sariskt

Efterlängtad Ekdahl briljerade på Babel

Det blåser upp till storm i Malmö. Regnet vräker ner. Utanför Babel, den gamla kyrkan invid Möllevångstorget, ringlar sig en parad av paraplyer. Människorna i kön huttrar av kyla, men vet att de väntar på värmen. För första gången på fyra år spelar Lisa Ekdahl i Sverige.

Mattias Blomdahl anför trion upp på scenen med gitarren i famnen och ena foten på den vispande highhatpedalen. Tomas Hallonsten börjar husera bland tangenter av alla de slag och drar in ordentligt med luft att ha till trumpeten senare.

Lisa går på, sätter ihop händerna likt en lucia framför bröstet, böjer huvudet, korsar benen i en nigning och slår sig ner på stolen längst fram. Stolen är som en gammal tron, med snirklar i kantstött guldfärg.

Om musikerna var få, var musikinstrumenten desto fler när lisa ekdahl för första gången spelar låtar på, som hon säger, båda sina språk. En salig blandning av gammalt från hennes tre första album på svenska och nytt från det alldeles färska engelska albumet Give me that slow knowing smile. Från Pärlor av glas gavs inte minsta påhälsning och från Olyckssyster endast Om jag snubblat efter vägen, som blev föreställningens sista nummer.

De gamla låtarna görs genomgående i ett snabbare tempo. Som om Lisa vill skynda dem förbi. Ett intryck som bleknar snabbt i jämförelse med hur finurligt och välgenomtänkt de gamla arrangemangen fräschats upp, inte minst tack vare alla udda musikinstrument.

Hon är så liten, så bräcklig och så stark där hon sitter i som en fransk dam, rak i ryggen, i klänning och hatt på sin tron bara centimeter från publiken. Lisa Ekdahl känns mognare, men inte äldre. Jazzinfluenserna är tydligare nu. Med små, mjuka gester klappar händerna takten och känsligt vaggar överkroppen. Hon väger orden mellan låtarna och bjuder på känslan av innerlighet så påtaglig, som höll hon hov i sitt eget vardagsrum.

Vattnet piskar fortfarande mot Babels rutor men när Lisa Ekdahl och bandet väljer att inte gå av scenen utan går direkt på extranumret med dunderhiten Vem vet har hela publiken torkat. Torkat och värmts.

Kvällens höjdpunkter: Blomdahls och Hallonstens soloduell på Benen i kors, på gitarr respektive trumpet, Inledande Åh gud eller när publiken gjorde Lisa överflödig i refrängerna på Vem vet.  

Kvällens frågetecken: Bossaversionerna av låtarna från senaste skivan känns stundtals väldigt långdragna.