sariskt

det var en vacker sommar som gick. den sista sommaren innan allt blev som det skulle. sista sommaren allt var som det alltid varit. och jag kommer att minnas den,

så här.




men för någon vecka sedan var vi och lämnade den stora presänningen till marinan där båten vilar över vintern.
kunde inte låta bli att bli sentimental när jag såg den där på torra land.



de där fendrarna som hängde kvar i luften. man ser på knoparna att jag hängt ut dem och björn sedan fått knyta om en av dem snabbt, snabbt, när vi la till vid kajen här.

då på den sista resan, i oktober. i oktober när havet är som finast. när jag gillar det kanske bäst. när alla andra lagt upp, åkt hem, stängt luckorna. lämnat kvar kanske lite nötter eller kryddor eller vad det nu kan ha varit som låg kvar i nån låda längst in. lagt in flytvästar och simfötter och lagt locken på alla ekolod och radars och st'ngt av strömmen till radion.

när vi plockar ut alla filtarna. alla varma jackor. när vi äter skaldjur som för första gången på månader inte ruinerat oss och när vi sover ensamma i naturhamnarna i nollgradiga höstnätter. och när det som värmer, är havet på andra sidan plasten.