om vad som verkligen är viktigt och inte.

i dagens tidning skrev jag om stickande tanter på röda korset.
när jag var på lunch ringde en tant som hade något att tillägga och som var mycket angelägen om att jag skulle ringa tillbaka. alltså väldigt angelägen!

men!

man fick absolut inte ringa mellan den och den tiden. för då var hon på promenad i skogen bakom huset.

bara en sån grej.


har man en skogspromenad inbokad. så har man.

på bt finns ett mycket sjukt mailsystem. om man vill någon något snabbt, kan man skicka små blänkare till varran.

det är som en mailtjänst, som blippar till. en liten ikon börjar hoppa. man vet att nu vill någon något och de vill det snabbt.

felet med detta skitsystem är att det försvinner om man trycker bort det. never to be found. man kan aldrig gå tillbaka och kolla vad som stod eller om man fattat rätt.

jag har varit livrädd för de där mailen hela tiden. för hur en sån som jag kan hantera ett system som bygger på att man fattar allt rätt från början. inte tänker galet, glömmer, eller, gud förbjude, trycker bort.

idag hoppar den lilla ikonen till.
och jag blir glad när jag läser:

hoppla! jag tryckte visst bort innan jag såg vad eller vem som ville mig nåt. därför detta utstick till samtliga 100 btmedarbetare. förlåt.


pjuh.
tydligen är vi fler.

jomenvisst. jag är ju på borås tidning nu.
eftersom mitt skrivbord står mitt i en trafikerad genomgångspassage på tidningen händer det att folk stannar till och ställer artiga frågor om tillexempel hur det går för mig eller vad jag skriver om för tillfället.
idag frågade johan, ledarskribenten.

jo tack, tanter som stickar, svarade jag.

och du?

utrikes, svarade han allvarligt och bredde snart ut texten om ryssland. om putin och alla övergrepp som sker där. befolkningen som är fänglsade i järngrepp och om journalisterna som torteras och mördas när de vill berätta om skiten.

jahaja.

kunde bara inte låta bli sen eftersom jag ju fick upp ögonen för den alldeles magnifika listan "24 cutest pics of Putin with animals" att maila johan länken under den smakfulla rubriken "inte bara tråkigt i Ryssland!!"

ja, jo. 
någon måste ställa upp för den goda stämningen.
och omdömet. 
men det behöver ju inte vara samma person.


här har ni iallafall lite bilder från listan!

man kan bli lite provocerad över är dansk folkeparti. det kan man bli av dem i allra största allmänhet.

men nu har de fått en briljant idé att göra en utredning av invandringens konstander.
utredningen i sig kommer att kosta minst tre miljoner dkr.

punkter som finns inräknade i invandringens kostnader är bland annat "slitage på vägar".



tjenna.

jag läser mycket nuförtiden. det blir lätt så.

och det händer ju att man blir nåt så väldigt provocerad.

idag läser jag på aftonbladet, nån forskare, genusforskare, alltid genusforskare, som säger apporpå att pojkar är sämre på allt i skolan. men att de tydligen ryckt upp sig iengelska de senaste åren.

– Det är väldigt lite förändringar genom åren. Pojkarna har höjt sina betyg lite i engelska, vilket antas bero på pojkkulturen med dataspel och så vidare.

pojkkulturen med dataspel och så vidare?

är det så barn lär sig engelska?

och vad gör tjejerna? för de är ju ännu grymmare på engelska. de är ju grymmare på allt.

synd att det inte räcker. förresten. att vare bättre i allt. i verkligheten sen.


nollor.

HEJ!

jag kan inte slita mig. det är för härligt med en blogg, trots allt. skit i om den pajar allt med karriär och objektivitet och framtiden.

jag är ju sån här.
och det blir för trökigt att inte skriva om det verkliga längre.
bara skriva om det långtborta. det finstavade. det korrade.

nu blir det känslor och funderingar igen.
det blir skönt och varierat storbokstavsfritt.

nu kör vi!

jag vet inte mycket mer än att jag är.

jag pluggar nämligen filosofi. där allt kastas omkull. där jag kommer på mig själv med att ifrågasätta allt. att det som jag vet i min hjärna, är sånt som mina sinnen säger mig är sant. och då kan ju andras sinnen säga annat. och där kan jag bli så ledsen för att vi aldrig kommer att få veta. att vi aldrig kommer att kunna jämföra, egentligen något alls, mellan oss. där jag förstått nu att mellan människor, kan vi aldrig jämföra.

vi kan inte veta att vanilj smakar vanilj i munnen på den vi älskar. kanske smakar den som .. ja något annat, chocklad kanske, fast som han ju vet heter vanilj. kanske är alla citroner röda i hans värld. precis som solen är röd. precis som rapsfälten. precis som tennisbollar. fast att den nyansen, pratar vi om som om vi såg den som samma. som gul. ord för färger. ord för känslor. ord för smaker.

den enda jag vet, är att jag är. och att jag aldrig kan jämföra mig.

skönt.


kärleken gör det här bloggen till sekundär. kärleken har gjort hela allt sekundärt. jag bor i en båt. jag lever mest på vin och vämen från hans hud. jag gör saker jag aldrig hade tänkt mig och jag vet inte rikigt hur det hände, men det gjorde det.

man kan ätt göra det här tråkigare än det behöv vara. tjabba för mycket om lyckan i skitigt hår, skin som oftare luktar salt än parfym om friheten som varit nu.

men snart börjar ett annat liv. snart börjar radiolivet. livet med tider, rutiner, och antagligen ett och annat missöde. jag hoppas att det blir bra stoff. tvivlar på att jag kommer ur det levande, men åtminstone lite större. livet börjar snart, mitt liv med public service.

heja!

Jag gör, som ni vet inte dömycket för tillfället. Det är konstigt och skönt och ja.. konstigt. Jag fick första känslan i magen av riktigt nu-livet i torsdags.

På Ica maxi hände det. När kassarna kostade 800 spänn och jag köpte typ tandkräm och tamponger och tvättmedel och när han packade i och lastade in i bilen.

Hela min generation lever livet nu, fast med huvudet fixerat i nästa steg. Man går i skolan för att få lov att plugga mer sen, pluggar mer för att kunna få ett jobb sen som man gillar. Man jobbar när man pluggar för att kunna bo där man pluggar för att kunna jobba sen. Och man bor i sketna usla lägenheter som man inte städar eftersom man ändå inte ska bo där på riktigt. Man bor ju där för att kunna jobba, så att man kan plugga, så att man kan få ett annat jobb som man gillar och så att man kan bo någonannanstans.

Man har väldigt roligt under tiden. och man träffar så väldigt många nya huvuden att man kan välja de bästa att ta med sig vidare. Jag skulle inte gett upp det för något.  Men hela själva funktionen med livet är att möjliggöra ett annat liv, sen.

Och där, På Ica sprang livet i kapp mig. Lyckan i att handla till oss. Glädjen över att ha ett riktigt hem. Där spikarna man sätter upp ska sitta ett tag. Där praktiska lösningar måste tänkas över. Där det gör något när jag tappar glasen i diskhon, eftersom man tycker om just de där glasen. Och där min tvätt måste tvättas, om han ska ha några strumpor nästa vecka.

Som sagt,  jag är lite ledig ett tag. Och jag bor på nygatan i Alingsås. Mitt över ligger storken. Jag har en skön soffa, en kaffekokare och jag lever med en man som jobbar med bagerigrejer. Fikaresurser finns i överflöd.

Kom över.