jag har fortfarande feeling!
på julen alltså.
och kan inte låta bli idag, när det ju faktiskt var kallt också här nere på rivieran och jag hittade den här gamla fina:
kronan är helt sned och vind och jag älskar den. älskar tanken på att den kanske lussats med för längesedan. älskar tanken på hur snygg någon var i den. hur vackert hon säkert sjöng. lucia. tidigt, tidigt på morgonen för sin man. kanske. och sen för sina barn. och ungarna som kanske var med de också sen, i tågen. och hur åren gick och de guldblonda lockarna blev grå och barnen flyttade ut och hon tänkte att nej nu får någon annan lussa med den. vore så synd att slänga.
och!
eftersom jag ju inte direkt har någon man så klämde jag på hemvägen till på den här!
vill ju inte göra luciatanten besviken.
universitetet
vill gärna vara himla fint. här finns de som vet. sveriges stolheter. forskarna, som min brorsa brukar referera till.
på just min skola finns alla de samlade som sysslar med något typ av språk, litteratur, textförfattande, journalistik eller medievetenskap. jag tycker därför att det är hemskt hemskt roligt att de satt upp den här lappen, på samtliga toaletter i skolan med anledning av, som den ju faktiskt heter, "den nya influensan".
ja den får mig då alltid på ett lika gott humör, den där lappen.
LEDIG!
idag sa läraren något, vilket vi fick fråga om, jag vet inte hur många gånger, innan vi riktigt förstod innebörden. vi frågade så många gånger att hon tillslut blev osäker själv och fick be att verkligen kolla upp tills imorgon så hon inte missuppfattat sig själv. hon är trots allt, väldigt gravid.
jo men så här sa hon, i förbifarten:
"inlämning av hemtentan blir till mig via mail den 11e januari. nästa delkurs startar igen den 18e."
här infann sig en sån där fördröjningsmekanism, ni vet. när man hör, fast man lyssnar inte. så hon fortsatte:
"och då ska vi börja beakta de journalistiska processerna i vilka man riskerar att.."
då plötsligt hajade någon till.
"SA DU DEN ARTONDE?"
"ehm.. ja. den artonde har jag skrivit här att ni börjar igen ja. och då ska vi som sagt börja beakta de journa.."
"SA DU ATT INLÄMNINGEN AV KURSEN INNAN VAR DEN ELFTE?"
"ja, det är riktigt uppfattat. finns det fler frågetecken?"
och här började det gå upp för oss. alla var dock livrädda att ställa nästa fråga. livrädda att hon skulle korrigera sig. någon satte tillsist allt på ett kort och skred till verket.
"vad ska vi göra under tiden?"
-----
olidlig tystnad.
------
men så hände det. det vackraste någonsin, kanske.
"nej men det verkar som ni får vara lediga.
terminerna börjar den artonde och ni har jobbat in det."
-----
!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
it may be winter outside
jag har julmarathon här hemma hörrni! lyssnar på barry white och tommy körberg och bing crosby och jag vet inte allt vad jag lyssnar på. jag tänder iallafall mina ljus nu och ruvar på den vackra känslan av att allt kommer att bli bra. att allt kanske redan är det.
det skulle varit läge för mig att ifrånsäga mig julklapparna igen. jag tycker fortfarande att vi borde sluta, just den 24.e, och köpa mer de andra dagarna. men ni blir så förbannade. det vet man ju sen förr. förra året tror jag förövrigt att jag fick de finaste julklapparna i mitt liv. konstigt det där. careful what you wish for, eller hur var det?
till exempel köpte lillebror fina glaskaraffen, när vi hade bestämt att inte byta det året, och så fick storasyster stora skäms-slaget. ADAM! skärp dig! (vadvillduhaiårdufårvadduvill?)
en endaste kvar
japp. en endaste futtig liten ynka kvar.
sitter därför här nu och funderar på belöning.
lite så jag jobbar.
tar alltid ut segern i förskott.
öppnar champagnen, lite för tidigt. varje gång.
blir roligare så.
den här gången kom jag just på att det är den 26e. nu råkar det ju vara decembermånad, vilket ställer till det lite extra.
men nåt enda litet plagg borde kunna gå.
ett enda.
yee haw.
motpolsjonas
har en mycket rolig och framträdande egenskapför en 24åring, han är gubbig.
han tycker att det är hemskt hur ungdomar beter sig på stan. han gillar skor med kvalitet, middagsresturanger med finess osv. han tycker att vår förra föreläsare var en socialistkärring för att hon ville tvinga oss med i facket, han har konverterat från moderaterna till centerpartiet. sånna grejer.
den här gubbigheten har vi skrattat en del åt, och inte ligger det i vårt intresse att hålla allt det roliga från er. absolut inte. därför startas nu: gubbloggen! där ni kan få läsa allt om gubbighet i allmänhet och motpolsjonas bravader i synnerhet.
idag funderar han tillexempel på kvisttomater.
gubbloggen
jag är usel
jag är usel på att flippra in printscreens här. vet inte hur i hela fridens namn jag ska få den på hela bilden.
min lillebror skäms. farsan avsäger sig faderskapet. mamma gillar mig kanske fortfarande.
ville bara visa er det roliga som hände när jag skulle kolla upp en källa till artikel numero 22 (!!) som jag skriver nu, på riksdagens hemsida.
de här fullt upp nu, politikerna, inför valet. mycket att stå i.
ettan som de toppar med idag är:
"Inte all korv får heta falukorv"
debatt och beslut: en ny lag ska förbättra kontrollen av livsmedlet.
staten och kapitalet.
härliga.
ibland
då tänker jag på hur många låtar det finns.
testa gärna själva.
jo men det tar sin lilla tid
sin lilla tid. fint.
jag har åtta texter kvar nu, att göra och göra då helst idag. det kommer att gå men det kommer att ta sin lilla tid. och helst vill jag sitta på balkogen idag för det bränner där som om det var på riktigt typ, mars.
har ni tänkt på att det snart är mars!
när det är mars har jag en termin kvar i skolan. en termin av.. vänta nu..35.
trettiofem terminer i skolan.
nu får jag ge mig.
var det så här, farsan?
Efterlängtad Ekdahl briljerade på Babel
Det blåser upp till storm i Malmö. Regnet vräker ner. Utanför Babel, den gamla kyrkan invid Möllevångstorget, ringlar sig en parad av paraplyer. Människorna i kön huttrar av kyla, men vet att de väntar på värmen. För första gången på fyra år spelar Lisa Ekdahl i Sverige.
Mattias Blomdahl anför trion upp på scenen med gitarren i famnen och ena foten på den vispande highhatpedalen. Tomas Hallonsten börjar husera bland tangenter av alla de slag och drar in ordentligt med luft att ha till trumpeten senare.
Lisa går på, sätter ihop händerna likt en lucia framför bröstet, böjer huvudet, korsar benen i en nigning och slår sig ner på stolen längst fram. Stolen är som en gammal tron, med snirklar i kantstött guldfärg.
Om musikerna var få, var musikinstrumenten desto fler när lisa ekdahl för första gången spelar låtar på, som hon säger, båda sina språk. En salig blandning av gammalt från hennes tre första album på svenska och nytt från det alldeles färska engelska albumet Give me that slow knowing smile. Från Pärlor av glas gavs inte minsta påhälsning och från Olyckssyster endast Om jag snubblat efter vägen, som blev föreställningens sista nummer.
De gamla låtarna görs genomgående i ett snabbare tempo. Som om Lisa vill skynda dem förbi. Ett intryck som bleknar snabbt i jämförelse med hur finurligt och välgenomtänkt de gamla arrangemangen fräschats upp, inte minst tack vare alla udda musikinstrument.
Hon är så liten, så bräcklig och så stark där hon sitter i som en fransk dam, rak i ryggen, i klänning och hatt på sin tron bara centimeter från publiken. Lisa Ekdahl känns mognare, men inte äldre. Jazzinfluenserna är tydligare nu. Med små, mjuka gester klappar händerna takten och känsligt vaggar överkroppen. Hon väger orden mellan låtarna och bjuder på känslan av innerlighet så påtaglig, som höll hon hov i sitt eget vardagsrum.
Vattnet piskar fortfarande mot Babels rutor men när Lisa Ekdahl och bandet väljer att inte gå av scenen utan går direkt på extranumret med dunderhiten Vem vet har hela publiken torkat. Torkat och värmts.
Kvällens höjdpunkter: Blomdahls och Hallonstens soloduell på Benen i kors, på gitarr respektive trumpet, Inledande Åh gud eller när publiken gjorde Lisa överflödig i refrängerna på Vem vet.
Kvällens frågetecken: Bossaversionerna av låtarna från senaste skivan känns stundtals väldigt långdragna.
idag!
nu är jag på tolv. och det är inte okej! jag har en mental Gunde Svahn i min skalle som skriker skynda skynda på dalmål. mycket otrevligt.
men det jag vill säga till er nu, är att ni ska hålla era tummar för mig. inte för det här artikelskrivandet, för det kommer att lösa sig, utan för ett möte med en viktig chef som jag ska på idag och höra om hon inte har lust att anställa mig lite. det kan gå verkligen hur som helst.
jag måste lägga på charmen. säljarcharmen. jag vet inte om jag har den. jag är ju, som vi vet, en köpare.
och sen är det kidspassning med översovning! de finaste slaget, vill säga. det finns liksom inget bättre än att vakna och lukta en yrvaken tvååring i nacken.
lycka till, önskar jag oss.
är det inte en rätt snygg onsdag?
fastnat på tio
har jag. helt och hållet. det var INTE planen. inte alls.
nu har jag börjat glo och kolla på youtubeklipp av radioprogram.
det var INTE planen.
ringde motpolsjonas förut för att få lite inspiration. när jag ställde frågan om vad han gjorde finns det möjligt att han gav mig det mest otippade av svar. alltså det specifikt minst troliga för honom att säga.
"njae.. du jag står här och ska bara laga en bil, ringer upp sen, okej?"
piggade iofs upp lite. men föga hjälpte det.
föga hjälpte det.
femton kvar nu.
vad säger ni?
koffein?
ekdahl
jag har skrivit snart nio texter nu, av tjugofem. det är bra. det måste vara bra. även om det inte är tillräckligt.
sitter allts från vakning till somning och bara skriver och skriver och skriver. äter och sen skriver lite till.
vi har fått trettio uppgifter att välja mellan. och så ett häfte då med en sju helsickes massa information att skriva om. av det får vi välja bort fem. jag valde direkt bort rättegången och sportevenemanget och lite sånt dära som jag inte har varken tid eller talang för.
håller just nu på med recension av konsert. skriver om lisa ekdahl som jag och farsan såg på babel. lisa ekdahl som jag älskar och älskat sen jag var två äpplen hög.
inser plötsligt i den här stressen, att är så fantastiskt roligt att skriva.
bara det jag tänkte på, nu.
les yeux au ciel
det är så vädligt vackert här i kojan idag. så är det ju också den 24e. det gör sig inte riktigt på bild, men vackert är det. alldeles blått. vore det inte får att jag har nitton artiklar kvar att skriva så hade jag nog till och med vågat mig ut lite idag. nu får vi se om det blir några sådana utsvävningar.
istället får ni en bild på ett gammalt par jag såg för någon vecka sedan här nere i parken. de såg så höstkära ut i verkligheten att jag fick blixtfota dem. man får ju vara snabb där, man vill inte att de ska tänka att man är tokig.
kan bli suddigt. tyckte det blev fint.
fler fina bilder
mamma och pappa var ju här för någon helg sedan. då fick de för sig att lägga sig på min säng och läsa en av mina krönikor som är med i en väldigt fin antologi som jag inte får berätta om än, men som iallfall finns.
eftersom de var sugna på att läsa den båda två, bestämde de sig för att göra det samtidigt.
här blev det väldigt roligt.
de är ju inte tjugo längre, som vi brukar säga. och kunde inte helt enas om på vilket avstånd det stackars häftet skulle hållas på.
de sa sedan att den säkert var bra fast att jag tills nästan gång kanske kan tänka på att skriva med lite större bokstäver.
ihihihihihihihihihihihihihihihihi!
2 och en halv artiklar gjorda
jag har hunnit göra massvis med grejer redan. handla. städa skafferiet. greja med kläder. fixa käk. äta det. osv.
ser att det är väldigt lite bilder här. hanna säger att bloggar är så mycket roligare med bilder, och det är ju sant. livet är roligare i bild.
i går var jag med maja på simskolan. eftersom hon mest är van vid saltvatten är det lite lurigt ibland att simma i klorvatten. maja är liksom för stor för den där bassängen, den gör henne inte rättvisa. havet är mer hennes arena. det är mycket att tänka på så därför får man snacka lite taktik med henne först på bänken så att hon är riktigt taggad. då spottar hon i vattenglasögonen och blir så här superpillemarisk.
igår var hon så bra att hon fick pris efteråt på statoil. dungelvrål, såklart. och ändå är hon värsta bästa storasystern.
"tur att priset inte var en glass! då hade jag ju inte kunnat dela med kalle"
om ni funderar
över vad jag gör för tillfället, så skriver jag 25 artiklar på fyra dagar.
vi håller på att lära oss massproducera text under hög tidspress.
det kommer antagligen bli rätt mycket bloggande den här veckan, om jag känner mig själv rätt.
plötsligt händer det
min vän Birthe jobbar på ica.
allt gott.
in valsar Carlphilip. ni vet, prinsen.
och köper en trisslott.
det är för bra för att vara sant. som en parodi på sig självt, alltsammans. mitt huvud spinner loss nu. vad skulle ha med den till?
om det var som en present, tänk er den besvikelssen att ha bjudit hem carlphilip på sin födelsedag, mannen som en gång var sveriges kronprins, och med sig tar han en trisslott.
eller ännu bättre, tänk er om han ska ha den själv. man kan vinna tänker han, och 25 kronor har jag ju faktiskt över. känner att idag är en bra dag.
redan här är det kul.
men tänk, det bästa av allt, om han vinner.
och får komma till tv. "med oss idag har vi carlphilip bernadotte" säger tvsofftjejen på tv4 och så skrapar han lite nervöst, kikar under lugg, rodnar och vinner bara 10 tusen i månaden i fem år, men är nöjd ändå.
man kan liksom inte få allt.
fantastiskt kul detta, med trissprinsen.
ska vi kanske höja apanaget?
blåsningar
ni hörde kanske att det var orkanvindar här i skåne häromdan? fönstrena här på sjätte våningen buktade inåt så att jag instinktivt tog skydd.
fick mig att tänka på vinden.
som ju är hur svår som helst att tänka på.
vad är vinden?
luft som rör sig.. men varför? och om den nu rör sig så där snabbt, vad kommer bakom den vinden som rör sig så där snabbt? blir det mindre luft där då?
för all vind rör ju inte sig så där snabbt.
eller suger den med sig ny luft in i det där bristen på luft som blir när stormvindarna far fram? och vad händer då efter den luften som sugs med? borde inte allt isåfal vara en enda stor jättestomrvind som forsar runt runt runt runt?
det här är ju dock en sån grej som med all säkerhet finns rätt så rationella förklaringar till, bara det att just jag inte kan få nån ordning i mitt huvud.
det måste vara det här med att den inte syns, vinden. som gör den så komplicerad att tänka på.
ja så måste det vara.
HAR GLÖMT
tacka är det viktigaste i livet, tror jag. eller kanske inte det viktigaste men man måste iallafall göra det. ofta. helst varje kväll. det försöker jag. ibland skriver jag det på små lappar innan jag somnar. tack för maten. eller tack för vädret eller vad det nu är jag vill tacka för. tackelitacktack. det är nämligen inte bestämt att det är just vi som ska få ha det så här bra och det kan man lätt glömma.
hursomhelst
morsan farsan och minibrorsan var här. det är en fröjd, varje gång. kanske var det ännu bättre den här gången. jag vet inte. men vi var hos de alltid så starkt strålande deltagarna i familjen ringhdahl på middag. en middag som var lika god som vanligt där. kanske godare. men jag vet inte det heller.
sedan gick de också rätt så strålande deltagarna, om än lite desarmerade, i familjen nygren ut på lundabyn och rockade loss på nåt härligt engelskt pubaktigt hak där det var smockefullt och värsta bandet som spelade lite countryrock och vi köpte alldeles för dyra öl. det var kul.
och jag vet inte med er, men jag har alltid så himla roligt när man har kul.