sariskt

Jag gör, som ni vet inte dömycket för tillfället. Det är konstigt och skönt och ja.. konstigt. Jag fick första känslan i magen av riktigt nu-livet i torsdags.

På Ica maxi hände det. När kassarna kostade 800 spänn och jag köpte typ tandkräm och tamponger och tvättmedel och när han packade i och lastade in i bilen.

Hela min generation lever livet nu, fast med huvudet fixerat i nästa steg. Man går i skolan för att få lov att plugga mer sen, pluggar mer för att kunna få ett jobb sen som man gillar. Man jobbar när man pluggar för att kunna bo där man pluggar för att kunna jobba sen. Och man bor i sketna usla lägenheter som man inte städar eftersom man ändå inte ska bo där på riktigt. Man bor ju där för att kunna jobba, så att man kan plugga, så att man kan få ett annat jobb som man gillar och så att man kan bo någonannanstans.

Man har väldigt roligt under tiden. och man träffar så väldigt många nya huvuden att man kan välja de bästa att ta med sig vidare. Jag skulle inte gett upp det för något.  Men hela själva funktionen med livet är att möjliggöra ett annat liv, sen.

Och där, På Ica sprang livet i kapp mig. Lyckan i att handla till oss. Glädjen över att ha ett riktigt hem. Där spikarna man sätter upp ska sitta ett tag. Där praktiska lösningar måste tänkas över. Där det gör något när jag tappar glasen i diskhon, eftersom man tycker om just de där glasen. Och där min tvätt måste tvättas, om han ska ha några strumpor nästa vecka.

Som sagt,  jag är lite ledig ett tag. Och jag bor på nygatan i Alingsås. Mitt över ligger storken. Jag har en skön soffa, en kaffekokare och jag lever med en man som jobbar med bagerigrejer. Fikaresurser finns i överflöd.

Kom över.