sariskt

jag vet inte mycket mer än att jag är.

jag pluggar nämligen filosofi. där allt kastas omkull. där jag kommer på mig själv med att ifrågasätta allt. att det som jag vet i min hjärna, är sånt som mina sinnen säger mig är sant. och då kan ju andras sinnen säga annat. och där kan jag bli så ledsen för att vi aldrig kommer att få veta. att vi aldrig kommer att kunna jämföra, egentligen något alls, mellan oss. där jag förstått nu att mellan människor, kan vi aldrig jämföra.

vi kan inte veta att vanilj smakar vanilj i munnen på den vi älskar. kanske smakar den som .. ja något annat, chocklad kanske, fast som han ju vet heter vanilj. kanske är alla citroner röda i hans värld. precis som solen är röd. precis som rapsfälten. precis som tennisbollar. fast att den nyansen, pratar vi om som om vi såg den som samma. som gul. ord för färger. ord för känslor. ord för smaker.

den enda jag vet, är att jag är. och att jag aldrig kan jämföra mig.

skönt.


kärleken gör det här bloggen till sekundär. kärleken har gjort hela allt sekundärt. jag bor i en båt. jag lever mest på vin och vämen från hans hud. jag gör saker jag aldrig hade tänkt mig och jag vet inte rikigt hur det hände, men det gjorde det.

man kan ätt göra det här tråkigare än det behöv vara. tjabba för mycket om lyckan i skitigt hår, skin som oftare luktar salt än parfym om friheten som varit nu.

men snart börjar ett annat liv. snart börjar radiolivet. livet med tider, rutiner, och antagligen ett och annat missöde. jag hoppas att det blir bra stoff. tvivlar på att jag kommer ur det levande, men åtminstone lite större. livet börjar snart, mitt liv med public service.

heja!